• Samoa
    Jehovas vittnens årsbok 2009

    • HJÄLP FRÅN UTLANDET

      I maj 1953 kom två pionjärer från Australien, Ronald och Olive (Dolly) Sellars, för att hjälpa församlingen i Apia. ”Bröderna vid avdelningskontoret i Australien hade tillfälligt förlorat kontakten med bröderna i Samoa och var mycket angelägna om att få veta hur det gick för dem”, skriver Ron. ”Eftersom vi hade sagt att vi gärna ville tjäna på öarna i Stilla havet, bad de oss att åka till Samoa och arbeta tillsammans med den nybildade församlingen där som pionjärer med särskilt uppdrag.”

      Ron och Dolly flög till Samoa med sjöflygplan, och under resan dit förberedde de sig mentalt på sådana utmaningar som man ofta ställs inför när man kommer till ett avlägset missionärsdistrikt. ”Vilken överraskning det blev”, säger Ron. ”Ön var täckt av frodig, tropisk vegetation. Överallt såg vi glada, leende människor som såg friska och starka ut. Barnen lekte utanför husen, som var öppna på sidorna och hade halmtak och skinande golv gjorda av koraller. Ingen jäktade eller brydde sig om klockan. Det verkade som om vi hade kommit till paradiset.”

      Paret Sellars fick bo hos Pele och hans familj, och de gick genast till verket. ”Jag träffade bröderna nästan varje kväll för att svara på deras många frågor”, berättar Ron. ”Även om de kände till de grundläggande lärorna i Bibeln förstod jag snart att de behövde göra en del förändringar för att leva upp till Guds normer. För att hjälpa dem under den här svåra tiden försökte Dolly och jag vara extra tålmodiga och kärleksfulla mot dem.” Men tyvärr ville somliga inte ta emot den kärleksfulla bibliska tillrättavisningen utan drog sig undan från församlingen. Andra hade däremot en ödmjuk inställning och uppskattade den övning och uppmuntran de fick. Med tiden gick de framåt andligen, och som en följd av det blev församlingen luttrad och stärkt.

      Ron och Dolly tog också ledningen när det gällde att förkunna från hus till hus. Fram till dess hade de flesta bara vittnat informellt för vänner och grannar. När de nu samarbetade med paret Sellars och predikade från dörr till dörr träffade de många som var intresserade av budskapet. Ron skriver: ”Vid ett tillfälle blev vi inbjudna till en by där hövdingen var intresserad och ville att vi skulle berätta mer för honom om Guds kungarike. Efter en gemensam måltid följde ett livligt bibliskt samtal. Inom en timme hade samtalet övergått i ett offentligt tal, för antalet närvarande hade stigit till närmare 50 – utan att vi ens hade inbjudit någon!” Om förkunnarna studerade med två eller tre personer, kunde det ofta komma mellan 10 och 40 personer till som var nyfikna på Jehovas vittnens verksamhet.

      Det här undgick inte prästernas uppmärksamhet. När myndigheterna vägrade att förlänga Rons och Dollys visum vände sig Ron till överkommissarien för att ta reda på orsaken. Ron berättar: ”Han sade att vissa präster hade gått till myndigheterna och klagat på vårt predikande. Han skulle därför förlänga våra visum bara om vi lovade att inte understödja församlingen i dess predikoarbete. Men det vägrade jag. Jag sade också åt honom att ingen kan sätta stopp för Guds verk och att han skulle göra väl i att komma ihåg det. Då skrattade han och sade: ’Vi får väl se vad som händer när ni åker härifrån!’”