Men med början 1974 flyttade flera familjer dit för att hjälpa till med att sätta i gång verksamheten igen, däribland Risati och Mareta Segi, Happy och Maota Goeldner-Barnett, Faigaai Tu,

[Ruta/Bild på sidorna 113, 114]

”Jehova har besvarat mina böner”

FAIGAAI TU

FÖDD 1932

DÖPT 1964

ÖVRIGT Hon var pionjär på öarna Upolu och Savaii från 1965 till 1980. Nu bor hon på Savaii.

JAG föddes med en svår form av klumpfot. Båda fötterna är böjda nedåt och vridna inåt, så jag har mycket svårt att gå.

När jag lärde känna sanningen gick budskapet rakt in i hjärtat på mig. Jag ville vara med vid församlingsmötena, men att gå den hårda, steniga vägen till mötena verkade omöjligt. Men så småningom blev jag skicklig på att tillverka egna skor av gummisandaler, och med hjälp av dem blev det lättare för mig att gå.

Kort efter dopet började jag som pionjär. Efter nio år som pionjär på ön Upolu flyttade jag och min syster och hennes man till Savaii, där behovet av förkunnare var större. Här var jag pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med min systerdotter, Kumi Falema‘a.

Varje vecka åkte Kumi och jag med buss från Faga till Lata, en liten by på Savaiis västkust. Efter att ha studerat Bibeln med en kvinna i Lata gick vi åtta kilometer till byn Taga, där vi studerade med en annan kvinna. Vi fick övernatta hos den här kvinnan och hennes familj, och morgonen därpå tog vi bussen tillbaka till Faga. Det här fortsatte vi med i ungefär två år. Glädjande nog blev båda dessa kvinnor och deras familjer senare Jehovas vittnen.

När mina släktingar lämnade Savaii, stannade jag kvar för att ta hand om en liten grupp systrar och intresserade kvinnor i Faga. Jag ledde Vakttornsstudiet och församlingsbokstudiet varje vecka och tog med mig de andra systrarna ut i förkunnartjänsten. En gång i månaden kom en äldstebroder från Apia och ledde ett söndagsmöte. Byhövdingen hade förbjudit oss att sjunga Rikets sånger vid våra möten, så därför högläste vi sångtexterna i stället. Fem år senare kom Leva och Tenisia Faai‘u, ett missionärspar från Nya Zeeland, för att hjälpa vår lilla grupp, och ytterligare andra kom längre fram. I dag finns det två blomstrande församlingar på Savaii, en i Faga och en i Taga.

Jag har aldrig varit gift, men jag älskar barn och har alltid tagit mig an barn. Några barn har till och med bott hos mig under en tid. Att få se mina andliga ”barn” växa och ta ställning för Jehova har gett mig stor glädje.

Nu är jag gammal, och jag kan inte längre gå från dörr till dörr. Jag leder bibelstudier hemma och vittnar för människor jag träffar på sjukhuset. Ändå gjorde mina begränsningar mig nedslagen, så jag bad till Jehova att han skulle hjälpa mig att kunna göra mer. Missionärerna i församlingen hjälpte mig då att komma i gång med telefonvittnande. När jag tänker tillbaka på mitt liv kan jag tydligt se att Jehova har besvarat mina böner.