Egyptiska kvinnor hade däremot sitt eget hår, och det var långt och flätat. Man har funnit ett stort antal egyptiska kvinnomumier med välbevarat flätat hår.

De hebreiska kvinnorna var noga med håret, eftersom det betraktades som en prydnad (HV 7:5), och de lät det bli långt. (Joh 11:2) Att en kvinna klippte av sig håret var ett tecken på sorg och olycka. (Jes 3:24) När en israelitisk soldat under erövringen av en fiendestad tog en jungfru till fånga och önskade gifta sig med henne, måste hon först raka sitt huvud och ansa sina naglar och sörja en hel månad över sina föräldrar, som utan tvivel hade dödats under erövringen av staden. (5Mo 21:10–13; 20:10–14)

De kristna. Apostlarna Petrus och Paulus fann det nödvändigt att förmana kristna kvinnor att inte lägga för stor vikt vid håruppsättningar och smycken, något som var vanligt på den tiden. I stället skulle de vara inriktade på att pryda sig med ”den oförgängliga klädnaden, den stilla och milda anden”. (1Pe 3:3, 4; 1Ti 2:9, 10)

Aposteln Paulus riktade även uppmärksamheten på vad som var vanligt bland dem han skrev till och visade att det är naturligt att en man har kortare hår än en kvinna. (Se NATUR.) En kvinna som fick sitt huvudhår klippt eller rakat var vanärad. Gud hade gett henne det långa håret ”i stället för en huvudbonad”, och det skulle vara till ära för henne, men Paulus gjorde klart att en kvinna inte kunde använda denna naturliga beklädnad som en ursäkt för att inte bära huvudbonad som ”ett myndighetstecken” när hon bad eller profeterade i den kristna församlingen. Genom att bära huvudbonad vid sådana tillfällen skulle den kristna kvinnan visa att hon erkände teokratisk myndighet och var villig att underordna sig. Därigenom ärade hon både sin man som sitt huvud och Jehova Gud, som är allas huvud. (1Kor 11:3–16)