Guadeloupe — ”Det vackra vattnets ö”
GUADELOUPE, som ligger omkring 480 kilometer sydost om Puerto Rico, är en ögrupp ungefär i mitten av Små Antillernas ökedja. På kartan ser de två huvudöarna ut som någonting liknande en fjäril med utsträckta vingar. Det bergiga Basse-Terre, med dess slocknade vulkan Soufrière, ligger på västra sidan, och det låglänta Grande Terre ligger på östra sidan. De två öarna skils åt genom det smala sundet Rivière Salée. Fem andra mindre öar och några holmar utgör detta franska departement eller administrativa distrikt ”på andra sidan haven”.
Innan Kristofer Columbus upptäckte ön år 1493 och gav den dess nuvarande namn, Guadeloupe, kallade de karibiska infödingarna den ”Karukera” — Det vackra vattnets ö. De tänkte utan tvivel på de talrika vattendragen och vattenfallen på öarna. I dag är detta namn ännu mer passande på grund av det rikliga vattenflöde av sanning som når ut till de 328.000 invånarna. Även om flertalet av dem är katoliker, tar många av dessa artiga och gästfria människor ivrigt emot sanningens rena vatten från Guds ord, bibeln.
Sanningens vatten börjar flöda
Den första rännilen av sanningens vatten började flyta i Guadeloupe år 1938, strax innan andra världskriget bröt ut. Cyril Winston och hans familj kom från den närbelägna ön Dominica och började predika de goda nyheterna för öborna. Det dröjde inte länge förrän 5 personer började träffas regelbundet, och i juni 1940 organiserades den första församlingen, med omkring 15 personer närvarande vid veckans Vakttornsstudium på franska.
Men andra världskriget medförde kraftiga påtryckningar från Frankrikes tyskkontrollerade regerings sida. Under den tiden hände det att en hel sändning med litteratur från Brooklyn brändes i hamnen när den kom dit, och förbindelserna med huvudkontoret i Brooklyn försvårades. Broder Winston blev allvarligt sjuk och var tvungen att återvända till Dominica, där han dog tre månader senare. Flödet av sanningens vatten minskade kraftigt; det var en svår tid för den lilla gruppen av kristna.
Efter kriget satte bröderna i gång med sitt arbete efter bästa förmåga. För att nå så många människor som möjligt försökte de hålla bibliska tal på offentliga platser på kvällen. Talaren brukade hålla sitt tal stående på någonting högt och med folket samlat runt omkring sig i en cirkel. En annan broder brukade förse talaren med ljus genom att hålla upp en hemmagjord fackla eller liknande. Under de ljumma tropiska kvällarna fick förbipasserande och grannar lyssna till Guds ord som avhandlades i det fria.
Men en gång under ett sådant tal uppenbarade sig plötsligt ett gäng katolska pojkscouter. De omringade talaren och började blåsa i sina horn och slå på några stora kittlar i ett försök att överrösta talaren. Talaren, som förstod vad som var på gång, fortsatte lugnt med sitt tal, men han bara gestikulerade och rörde på läpparna. Det dröjde inte länge förrän luften gick ur scouterna och de gick därifrån. Och brodern fortsatte sitt tal som planerat.
Vattenflödet ökar igen
Ett antal missionärer har under årens lopp sänts till Guadeloupe för att hjälpa den lilla gruppen av nitiska förkunnare där. Till att börja med begränsade språkbarriären dem i fråga om vad de kunde göra. Men i mitten av 1950-talet började fransktalande missionärer anlända, och arbetet gick framåt.
Men på grund av starkt religiöst motstånd fick många som tog emot bibelns sanning ta ståndpunkt med en ovanligt fast beslutsamhet. Så var det för en kvinna som måste bli döpt i havet i skydd av mörkret klockan fem på morgonen. Denna kvinna och hennes man började studera bibeln tillsammans. Men när grannarna började utöva påtryckningar på dem, slutade mannen att studera i fruktan att han skulle förlora dem som kunder i sin lilla familjedrivna speceriaffär. Kvinnan fortsatte och gjorde fina framsteg. Men snart blev förhållandena så spända att hennes man hotade att döda henne.
En kväll fann hon en kniv gömd under sin mans kudde, och hon kände att hans attityd var sådan att hon inte behövde tvivla på vilka avsikter han hade. Eftersom hon kände på sig att hennes liv var i fara, flydde hon hem till en familj av vittnen och fick då gå omkring 15 kilometer genom tropisk skog och bananplanteringar. Under tiden som hon höll sig gömd för sin man bad hon att få bli döpt, och hon sade: ”Om jag måste möta döden på grund av min tro, vill jag bli räknad bland Jehovas folk!” Längre fram började denna trogna syster i heltidstjänsten och har varit pionjär med särskilt uppdrag under de 24 senaste åren. Även om hon på grund av sin tro har förlorat sin köttsliga familj, har hon fått en stor andlig familj, i överensstämmelse med Jesu löfte i Matteus 19:29. Hon har hjälpt omkring 35 personer fram till överlämnande och dop.
Sanningens vatten når ut till människor på oväntade sätt. Två katolska män i en avlägsen by i norr skaffade sig en bibel. De började läsa den dagligen och sökte få tag i någon som kunde hjälpa dem att förstå den. En granne talade om för dem att han kunde kontakta en kusin, ett vittne, som med glädje skulle hjälpa dem. Det var allra första gången de hörde talas om Guds namn.
Kusinen sände dem några nummer av tidskriften Vakna!, som de inte bara läste igenom själva med glädje, utan också spred till andra i byn. När de fick veta att en sammankomst hölls nära Pointe-à-Pitre, begav de sig dit och sade till kretstillsyningsmannen: ”Vi har kommit till den här sammankomsten, och vi skulle gärna vilja bli döpta.” De blev naturligtvis varmt välkomnade, men de fick också hjälp att förstå att man måste ta vissa steg och göra vissa förändringar innan man blir kvalificerad för dop. Man gjorde därför anordningar för att hjälpa dem, och de blev döpta vid nästa sammankomst.
Sådana här erfarenheter blev till stor glädje och uppmuntran för bröderna. Sanningens vatten fortsatte att flöda, och år 1960 fanns det sammanlagt 251 förkunnare av Riket i Guadeloupe.
En utmaning antas
Ett stort problem på denna lilla ö har varit att finna tillräckligt stora lokaler för sammankomster. Under en lång tid fanns det bara två platser som man kunde hålla sammankomst på. Bröderna hade en stark önskan att hålla sammankomster på fler ställen på ön, så att sanningens vatten kunde nå fler människor.
Till slut beslöt bröderna att de skulle bygga en egen lokal. De ritade och fick in tillräckligt mycket pengar till en transportabel byggnad gjord av stålrör och plåt som var tillräckligt stor för att rymma 700 personer. När de för första gången använde sin egen ”sammankomsthall” i Basse-Terre i januari 1966, kom en entusiastisk skara människor till ett antal av 907. ”Sammankomsthallen” var för liten redan från början!
Med hjälp av denna nya anordning blev det möjligt att hålla sammankomster även på några av de mer avlägset belägna öarna. Detta har verkligen satt fart på spridandet av sanningens vatten på många platser. Du kan föreställa dig hur lokalbefolkningen i Grand Bourg, en liten stad med omkring 6.000 invånare på ön Marie Galante, reagerade då staden ”invaderades” av tre båtlaster med omkring tusen konventdeltagare, plus bagage och annan utrustning. Det var en syn som de aldrig tidigare sett — en lång rad med människor som marscherade från hamnen genom staden till sammankomstplatsen. Detta blev ett fint vittnesbörd för lokalbefolkningen, och i dag finns det tre nitiska församlingar på denna ö.
”Sammankomsthallen” har under årens lopp byggts ut många gånger. Den blev till sist en byggnad på närmare 30 ton, med en yta på omkring 3.000 kvadratmeter och med plats för 5.000 personer. Det var självklart en mycket stor uppgift att transportera, sätta upp och ta ner all utrustning varje gång en sammankomst skulle hållas. Saken blev inte mindre komplicerad, då det blev svårare och svårare att finna lämpliga platser att sätta upp den transportabla ”sammankomsthallen” på, eftersom de lediga tomterna snabbt blev upptagna på grund av olika byggnadsprojekt. Det verkade som om den enda lösningen var att finna en permanent plats för ”sammankomsthallen”.
Ännu en gång sörjde Jehova för brödernas behov. En centralt belägen tomt på mer än 50.000 kvadratmeter blev möjlig att skaffa. Med hjälp av frikostiga bidrag från alla församlingarna på ön inköptes tomten år 1979. Den blev ett permanent centrum för sann tillbedjan för Guadeloupe.
En stadig ökning av sanningens vattenflöde
År 1954, då avdelningskontoret i Guadeloupe öppnades, fanns det 128 förkunnare av Riket. Nu har antalet vuxit till mer än 4.500. Det innebär att var 72:e invånare i Guadeloupe är ett Jehovas vittne. Och i Pointe-à-Pitre, huvudstaden, är förhållandet en på 29 invånare — utan tvivel ett av de bästa förhållandena i världen!
Dessa trogna som har varit strängt upptagna med att sprida sanningens vatten leder mer än 7.300 bibelstudier i intresserade människors hem över hela distriktet. Deras ansträngningar välsignades då 12.553 samlades år 1986 för att fira minnet av Herren Jesu Kristi död. Bröderna i Guadeloupe känner verkligen att Jehova har satt deras öar i ”gungning” för att församla de ”önskvärda tingen”. — Haggai 2:8, NW.
”Det vackra vattnets ö” håller på att bli vackrare än någonsin i andligt avseende. Många är de som ger gensvar på kallelsen: ”Kom!” och som ”fritt tar av livets vatten”. — Uppenbarelseboken 22:17.
[Kartor på sidan 27]
(För formaterad text, se publikationen)
GUADELOUPE
GRANDE TERRE
Pointe-à-Pitre
Soufrière
Rivière Salée
BASSE-TERRE
MARIE GALANTE
Grand Bourg