Geoffrey Jackson, som då tjänade vid Betel i Samoa, försökte utan framgång kontakta Nya Zeelands kommissionär för frågor rörande Tokelau för att ta upp de problem som Jehovas vittnen hade på öarna. ”Men jag fick tillstånd att besöka Tokelau i egenskap av språkforskare”, skriver Geoff, ”och under resan bjöd kaptenen in mig och en annan man på förfriskningar i officersmässen. Den andre mannen visade sig vara just den kommissionär som jag hade försökt kontakta! Vi samtalade i över en timme. Efteråt tackade han mig och lovade att göra vad han kunde för att underlätta för våra bröder i Tokelau.”

INTENSIFIERADE ANSTRÄNGNINGAR ATT ÖVERSÄTTA LITTERATUR

Allteftersom antalet förkunnare ökade växte också behovet av litteratur på samoanska. För att fylla det här behovet blev Geoffrey Jackson och hans hustru, Jenny, 1985 förflyttade från sitt missionärsdistrikt i Tuvalu till avdelningskontoret i Samoa. Geoff fick i uppdrag att ha tillsyn över det samoanska översättningsteamet, som bestod av två personer. Han berättar: ”I början satt översättarna och arbetade vid borden i matsalen. Varje morgon dukade de av efter frukosten innan de kunde börja med översättningsarbetet. Strax före tolv tog de bort sina saker och dukade till lunch. Efter lunchen dukade de av borden igen och fortsatte med översättningsarbetet.”

De här ständiga avbrotten hindrade produktiviteten. Själva översättningsarbetet var också krävande och tidsödande. ”Mycket skrevs för hand innan det skrevs ut på maskin”, berättar Geoff. ”Manuskripten skrevs om flera gånger i samband med korrekturläsning och omarbetningar innan de var färdiga för tryckning.”

”Nyheten om detta rapporterades inte bara i dagstidningar och radio utan också i samoansk tv”, berättar Geoff.