En del av amoréernas område fortsatte att kallas ”Moabs land”, antagligen därför att det en gång hade tillhört Moab. (5Mo 1:5) Det var på det här tidigare moabitiska området som israeliterna låg lägrade innan de gick över Jordan. (4Mo 31:12; 33:48–51) Där mönstrades för andra gången Israels vapenföra män från 20 år och uppåt. (4Mo 26:2–4, 63) Det var också där som Gud gav folket de bud och rättsliga beslut som gällde levitstäder, tillflyktsstäder och arvedelar. (4Mo 35:1–36:13) Där höll Mose sina sista tal och slöt ett förbund med israeliterna, och han uppmanade dem att vara trogna mot Jehova. (5Mo 1:1–5; 29:1) Till sist gick Mose upp på berget Nebo för att se det utlovade landet, och sedan dog han. I 30 dagar sörjde israeliterna över Mose på Moabs ökenslätter. (5Mo 32:49, 50; 34:1–6, 8)

Före Israels intåg i det utlovade landet. Enligt Moses sång om hur Jehova tillintetgjorde Egyptens militärstyrka i Röda havet skulle nyheterna om den här händelsen få ”Moabs despoter” att bäva. (2Mo 15:14, 15) Att moabiterna verkligen blev rädda framgår av att deras kung vägrade låta israeliterna passera fredligt genom hans område omkring 40 år senare. (Dom 11:17) Men i lydnad för Guds befallning gick israeliterna inte till angrepp mot moabiterna. När de kom till Moabs södra gräns vid Zereds regnflodsdal, gick de i stället runt landet. (4Mo 21:11–13; 5Mo 2:8, 9; Dom 11:18) Även om moabiterna sålde mat och vatten till israeliterna (5Mo 2:26–29), sägs det att ”de inte kom till ... [deras] hjälp med bröd och vatten”. (5Mo 23:3, 4) Det betyder uppenbarligen att de inte tog emot israeliterna gästfritt och inte gav dem mat utan att själva dra fördel av det.

När israeliterna senare hade gått över Arnons regnflodsdal, blev de angripna av amoréerna under kung Sihon, som tidigare hade erövrat det moabitiska området norr om Arnon. Sedan israeliterna med Guds hjälp hade besegrat den här kungen och även Og, kungen i Basan, slog de läger på Moabs ökenslätter. (4Mo 21:13, 21–22:1; 5Mo 2:24–3:8) Det stora israelitiska lägret förskräckte moabiterna och deras kung, Balak, så att de kände en kväljande skräck. Balak gjorde visserligen inte anspråk på det tidigare moabitiska område som israeliterna erövrat från amoréerna, men han fruktade för sitt rikes säkerhet. Därför rådgjorde han med Midjans äldste och sände sedan budbärare, både moabitiska och midjanitiska äldste, för att leja profeten Bileam till att komma och förbanna Israel. (4Mo 22:2–8; jfr Dom 11:25.) På det sättet ”gav sig [Balak] i strid” med israeliterna. (Jos 24:9) Men Jehova fick Bileam att välsigna Israel och rentav förutsäga att Israel skulle få övertaget över Moab. (4Mo kap. 23, 24; Jos 24:10; Neh 13:1, 2; Mik 6:5)