Ängeln talar här om för oss att ”det stora Babylon ... fick alla nationerna att dricka av sin otukts förbittrings vin”. Vad innebär det? Det har med erövring att göra. Jehova uppmanade till exempel Jeremia: ”Ta denna bägare med raseriets vin ur min hand, och du skall låta alla de nationer till vilka jag sänder dig dricka det. Och de skall dricka och svaja fram och tillbaka och handla som galningar på grund av det svärd som jag sänder bland dem.” (Jeremia 25:15, 16, NW) På 500-talet och 600-talet f.v.t. använde Jehova det forntida Babylon till att hälla upp en symbolisk vedermödans bägare som många nationer skulle få dricka av, däribland det avfälliga Juda, så att även Guds eget folk fördes i landsflykt. Sedan var det Babylons tur att falla, eftersom dess kung förhävde sig mot Jehova, ”himmelens Herre”. – Daniel 5:23.

⁵ Det stora Babylon har också gjort erövringar, men för det mesta har dessa varit mer smygande. Det har fått ”alla nationer att dricka” genom att begagna sig av en prostituerad kvinnas knep och bedriva religiös otukt med dem. Det har lockat politiska härskare till att ingå förbund och vänskapsförhållanden med sig. Det har med hjälp av sin religiösa tjuskraft på ett utstuderat sätt utövat förtryck genom politiken, affärsvärlden och i ekonomiskt avseende. Det har underblåst religiös förföljelse samt religiösa krig och korståg såväl som krig mellan nationer, uteslutande av politiska och kommersiella skäl. Och det har rättfärdigat dessa krig genom att säga att de är Guds vilja.

⁶ Det är allmänt känt att religionen blandat sig i krig och politik under 1900-talet. Vi har exempel från det shintoistiska Japan, det hinduiska Indien, det buddistiska Vietnam, det ”kristna” Nordirland och Latinamerika såväl som från andra länder – för att inte tala om fältprästernas andel i att på båda sidor under de två världskrigen uppmana unga män att slakta varandra. Ett klassiskt exempel på det stora Babylons kurtiserande är dess insats i spanska inbördeskriget under åren 1936–1939, då minst 600.000 människor dödades. Detta blodbad utlöstes av anhängare till de katolska prästerna och deras bundsförvanter, delvis på grund av att kyrkans makt och ställning hotades av Spaniens regering.

[Ruta på sidan 208]

”Hennes otukts vin”

En framträdande del av det stora Babylon är den romersk-katolska kyrkan. Den styrs av påven i Rom och hävdar att varje påve är en efterträdare till aposteln Petrus. Här följer några publicerade fakta om dessa så kallade efterträdare:

Formosus (891–896): ”Nio månader efter Formosus’ död hämtades hans lik upp från den påvliga kryptan och ställdes inför rätta i den så kallade ’skräcksynoden’, vid vilken Stefan [den nye påven] presiderade. Den avlidne påven anklagades för måttlöst maktbegär i sin strävan efter påveämbetet, och alla hans beslut ogiltigförklarades. ... Man klädde av liket påveskruden och amputerade fingrarna på högra handen.” – New Catholic Encyclopedia.

Stefan VI (896–897): ”Några månader [efter rättegången över Formosus’ lik] gjorde en våldsam reaktion slut på påven Stefans ämbetsperiod. Han fråntogs de påvliga insignierna, fängslades och stryptes.” – New Catholic Encyclopedia.

Sergius III (904–911): ”Hans två närmaste företrädare ... stryptes i fängelse. ... I Rom understöddes han av Teofylakts familj, och med en av dennes döttrar, Marozia, antas han ha fått en son (senare påven Johannes XI).” – New Catholic Encyclopedia.

Stefan VII (928–931): ”Under de sista åren av sitt påvedöme hade påven Johannes X ... ådragit sig Marozias, Roms Donna Senatrix’ (kvinnlig senator), vrede och hade fängslats och lönnmördats. Påvedömet förlänades sedan påven Leo VI av Marozia, men denne dog efter 6 1/2 månader i sitt ämbete. Stefan VII efterträdde honom, troligtvis tack vare Marozias inflytande. ... Han var under sina 2 år som påve maktlös under Marozias herravälde.” – New Catholic Encyclopedia.

Johannes XI (931–935): ”Efter Stefan VII:s död ... utverkade Marozia, av Teofylakts familj, påvedömet åt sin son Johannes, en yngling i 20-årsåldern. ... Som påve behärskades Johannes av sin mor.” – New Catholic Encyclopedia.

Johannes XII (955–964): ”Han hade knappt fyllt arton, och samtida redogörelser är samstämmiga i fråga om hans ointresse för andliga angelägenheter, hans hemfallenhet åt tölpaktiga nöjen och hans hämningslösa utsvävande liv.” – The Oxford Dictionary of Popes.

Benediktus IX (1032–1044; 1045; 1047–1048): ”Han var beryktad för att ha sålt påvedömet åt sin gudfader och längre fram återkrävt ämbetet vid två tillfällen.” – The New Encyclopædia Britannica.

I stället för att följa den trogne Petrus’ exempel utövade dessa och andra påvar ett ont inflytande. De lät blodskuld samt andlig och fysisk otukt såväl som ett Jesabelinflytande fördärva den kyrka de styrde över. (Jakob 4:4) År 1917 lade bibelforskarnas bok Den fullbordade hemligheten tydligt fram många av dessa fakta i detalj. Detta var ett av de sätt varpå bibelforskarna på den tiden slog ”jorden med varje slags hemsökelse”. – Uppenbarelseboken 11:6; 14:8; 17:1, 2, 5.