35. Hur skulle vittnesbördet frambäras, enligt vad som framgår av Apostlagärningarna, och vilken egenskap i förkunnartjänsten betonas?

³⁵ Apostlagärningarna visar också hur den kristna förkunnartjänsten skall utföras. Paulus föregick själv med gott exempel. Han sade: ”Jag ... undandrog mig [inte] att berätta för er om några av de ting som var nyttiga eller att undervisa er offentligt och från hus till hus.” Och han tillfogade: ”Jag vittnade grundligt.” Detta tema, att ”vittna grundligt”, betonas hela boken igenom, och det framträder särskilt i de avslutande verserna, som beskriver hur Paulus helhjärtat ägnade sig åt att predika och undervisa, också när han var en fånge i bojor. Vi läser: ”Och han redde ut saken för dem genom att grundligt vittna om Guds kungarike och genom att tala övertygande med dem om Jesus från både Moses lag och Profeterna, från morgon till kväll.” Må vi alltid vara lika helhjärtade i vår verksamhet för Riket! — 20:20, 21; 28:23; 2:40; 5:42; 26:22.

39. a) Hur blev lärjungarna styrkta till att möta förföljelser? b) Vilket frimodigt vittnesbörd avgav de? Var det verkningsfullt?

³⁹ Dessa första lärjungar studerade verkligen de inspirerade Skrifterna och kunde citera och tillämpa dem när så behövdes. De blev styrkta genom exakt kunskap och av Guds ande till att möta våldsam förföljelse. Petrus och Johannes blev utmärkta exempel för alla trogna kristna, när de frimodigt sade till de fientligt inställda styresmännen: ”Döm själva om det är rättfärdigt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud. Men vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” Och när de återigen fördes fram inför Sanhedrin, som hade gett dem ”bestämda order” att inte fortsätta med att undervisa på grundval av Jesu namn, sade de otvetydigt: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” I samband med detta oförskräckta uttalande fick de styrande ett utmärkt vittnesbörd. Därefter höll den berömde lagläraren Gamaliel sitt välkända anförande till förmån för religionsfriheten, vilket ledde till att apostlarna blev frigivna. — 4:19, 20; 5:28, 29, 34, 35, 38, 39.

40. Hur sporras vi av Apostlagärningarna att grundligt vittna om Guds kungarike?

⁴⁰ Jehovas underbara uppsåt i förbindelse med sitt kungarike, det tema som löper som en röd tråd genom hela Bibeln, framträder mycket tydligt i Apostlagärningarna. I själva inledningen påvisas det att Jesus under de 40 dagarna före sin himmelsfärd ”berättade om de ting som gällde Guds kungarike”. Som svar på lärjungarnas fråga om återställandet av ”kungariket” sade Jesus till dem att de först måste vara hans vittnen ”till jordens mest avlägsna del”. (1:3, 6, 8) Lärjungarna började i Jerusalem och predikade om Guds kungarike med orubblig frimodighet och djärvhet. Förföljelse medförde att Stefanus blev stenad och att många av lärjungarna blev spridda till nya områden. (7:59, 60) Det berättas att Filippus ”förkunnade de goda nyheterna om Guds kungarike” i staden Samaria och hade stor framgång och att Paulus och hans medarbetare predikade om ”Guds kungarike” i Mindre Asien, Korinth, Efesos och Rom. Den orubbliga tillit till Jehova och hans uppehållande ande som dessa första kristna lade i dagen gör dem till strålande exempel för oss. (8:5, 12; 14:5—7, 21, 22; 18:1, 4; 19:1, 8; 20:25; 28:30, 31) När vi betraktar deras okuvliga nit och mod och lägger märke till hur rikt Jehova välsignade deras ansträngningar, är detta en underbar sporre för oss att också vara trogna i ”att grundligt vittna om Guds kungarike”. — 28:23.