Rapport från förkunnare av Riket

En mans ståndaktighet förenar en familj

VAD skulle du göra om din äktenskapspartner, sedan du omfattat sanningen, bittert började motstå dig och gjorde allt som fanns i hans eller hennes makt för att bryta din ostrafflighet? Skulle du känna dig styrkt av Paulus’ ord i 2 Timoteus 3:12, där han säger: ”Alla de som önskar leva i gudaktig hängivenhet i förbund med Kristus Jesus skall också bli förföljda”? Skulle du härda ut, eller skulle du ge upp? En kristen man i Italien ställdes inför en sådan utmaning. Han gav inte upp, och Jehova välsignade honom för det.

Mannen i fråga hade tidigare ivrat för kommunismen, men han hade också varit mycket aktiv som katolik. Han trodde på jämlikhet människor emellan och ansåg att båda rörelserna predikade detta ideal. En av hans arbetskamrater talade med honom om Guds rike, och han förstod genast att det här var det enda sättet varpå jämlikhet kunde uppnås. Han började ägna sig åt sanningen med samma glöd som han hade visat för kommunismen och katolicismen, och år 1972 blev han döpt. Hur reagerade hans hustru? Hon motstod honom bittert. Så här berättar hon:

”Det var år 1970 som min man första gången kom i kontakt med Jehovas vittnen på sin arbetsplats. Medan han studerade bibeln kom jag mer och mer underfund med att det var en ny religion och att jag på flera punkter inte kunde instämma i dess läror. Motståndet från mig och från andra familjemedlemmar började med en gång.”

Hon fortsätter: ”Min mans föräldrar trakasserade honom och begagnade sig av alla tillgängliga medel för att få honom att sluta. När min man fick större kunskap i bibeln, insåg han behovet av att rensa ut alla avgudabilder från vårt hem. Jag sade till honom att om han gjorde det skulle det ske något allvarligt. Han förstörde en religiös bild, och jag for ut mot honom med både ovett och handgripligheter och rev sönder flera av hans tidskrifter. Medan jag skrek rusade mina svärföräldrar in och kastade sig över honom de också. Men han gav inte igen.

Misshälligheterna fortsatte tills jag lämnade honom. Det var när han motsatte sig att vår dotter skulle vara med vid katekesundervisningen i kyrkan. Min man sade att om jag inte återvände hem skulle han åtala mig för att ha ’förlöpt hemmet’. Efter en vecka beslöt jag mig för att återvända.

I ett ytterligare försök att få honom att sluta gick jag till ett spiritistiskt medium och bad att få en besvärjelse uttalad över honom. Mediet började fråga ut mig, och jag förklarade hur det låg till. Sedan han hade fått veta det han ville, sade han att inga besvärjelser har någon verkan på Jehovas vittnen.

Vi funderade på att kontakta vår präst. Prästen rådde oss att gå till en advokat. Till min förvåning uppmuntrade advokaten mig att besöka Jehovas vittnens möten tillsammans med min man. Min svärfar, som var med mig, protesterade och sade att hans familj mycket hängivet höll fast vid San Rocco, vår stads ’skyddshelgon’. Men advokaten förklarade att det här ’helgonet’, i likhet med alla andra avgudar, var falskt. Sedan talade han om att han var ordförande i Katolsk aktion och berättade för oss att han inte deltog alls i de religiösa högtiderna, eftersom han hade läst bibeln och visste att alla högtider var falska. Slutligen sade han: ’Följ med din man och lev i frid. Lyssna till honom, och börja studera bibeln du också.’

Denna uppmuntran fick mig att tänka tillbaka på min mans uppförande, de förändringar han hade gjort och den ståndaktighet han hade visat, och så började jag besöka Jehovas vittnens möten tillsammans med honom. Imponerad av den kärlek som visades där studerade jag, skrev in mig i skolan i teokratisk tjänst och började delta i tjänsten på fältet. Slutligen symboliserade jag mitt överlämnande år 1977. Jag är lycklig över att nu få vara i sanningen — tack vare Jehova, som hjälpte min man att vara ståndaktig och som förenade hela familjen i sann gudsdyrkan.”