SINAI

[Sịnai]

1. Ett berg i Arabien. (Gal 4:25) Det kallades tydligtvis även Horeb. (Jfr 2Mo 3:1, 12; 19:1, 2, 10, 11; se HOREB.) I närheten av berget Sinai låg israeliterna och ”en stor blandad hop” lägrade i närmare ett år med sina stora hjordar av småboskap och nötboskap. (2Mo 12:37, 38; 19:1; 4Mo 10:11, 12) Området kring berget kunde alltså rymma detta stora läger, som bestod av uppskattningsvis över tre miljoner människor, och här fanns det också tillräckligt med vatten och bete för deras djur. Åtminstone en regnflod flöt ner från berget. (5Mo 9:21) Vid foten av berget fanns uppenbarligen ett område som var så stort att israeliterna kunde samlas där och iaktta fenomenen på bergstoppen. De kunde till och med dra sig tillbaka och se dem på avstånd. Toppen av berget kunde ses även från själva lägret. (2Mo 19:17, 18; 20:18; 24:17; jfr 5Mo 5:30.)

Händelser. Nära berget Sinai, eller Horeb, visade sig Jehovas ängel för Mose i den brinnande törnbusken och gav honom uppdraget att leda de förslavade israeliterna ut ur Egypten. (2Mo 3:1–10; Apg 7:30) Det var troligen omkring ett år senare som det befriade folket kom till berget Sinai. (2Mo 19:2) Mose gick upp på berget tydligtvis för att få fler anvisningar från Jehova, eftersom han redan vid den brinnande törnbusken hade fått veta att israeliterna skulle ”tjäna den sanne Guden på det här berget”. (2Mo 3:12; 19:3)

Mose blev nu befalld att säga till israeliterna att de skulle bli ett kungarike av präster och en helig nation om de noggrant lydde Jehovas ord och höll hans förbund. (2Mo 19:5, 6) Som representanter för hela folket samtyckte de äldste till detta. Jehova sade då till Mose att han skulle helga folket, så att de kunde möta honom på den tredje dagen därefter. En gräns sattes runt berget, eftersom var och en som rörde vid det, vare sig det var en människa eller ett djur, skulle dö. (2Mo 19:10–15)

På morgonen den tredje dagen ”kom det åskdunder och blixtar och ett tungt moln över berget och ett mycket starkt ljud av ett horn”. Folket som var i lägret skälvde. Mose förde nu folket ut ur lägret bort till foten av berget för att möta den sanne Guden. Hela berget skakade och omgavs av rök. (2Mo 19:16–19; Ps 68:8) På uppmaning av Gud gick Mose upp på berget och fick återigen anvisning om att varna israeliterna för att försöka gå upp på det. Inte ens ”prästerna” (avser tydligtvis inte leviterna, utan israelitiska män som i likhet med patriarkerna tjänade som präster för sina hushåll enligt dåtidens seder och bruk) fick passera den utsatta gränsen. (2Mo 19:20–24)

När Mose hade gått ner från Sinai fick israeliterna höra ”de tio orden” mitt ur elden och molnet. (2Mo 19:19–20:18; 5Mo 5:6–22) Jehova talade här till folket genom en ängel, som det tydligt framgår av Apostlagärningarna 7:38; Hebréerna 2:2 och Galaterna 3:19. Israeliterna blev skrämda av den skräckinjagande synen av blixtar och rök och av ljudet av horn och åskdunder. De bad därför genom sina representanter att Gud inte längre skulle tala till dem på detta sätt utan att han skulle tala till dem genom Mose. Jehova sade då till Mose att han skulle uppmana israeliterna att vända tillbaka till tälten. Syftet med uppvisningen vid berget Sinai var att ingjuta en sund fruktan för Gud i israeliterna, så att de skulle fortsätta att lyda hans bud. (2Mo 20:19, 20; 5Mo 5:23–30) Efter detta gick Mose, möjligen tillsammans med Aron (jfr 2Mo 19:24), närmare den mörka molnmassan på Sinai för att höra resten av Jehovas bud och rättsliga beslut. (2Mo 20:21; 21:1)

När Mose kom ner från berget Sinai återgav han Jehovas ord för israeliterna, som återigen intygade att de skulle vara lydiga. Därefter skrev han ner det Gud hade sagt, och tidigt nästa morgon byggde han ett altare och reste 12 stoder nedanför berget. Man frambar brännoffer och gemenskapsoffer, och med blodet av offerdjuren invigdes lagförbundet. (2Mo 24:3–8; Heb 9:16–22)

Nu när israeliterna hade trätt in i ett förbundsförhållande till Jehova, kunde de genom sina representanter komma närmare berget Sinai. Mose, Aron, Nadab, Abihu och 70 av de äldste i Israel gick upp en bit på berget och fick en storslagen syn av Guds härlighet. (2Mo 24:9–11) Därefter gick Mose tillsammans med Josua upp på berget, den här gången för att få fler bud och stentavlorna med ”de tio orden”. Först på sjunde dagen blev Mose uppmanad att gå in i molnet. Josua tycks ha stannat på berget och väntat på Mose på en plats där han varken kunde se eller höra vad som hände i israeliternas läger. (2Mo 24:12–18) Det sägs inget om huruvida Josua liksom Mose avstod från att äta och dricka under hela perioden på 40 dagar. När Mose och Josua efter den här perioden gick ner från berget Sinai kunde de höra ljudet av sång från israeliternas läger. Vid foten av berget Sinai fick Mose syn på guldkalven och festligheterna. Omedelbart kastade han ifrån sig stentavlorna, som slogs sönder vid foten av berget. (2Mo 32:15–19; Heb 12:18–21)

Senare fick Mose anvisning om att hugga ut två stentavlor lika dem som han hade slagit sönder och återigen gå upp på berget Sinai för att få ”de tio orden” skrivna på dem. (2Mo 34:1–3; 5Mo 10:1–4) Mose tillbringade ytterligare 40 dagar på berget utan att äta och dricka. Detta var utan tvivel möjligt endast med Guds hjälp. (2Mo 34:28; detta är tydligtvis samma period på 40 dagar som omtalas i 5Mo 9:18; jfr 2Mo 34:4, 5, 8; 5Mo 10:10.)

Från och med det att tältboningen, eller mötestältet, restes och började täckas av molnet talade Gud inte längre direkt från berget Sinai utan från mötestältet, som var uppställt i närheten av berget. (2Mo 40:34, 35; 3Mo 1:1; 25:1; 4Mo 1:1; 9:1)