SAMOA ÖPPNAR DÖRRARNA

Fram till 1974 försvårades arbetet i Samoa på grund av att regeringen införde restriktioner som hindrade missionärer som var Jehovas vittnen från att komma in i landet. Det året vände sig ansvariga bröder i Samoa direkt till premiärministern för att ta upp detta med honom. En av dessa bröder, Mufaulu Galuvao, skriver: ”Under samtalet upptäckte vi att en regeringstjänsteman på eget bevåg hade tillsatt en kommitté som granskade alla ansökningar om inresetillstånd för missionärer. Den här kommittén, som bestod av våra religiösa fiender, avslog helt enkelt våra ansökningar direkt, utan att ens meddela premiärministern.

Premiärministern, som var helt ovetande om detta, beordrade genast chefen för immigrationsbyrån att ta fram akten gällande Jehovas vittnen. I vår närvaro upplöste han den här bluffkommittén och gav Paul och Frances Evans ett missionärsvisum på tre år med möjlighet till förlängning.” Verkligen en överraskande vändning! Efter 19 år av ihärdiga ansträngningar kunde de äntligen komma till Samoa som lagligen erkända missionärer!

Paul och Frances bodde först hos Mufaulu Galuvao och hans familj, men när John och Helen Rhodes kom 1977 flyttade båda paren till ett missionärshem som man hade hyrt i Vaiala i Apia. Andra missionärspar kom också dit, däribland Robert och Betty Boies 1978, David och Susan Yoshikawa 1979 och Russell och Leilani Earnshaw 1980.

LIVET PÅ ÖARNA

Utländska vittnen som under årens lopp flyttade till Samoa upptäckte snart att även livet här, i det här paradiset, innebär en del utmaningar. Ta transportproblemen till exempel. ”Under våra två första år som missionärer i Apia gick vi ofta långa sträckor till mötena och i tjänsten”, skriver John Rhodes. ”Vi tog oss också runt med hjälp av de populära, färgglada bussarna på ön.”

De här grälla fordonen utgörs ofta av en mindre lastbil med en passagerarkabin i trä monterad på flaket. Bussarna är för det mesta fullpackade, och passagerarna har med sig allt från redskap till färska jordbruksprodukter. Musik med hög volym och munter sång bidrar till den glada stämningen på bussen. Busshållplatser, tidtabeller och resrutter är ganska ungefärliga. I en resehandbok sägs det: ”Bussen till Vava‘u är alltid punktlig – den kommer när den kommer.”

John berättar: ”Om vi ville köpa något längs vägen bad vi bara chauffören att stanna. När vi var färdiga klev vi på bussen igen och fortsatte vår resa. Även om vi blev försenade var det ingen som bekymrade sig om det.”

Om bussen var full satte sig nypåstigna passagerare i knät på dem som redan satt. Så de gifta missionärsbröderna lärde sig snabbt att ha sin hustru i knät! Väl framme brukade barn och vuxna betala resan genom att plocka fram ett litet mynt ur örat – ett praktiskt myntfack!

För att ta sig mellan öarna reste missionärer och förkunnare med flyg och mindre båtar. Ibland kunde det bli farligt, och förseningar var ofrånkomliga. ”Vi fick lära oss att vara tålmodiga och att se det komiska i olika situationer”, säger Elizabeth Illingworth, som under många år reste tillsammans med sin man, Peter, i kretstjänsten i södra Stillahavsområdet.

På land kan häftiga regnoväder göra det svårt att resa – särskilt under cyklonsäsongen. En missionärsbroder, Geoffrey Jackson, försökte på väg till ett församlingsbokstudium ta sig över ett vattendrag som hade svämmat över. Han halkade till och föll ner i det strömmande vattnet. Han tog sig upp, smutsig och blöt, och fortsatte till mötet, där värdfamiljen fick honom torr och gav honom en lång svart lavalava (en polynesisk kilt eller kjol som går omlott). Bröderna och systrarna hade svårt att hålla sig för skratt när en nyintresserad person som var med vid mötet trodde att han var en katolsk präst! Broder Jackson är nu medlem av den styrande kretsen.

Andra utmaningar som de nya som kom till Samoaöarna ställdes inför var att lära sig ett nytt språk, vänja sig vid den ständiga tropiska hettan, tackla obekanta hälsoproblem, klara sig med få moderna bekvämligheter och försöka komma undan svärmar av stickande insekter. ”Missionärerna gav verkligen ut sig själva för vår skull”, skriver Mufaulu Galuvao, ”och det gjorde att många tacksamma föräldrar gav sina barn namn efter de här missionärerna som så kärleksfullt hade hjälpt oss.”

Sex år senare fick två missionärssystrar – Tia Aluni, det första samoanska vittnet som gick igenom Gilead, och Ivy Kawhe, hennes missionärskamrat – en förfrågan om de ville flytta från Amerikanska Samoa till Savaii. De kom dit 1961 och fick bo hos ett äldre par i byn Fogapoa på östra sidan av ön. Längre fram fick de under en period sällskap av en annan syster, som var pionjär med särskilt uppdrag och som tidigare hade bott på Savaii. För att uppmuntra den nya gruppen på mellan sex och åtta personer kom bröder från Apia och besökte dem en gång i månaden och höll offentliga tal. De här mötena hölls i ett enkelt litet hus i Fogapoa.

Tia och Ivy stannade kvar på Savaii till 1964, då de fick ett nytt förordnande på en annan ö.

Från och med 1979 blev fler missionärspar förordnade att tjäna på Savaii för att hjälpa förkunnarna, däribland Robert och Betty Boies, John och Helen Rhodes, Leva och Tenisia Faai‘u, Fred och Tami Holmes, Brian och Sue Mulcahy, Matthew och Debbie Kurtz och Jack och Mary Jane Weiser. Missionärerna var fina föredömen, och arbetet på Savaii gick stadigt framåt.