DE GODA NYHETERNA KOMMER TILL SAVAII

Vi ska nu se närmare på Savaii, Samoas största ö och den som är minst exploaterad. Stora områden är obebodda, och där finns höga berg, en taggig vulkankam med omkring 450 kratrar, nära nog ogenomtränglig djungel och karga lavafält. De flesta invånarna bor i små byar utspridda längs kusten. Det var 1955 som de goda nyheterna först nådde Savaii. Len Helberg och en grupp förkunnare från ön Upolu kom på ett kort besök för att visa filmen Den nya världens samhälle i verksamhet.

Sex år senare fick två missionärssystrar – Tia Aluni, det första samoanska vittnet som gick igenom Gilead, och Ivy Kawhe, hennes missionärskamrat – en förfrågan om de ville flytta från Amerikanska Samoa till Savaii. De kom dit 1961 och fick bo hos ett äldre par i byn Fogapoa på östra sidan av ön. Längre fram fick de under en period sällskap av en annan syster, som var pionjär med särskilt uppdrag och som tidigare hade bott på Savaii. För att uppmuntra den nya gruppen på mellan sex och åtta personer kom bröder från Apia och besökte dem en gång i månaden och höll offentliga tal. De här mötena hölls i ett enkelt litet hus i Fogapoa.

Tia och Ivy stannade kvar på Savaii till 1964, då de fick ett nytt förordnande på en annan ö. Under de följande tio åren var den andliga verksamheten på Savaii ganska begränsad. Men med början 1974 flyttade flera familjer dit för att hjälpa till med att sätta i gång verksamheten igen, däribland Risati och Mareta Segi, Happy och Maota Goeldner-Barnett, Faigaai Tu, Palota Alagi, Kumi Falema‘a (senare Thompson) och Ron och Dolly Sellars, som flyttade dit från Amerikanska Samoa. Den lilla gruppen i Fogapoa höll sina möten hemma hos paret Segi, som bodde nära stranden. Längre fram byggdes ett missionärshem och en Rikets sal i närheten. Med tiden bildades också en grupp i byn Taga på Savaiis västkust.

Från och med 1979 blev fler missionärspar förordnade att tjäna på Savaii för att hjälpa förkunnarna, däribland Robert och Betty Boies, John och Helen Rhodes, Leva och Tenisia Faai‘u, Fred och Tami Holmes, Brian och Sue Mulcahy, Matthew och Debbie Kurtz och Jack och Mary Jane Weiser. Missionärerna var fina föredömen, och arbetet på Savaii gick stadigt framåt.

Men traditioner och familjeband höll öborna i ett hårt grepp. I omkring en tredjedel av byarna förbjöds predikoarbetet, och på en del håll meddelades detta till och med i radio. Det krävdes därför mycket tid och tålamod från brödernas sida när de försökte hjälpa de nya att gå framåt. Men många kom med i sanningen, också några med allvarliga hälsoproblem.

TROGNA MOT JEHOVA TROTS HÄLSOPROBLEM

En av dessa var Metusela Neru, som ramlade av en häst och bröt ryggen när han var 12 år. En missionär berättar: ”Efter olyckan gick han med böjd rygg och hade ständig värk.” Metusela började studera Bibeln när han var 19 år och uthärdade beslutsamt allt motstånd från sin familj. Hans handikapp gjorde att det som i normala fall hade varit en promenad på fem minuter för att komma till församlingsmötena nu var en kraftansträngning på 45 minuter. Men Metusela gjorde fina framsteg och blev döpt 1990. Han började senare i heltidstjänsten som reguljär pionjär och blev också förordnad som äldste. Över 30 av hans släktingar har varit med vid mötena i Faga, och flera av dem har blivit döpta. Trots sina hälsoproblem är Metusela känd för sitt varma leende och glada humör.

En annan som gjorde andliga framsteg trots allvarliga hälsoproblem var Saumalu Taua‘anae. Saumalu var svårt vanställd av lepra (spetälska) och bodde i den avlägsna byn Aopo. Eftersom byn låg så isolerat, studerade han först Bibeln per brev med Ivan Thompson. Sedan flyttade Asa Coe, en pionjär med särskilt uppdrag, till Savaii och tog över studiet. Första gången Saumalu var med vid ett möte var 1991. Mötet hölls i Taga, en by på andra sidan ön, och resan dit tog två timmar.

Saumalu skämdes så mycket över sitt vanställda utseende att han första gången han var med vid ett kretsmöte satt kvar i bilen och lyssnade på programmet därifrån. Men under lunchpausen kom bröder och systrar ut till honom och hälsade honom varmt välkommen och uppmuntrade honom att komma och lyssna på programmet tillsammans med dem. Han blev djupt rörd, och resten av programmet satt han och lyssnade tillsammans med de övriga åhörarna.

Snart började Saumalu och hans hustru, Torise, vara med vid mötena i Faga, och för att kunna göra det fick de resa över en timme i vardera riktningen. Saumalu blev döpt 1993, och längre fram blev han förordnad som biträdande tjänare. Han fick senare ena benet amputerat men kunde ändå fortsätta att köra bil till mötena. Predikoverksamheten har förbjudits i Saumalus och Torises by, så därför vittnar de informellt och per telefon.

Nu bor de i Apia, där Saumalu får regelbunden behandling för sina många hälsoproblem. I stället för att vara bitter är han känd för sin glada och positiva inställning till livet. Både han och hans hustru är högt respekterade för sin starka tro.

”Jehova har besvarat mina böner”

FAIGAAI TU

FÖDD 1932

DÖPT 1964

ÖVRIGT Hon var pionjär på öarna Upolu och Savaii från 1965 till 1980. Nu bor hon på Savaii.

JAG föddes med en svår form av klumpfot. Båda fötterna är böjda nedåt och vridna inåt, så jag har mycket svårt att gå.

När jag lärde känna sanningen gick budskapet rakt in i hjärtat på mig. Jag ville vara med vid församlingsmötena, men att gå den hårda, steniga vägen till mötena verkade omöjligt. Men så småningom blev jag skicklig på att tillverka egna skor av gummisandaler, och med hjälp av dem blev det lättare för mig att gå.

Kort efter dopet började jag som pionjär. Efter nio år som pionjär på ön Upolu flyttade jag och min syster och hennes man till Savaii, där behovet av förkunnare var större. Här var jag pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med min systerdotter, Kumi Falema‘a.

Varje vecka åkte Kumi och jag med buss från Faga till Lata, en liten by på Savaiis västkust. Efter att ha studerat Bibeln med en kvinna i Lata gick vi åtta kilometer till byn Taga, där vi studerade med en annan kvinna. Vi fick övernatta hos den här kvinnan och hennes familj, och morgonen därpå tog vi bussen tillbaka till Faga. Det här fortsatte vi med i ungefär två år. Glädjande nog blev båda dessa kvinnor och deras familjer senare Jehovas vittnen.

När mina släktingar lämnade Savaii, stannade jag kvar för att ta hand om en liten grupp systrar och intresserade kvinnor i Faga. Jag ledde Vakttornsstudiet och församlingsbokstudiet varje vecka och tog med mig de andra systrarna ut i förkunnartjänsten. En gång i månaden kom en äldstebroder från Apia och ledde ett söndagsmöte. Byhövdingen hade förbjudit oss att sjunga Rikets sånger vid våra möten, så därför högläste vi sångtexterna i stället. Fem år senare kom Leva och Tenisia Faai‘u, ett missionärspar från Nya Zeeland, för att hjälpa vår lilla grupp, och ytterligare andra kom längre fram. I dag finns det två blomstrande församlingar på Savaii, en i Faga och en i Taga.

Jag har aldrig varit gift, men jag älskar barn och har alltid tagit mig an barn. Några barn har till och med bott hos mig under en tid. Att få se mina andliga ”barn” växa och ta ställning för Jehova har gett mig stor glädje.

Nu är jag gammal, och jag kan inte längre gå från dörr till dörr. Jag leder bibelstudier hemma och vittnar för människor jag träffar på sjukhuset. Ändå gjorde mina begränsningar mig nedslagen, så jag bad till Jehova att han skulle hjälpa mig att kunna göra mer. Missionärerna i församlingen hjälpte mig då att komma i gång med telefonvittnande. När jag tänker tillbaka på mitt liv kan jag tydligt se att Jehova har besvarat mina böner.