Min hustru, Rowena, hade ännu inte omfattat Bibelns sanning. Men jag talade om för henne att jag skulle be Alf Bryant komma till oss från Pahiatua för att visa mig hur jag skulle vittna på rätt sätt från hus till hus. Jag ville organisera predikoverket och gå igenom vårt distrikt systematiskt.

Rowena sade: ”Hector, om du går ut för att vittna från hus till hus, kommer jag inte att vara här när du kommer tillbaka. Jag lämnar dig. Ditt ansvar är här — i hemmet med familjen.”

Jag visste inte vad jag skulle göra. Tvekande klädde jag mig. ”Jag måste göra det”, tänkte jag för mig själv. ”Mitt liv beror på det, och det gör också min familjs liv.” Jag försäkrade därför Rowena om att jag inte ville skada henne på något vis. Jag talade om att jag älskade henne innerligt, men eftersom det gällde både Jehovas namn och suveränitet och våra egna liv, var jag tvungen att predika på det viset.

När vi gick hem, visste jag inte vad vi hade att vänta. Till min överraskning och glädje hade Rowena en kopp te färdig åt oss. Två veckor senare följde min hustru med mig i det offentliga vittnandet och blev ett gott exempel på kristen nitälskan.