Kvinnor — Respekteras de i våra dagar?

”VARFÖR över huvud taget ställa en sådan fråga?” kanske en del män förvånat undrar. Men när vi undersöker hur kvinnor har blivit behandlade i forntid och nutid runt om i världen, kan vi ha god hjälp av att ställa oss några enkla frågor:

Vilka har, i de flesta mänskliga relationer, varit förtryckarna och vilka de förtryckta? Vilka har utsatts för mest misshandel inom familjekretsen? Pojkar eller flickor? Vilka har blivit våldtagna, såväl i fredstid som i krigstid? Vilka har varit de främsta offren för sexuella övergrepp i barnaåren, män eller kvinnor? Vilka har ofta genom mänskliga lagar förvisats till en ställning som andra klassens medborgare? Vilka har förvägrats rösträtt? Vilka har ofta haft begränsade utbildningsmöjligheter? Män eller kvinnor?

Listan med frågor skulle kunna göras mycket längre, men fakta talar för sig själva. Elisabeth Bumiller skriver i sin bok May You Be the Mother of a Hundred Sons (Må du bli mor till hundra söner), som baserar sig på hennes egna erfarenheter i Indien: ”Den ’typiska’ indiska kvinnan, som representerar omkring 75 procent av Indiens 400.000.000 kvinnor och flickor, bor i en by. . . . Hon kan varken läsa eller skriva, även om hon gärna skulle vilja kunna det, och har sällan förflyttat sig mer än 30 kilometer från sin födelseplats.” Denna bristande jämlikhet i fråga om utbildningsmöjligheter är inte bara en indisk företeelse, utan förekommer över hela världen.

I Japan råder, liksom i många andra länder, fortfarande bristande jämlikhet. Enligt The Asahi Yearbook för 1991 är antalet manliga elever i fyraåriga universitetskurser 1.460.000 under det att de kvinnliga är 600.000. Ja, kvinnor över hela världen kan säkerligen intyga att de har sämre utbildningschanser än männen. ”Utbildning är till för pojkar”, är den inställning som de har vuxit upp med.

Susan Faludi ställer i sin nyutkomna bok Backlash—The Undeclared War Against American Women (Motreaktionen — det tysta kriget mot amerikanska kvinnor) några rannsakande frågor beträffande kvinnans ställning i Förenta staterna: ”Om amerikanska kvinnor är så jämställda [med männen], varför representerar de då två tredjedelar av alla fattiga vuxna? . . . Varför är sannolikheten fortfarande långt större att kvinnor bor i undermåliga bostäder och inte får någon sjukvårdsersättning och dubbelt så stor att de inte får någon pension?”

Kvinnor har i överväldigande grad varit de som fått utstå mest lidanden. De har varit den främsta måltavlan för förödmjukelser, förolämpningar, sexuella trakasserier och bristande respekt från männens sida. Och denna kränkande behandling har ingalunda varit begränsad till de så kallade utvecklingsländerna. USA:s judiciella senatsutskott sammanställde för en tid sedan en rapport angående våldshandlingar mot kvinnor. Den avslöjade bland annat följande chockerande fakta: ”Var sjätte minut blir en kvinna våldtagen; var femtonde sekund blir en kvinna misshandlad. . . . Ingen kvinna är immun mot våldsbrott i detta land. Tre av fyra amerikanska kvinnor som lever i dag kommer att falla offer för åtminstone ett våldsbrott under sin livstid.” På bara ett år blev mellan tre och fyra miljoner kvinnor misshandlade av sina män. Det var denna sorgliga situation som föranledde senatsutskottets utredning. — Rapporten The Violence Against Women Act of 1990.

Låt oss nu se lite närmare på några av de situationer i vilka kvinnor har fått utstå bristande respekt från män i olika delar av världen. I de två sista artiklarna i denna serie skall vi sedan dryfta hur män och kvinnor kan visa varandra ömsesidig respekt i livets alla skiften.

Kvinnor — Respekteras de i hemmet?

”Den ena efter den andra av kvinnorna gick en fruktansvärd död till mötes. . . . Och även om dödssätten skilde sig åt, var de bakomliggande omständigheterna desamma: Polisen i Quebec [Canada] säger att alla dessa kvinnor dödades av sin nuvarande eller före detta man eller sambo. Inalles har 21 kvinnor i Quebec dödats under det gångna året [1990] — offer för en flodvåg av äktenskapliga våldshandlingar.” — Maclean’s, 22 oktober 1990.

VÅLD i hemmet — ”familjelivets mörka sida”, som någon har kallat det — har gett upphov till en skörd av splittrade familjer och frambringat barn med en förvrängd syn på äktenskapet. Barnen råkar i en allvarlig lojalitetskonflikt, när de försöker förstå varför pappa slår mamma (eller, i mer sällsynta fall, varför mamma är så elak mot pappa). En annan frukt som familjevåldet ofta frambringar är att sönerna själva växer upp till hustruplågare. Faderns exempel har gett dem allvarliga psykiska problem och personlighetsstörningar.

FN-publikationen The World’s Women—1970-1990 (Världens kvinnor — 1970—1990) förklarar: ”Att kvinnor misshandlas av män i hemmet anses vara det minst rapporterade av alla brott — delvis på grund av att sådana våldshandlingar ofta betraktas som ett socialt problem och inte som ett brott.”

Hur allvarligt är problemet med hustrumisshandel i Förenta staterna? Den senatsrapport som citerades i föregående artikel förklarar: ”Uttrycket ’våld i hemmet’ kan låta tamt, men det beteende som avses är långt ifrån bagatellartat. Statistiken ger en fasansfull bild av hur allvarlig — ja, rentav dödsbringande — hustrumisshandel kan vara. Mellan 2.000 och 4.000 kvinnor per år dör av misshandeln. . . . I motsats till andra brott innebär hustrumisshandel ’kroniskt’ övervåld. Det innebär ständiga hotelser och upprepad kroppslig skada.”

Tidskriften World Health konstaterar: ”Våldshandlingar mot kvinnor förekommer i alla länder och i alla sociala och ekonomiska skikt. I många kulturer anses mannen ha rätt att slå sin hustru. Alltför ofta betraktas vanemässig misshandel och sexuellt övervåld mot kvinnor och flickor som ’privata angelägenheter’ som inte angår någon annan — vare sig lagliga myndigheter eller hälsovårdspersonal.” Accepterandet av våld i hemmet kan sedan lätt sprida sig till skolan.

Ett belysande exempel är det som hände vid en internatskola för flickor och pojkar i Kenya i juli 1991. The New York Times rapporterade att ”71 tonåriga skolflickor blev våldtagna av manliga elever och att 19 andra dödades under en nattlig våldsorgie i sovsalarna som enligt uppgift . . . fick pågå utan inblandning av vare sig lärare eller den lokala polisen”. Hur skall man förklara detta utbrott av sexuellt våld? ”Denna tragedi har riktat uppmärksamheten på den avskyvärda manschauvinism som dominerar det sociala livet i Kenya”, skrev Hilary Ng’Weno, chefredaktör för Kenyas största veckotidning, The Weekly Review, och fortsatte: ”Våra kvinnor och flickor befinner sig i en beklagansvärd situation. . . . Vi uppfostrar våra pojkar att visa föga eller ingen respekt för flickor.”

Det är detta som är den springande punkten i problemet överallt i världen — pojkar får ofta ända från barnsben lära sig att betrakta flickor och kvinnor som underlägsna varelser som lätt låter sig utnyttjas. Kvinnorna betraktas som sårbara och lätta att dominera. Därifrån är steget inte långt till oförblommerad manschauvinism och bristande respekt för det kvinnliga könet och inte heller till regelrätta våldtäkter från fästmäns och pojkvänners sida. När det gäller våldtäkter bör vi också hålla i minnet att en sådan handling ”kan vara över på några ögonblick men efterlämna livslånga spår i känslolivet”, som den ovan nämnda senatsrapporten uttryckte det.

Många män som kanske inte är direkt våldsamma mot kvinnor kan ändå betecknas som omedvetna misogyner eller kvinnohatare. I stället för att bruka fysiskt våld begagnar de sig av psykisk misshandel. Doktor Susan Forward förklarar i sin bok Men Who Hate Women & the Women Who Love Them (Män som hatar kvinnor & kvinnorna som älskar dem): ”Som deras partner beskrev dem var dessa män ofta charmiga och till och med kärleksfulla, men på ett ögonblick kunde de slå om och bli grymma, kritiska och oförskämda. Deras beteendemönster omspände ett helt spektrum av yttringar, från uppenbar skrämseltaktik och hotelser till mer försåtliga, förstuckna angrepp, som tog sig uttryck i ständiga förödmjukelser eller nedbrytande kritik. Metoderna varierade, men resultatet var detsamma. Mannen fick kontroll över kvinnan genom att trycka ner henne fullständigt. Dessa män vägrade också att ta något som helst ansvar för hur deras beteende påverkade deras partner.”

Yasuko,a en späd japanska som nu är gift sedan 15 år, berättade för Vakna! hur det var när hon växte upp: ”Min far misshandlade ständigt min mor. Han slog henne och sparkade henne, drog henne i håret och kastade till och med sten på henne. Och vet ni varför? Därför att hon vågade protestera mot att han bedrog henne med en annan kvinna. I den japanska kulturen har det nämligen betraktats som helt normalt att somliga män har en älskarinna. Min mor var emellertid före sin tid och vägrade att acceptera det. Efter att ha varit gift i 16 år och fött fyra barn tog hon ut skilsmässa. Hon fick inget som helst underhåll från min far.”

Även i de fall då hustrumisshandeln har rapporterats till myndigheterna har detta ofta inte kunnat hindra en hämndgirig man från att mörda sin hustru. I många fall har lagen, till exempel i länder som Förenta staterna, inte kunnat erbjuda något skydd för en hotad och terroriserad kvinna. ”En undersökning visade att i över hälften av de fall då hustrur mördats av sina män hade polisen tillkallats minst fem gånger under det senaste året för att utreda anklagelser om våld i hemmet.” (The Violence Against Women Act of 1990) I vissa extrema fall har hustrun, för att slippa ytterligare misshandel, dödat sin man.

Våldet i hemmet, där kvinnan vanligtvis är offret, tar sig många olika uttryck. I Indien har det rapporterade antalet kvinnomord som begåtts därför att mannen varit missnöjd med den hemgift som betalats av hustruns familj ökat från 2.209 fall år 1988 till 4.835 fall år 1990. Dessa siffror kan emellertid inte betraktas som fullständiga eller tillförlitliga, eftersom många hustrumord kamoufleras som olyckshändelser — vanligtvis genom att hustrun avsiktligt bränns till döds med fotogen för matlagning. Till detta kommer alla de självmord som begås av hustrur som inte längre står ut med sin hemsituation.

När valet står mellan söner och döttrar

Kvinnor diskrimineras ända från födelsen, ja till och med innan de är födda. På vilket sätt? Vakna! har intervjuat Madhu från Bombay, som svarar: ”När en son föds i en indisk familj, blir alla glada. Moderns problem är över. Nu har föräldrarna en son som kan ta hand om dem på deras ålderdom. Deras ’sociala trygghet’ är säkrad. Men om hon får en dotter, betraktas hon som misslyckad. Det är som om hon bara hade tillfört världen ytterligare ett problem. Föräldrarna kommer att bli tvungna att betala en ansenlig hemgift för att få henne bortgift. Och om en mor fortsätter att föda döttrar, är hon en odugling.”b

Tidningen Indian Express rapporterade beträffande flickor i Indien: ”Att de överlever betraktas egentligen inte som viktigt för familjens överlevnad.” Samma källa hänvisar till en undersökning från Bombay som ”avslöjade att av 8.000 foster som avlägsnats genom abort efter könsbestämningstester var 7.999 av kvinnligt kön”.

Elisabeth Bumiller skriver: ”Vissa indiska kvinnor har det så svårt att om deras situation uppmärksammades i lika hög grad som etniska minoritetsgrupper i andra delar av världen, skulle deras fall tas upp av aktionsgrupper som försvarar de mänskliga rättigheterna.” — May You Be the Mother of a Hundred Sons.

”En kvinnas arbetsdag tar aldrig slut”

Uttrycket ”en kvinnas arbetsdag tar aldrig slut” kan låta som en kliché. Men det riktar blickarna på ett faktum som många män inte tänker på. En kvinna med småbarn kan inte unna sig lyxen att ha en fast arbetstid från nio till fem, som män ofta har. Om ett litet barn börjar gråta mitt i natten, vem är det då som med största sannolikhet måste ta hand om det? Vem städar, tvättar och stryker? Vem lagar maten och serverar den när mannen kommer hem från arbetet? Vem diskar och ställer i ordning efter måltiden och börjar sedan göra i ordning barnen för natten? Och vem är det som i många länder, förutom allt detta, förväntas hämta vatten och kanske till och med arbeta ute på åkrarna med ett spädbarn på ryggen? Vanligtvis modern. Hennes arbetstid är inte bara 8 eller 9 timmar per dag, utan ofta 12 eller 14 eller ännu mer. Men hon får ingen övertidsersättning — och ofta inget tack heller!

I tidskriften World Health beskrivs situationen i Etiopien så här: ”Trots att kvinnor förväntas arbeta mellan 16 och 18 timmar om dagen, är deras inkomst så låg att de inte kan försörja sig själva och sina familjer. . . . Hunger är ett dagligt fenomen; i de flesta fall får de [kvinnliga vedbärare] endast en undermålig måltid per dag och får vanligtvis gå hemifrån utan frukost.”

Siu, som ursprungligen kommer från Hongkong och nu är gift sedan 20 år, säger: ”I det kinesiska samhället har män haft en tendens att nedvärdera kvinnor och att betrakta dem antingen som hushållerskor och barnaföderskor eller, för att gå till den andra ytterligheten, som avgudar, leksaker eller sexobjekt. Men vad vi kvinnor egentligen vill är att bli behandlade som intelligenta varelser. Vi vill att män skall lyssna till oss när vi talar och inte uppträda som om vi var mindre vetande!”

Det är inte att undra på att det sägs i boken Men and Women (Män och kvinnor): ”Överallt i världen, även där kvinnor är högt aktade, värderas mannens aktiviteter högre än kvinnans. Det har ingen som helst betydelse hur roller och arbetsuppgifter fördelas könen emellan; mannens uppgifter anses ofrånkomligen vara mer värda i samhällets ögon.”

Faktum är att kvinnans arbete i hemmet vanligtvis är något som tas för givet. Som det sägs i förordet till The World’s Women—1970-1990: ”Kvinnors levnadsförhållanden — och deras bidrag till familjen, ekonomin och hushållet — har i regel lämnats utan avseende. Många statistiska uppställningar har gjorts över förhållanden som avspeglar männens livsvillkor och insatser, inte kvinnornas, eller som bortser från skillnader könen emellan. . . . En stor del av det arbete som kvinnor utför anses fortfarande inte vara av något som helst ekonomiskt värde — och tas ofta inte ens med i beräkningen.”

År 1934 gjorde den amerikanske författaren Gerald W. Johnson följande uttalande beträffande kvinnor i arbetslivet: ”Kvinnor har ofta samma arbete som män, men de får sällan samma lön. Orsaken till detta är att det inte finns något upptänkligt dagligt arbete som inte kan utföras bättre av en man än av en kvinna. De bästa skräddarna och modisterna är män. . . . De bästa kockarna är utan undantag män. . . . I dagens läge är det ett faktum att en arbetsgivare är villig att ge en man bättre lön än en kvinna för samma arbete, därför att han har skäl att tro att mannen kommer att utföra arbetet bättre.” Även om den här kommentaren kan ha varit ironiskt menad, återspeglar den ändå de fördomar som många hyste på den tiden och som fortfarande lever kvar i många mäns sinnen.

Bristande respekt för kvinnor — ett globalt problem

Varje kultur har utvecklat sina attityder och fördomar när det gäller kvinnans roll i samhället. Men den fråga som vi bör ställa oss är: Avspeglar dessa attityder tillbörlig respekt för kvinnans värdighet? Eller är det en återspegling av männens urgamla dominans över kvinnorna på grund av deras vanligtvis överlägsna fysiska styrka? Om kvinnor behandlas som slavar eller föremål som bör utnyttjas så mycket som möjligt, var är då den respekt som tillkommer dem? De flesta kulturer har i större eller mindre utsträckning nedvärderat kvinnans roll och undergrävt hennes självaktning.

Ett av många belysande exempel kommer från Afrika: ”Jorubakvinnor [i Nigeria] måste visa sig okunniga och underdåniga i sin mans närvaro, och när de serverar måltiderna, måste de falla på knä vid mannens fötter.” (Men and Women) I andra delar av världen kan denna undergivenhet visas på en rad olika sätt — genom att hustrun måste gå några steg bakom sin man, måste gå till fots medan han rider på en häst eller en mulåsna, måste bära tunga bördor medan mannen inte bär något, måste äta åtskild från den övriga familjen osv.

Edwin Reischauer, som är född och uppfostrad i Japan, skriver i sin bok The Japanese: ”Förekomsten av manschauvinistiska attityder är mycket påfallande i Japan. . . . En sexuell dubbelmoral som ger mannen frihet men begränsar kvinnan är fortfarande vanligt förekommande. . . . Gifta kvinnor förväntas också visa långt större trohet än män.”

Liksom fallet är i många länder, är sexuella närmanden mot kvinnor ett problem också i Japan, i synnerhet på de fullpackade tunnelbanetågen i rusningstid. Yasuko från Hino City, en förort till Tokyo, berättade för Vakna!: ”Som ung åkte jag varje dag pendeltåg in till Tokyo. Det var så pinsamt, för en del män utnyttjade situationen och nöp och klämde var de kom åt. Vad kunde vi kvinnor göra åt det? Vi var tvungna att stå ut med det. Men det var verkligen genant. Om morgnarna fanns det i rusningstid en speciell vagn för kvinnor, så att åtminstone en del kunde slippa ifrån dessa trakasserier.”

Sue, en ung kvinna som tidigare var bosatt i Japan, hade sitt eget sätt att få slut på sådana närmanden. Hon brukade säga med hög röst: ”Fuzakenai de kudasai!”, vilket betyder ”Sluta larva dig!” Hon förklarar: ”Det fick genast avsedd verkan. Ingen ville förlora ansiktet inför alla andra. Plötsligt var det inte en enda man som petade på mig!”

Bristande respekt för kvinnor i familjekretsen är uppenbarligen ett globalt problem. Men hurdan är kvinnornas situation på arbetsplatsen? Får de mer respekt och erkännande där?

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 6]

Hur avgörs ett barns kön?

”Det ofödda barnets kön avgörs i befruktningsögonblicket, och det är faderns sädescell som är avgörande. Varje ’ovum’ eller ägg som en kvinna producerar är av kvinnligt kön i den bemärkelsen att det innehåller en X-kromosom, dvs. en kvinnlig könskromosom. Hos män är det emellertid bara hälften av spermierna som har en X-kromosom, medan de övriga innehåller en Y-kromosom, som är den manliga könskromosomen.” Om två X-kromosomer förenas, blir resultatet en flicka, men om en Y-kromosom förenar sig med en X-kromosom, kommer det lilla barnet att bli en pojke. Huruvida en kvinna skall föda pojkar eller flickor avgörs således genom könskromosomfaktorn i faderns sädesceller. (ABC’s of the Human Body, utgiven av Reader’s Digest) Det är därför ologiskt av en man att klandra sin hustru för att de bara får flickor. Ingen kan klandras för detta. Fortplantningen är helt enkelt som ett lotteri.

[Ruta/Bild på sidan 8]

En tragedi av gigantiska proportioner

Elizabeth Fox-Genovese skriver i sin bok Feminism Without Illusions (Feminism utan illusioner): ”Det finns goda skäl att tro att många män . . . i allt högre grad känner sig frestade att använda sin styrka i den enda situation i vilken den fortfarande tydligtvis ger dem ett försprång — i deras personliga relationer till kvinnor. Om jag har rätt i denna min misstanke, då står vi inför en tragedi av gigantiska proportioner.” Och denna tragedi inbegriper miljontals kvinnor som dagligen får utstå stora lidanden från en tyrannisk make, far eller annan man — en man som inte ”består provet i fråga om rättvisa och rätt”, som författarinnan uttrycker det.

”I trettio stater [i USA] är det fortfarande generellt sett tillåtet för en man att våldta sin hustru; och endast tio stater har lagar som medger att en person grips för våld i hemmet. . . . Kvinnor som inte har något annat val än att fly finner ofta att detta alternativ inte är stort bättre. . . . En tredjedel av de en miljon misshandlade kvinnor som årligen söker en tillfällig fristad får ingen hjälp.” — Förordet till boken Backlash—The Undeclared War Against American Women, av Susan Faludi.

[Bild

Hundratals miljoner människor har inte rinnande vatten, avlopp eller elektrisk ström i hemmet — om de över huvud taget har ett hem

[Bild på sidan 7]

För miljontals kvinnor är våld ett mörkt inslag i hemmet

Kvinnor — Respekteras de på arbetsplatsen?

”De flesta männen, både gifta och ogifta, betraktade kvinnorna som lovligt byte.” — Jenny, tidigare anställd som sekreterare på en advokatbyrå.

”Att sexuella närmanden och trakasserier mot kvinnor florerar på sjukhusen är ett välkänt faktum.” — Sarah, sjuksköterska.

”Jag blev ständigt utsatt för närmanden på arbetet.” — Jean, sjuksköterska.

HÖR dessa fall till undantagen, eller representerar de en utbredd företeelse? Vakna! har intervjuat ett antal kvinnor med erfarenhet från arbetslivet. Behandlades de med respekt och värdighet av sina manliga arbetskamrater? Här följer några av deras kommentarer:

Sarah, en sjuksköterska från New Jersey med nio års erfarenhet av amerikanska militärsjukhus, berättar: ”Jag minns när jag arbetade i San Antonio i Texas och det blev en tjänst ledig på njurdialysavdelningen. Jag frågade en grupp läkare vad jag skulle göra för att få tjänsten. En av dem flinade och sade: ’Gå i säng med överläkaren.’ Jag svarade bara: ’På de villkoren vill jag inte ha jobbet.’ Men det är ofta på det sättet som frågor om befordran och tjänster avgörs. Kvinnor måste ge efter för dominerande lustfyllda män.

Vid ett annat tillfälle arbetade jag på en intensivvårdsavdelning och höll just på att sätta ett dropp på en patient, då en läkare kom förbi och nöp mig i baken. Jag blev rasande och rusade in i ett annat rum. Han följde efter och fällde några plumpa kommentarer. Jag drämde till honom, så att han föll i en soplår! Sedan gick jag direkt tillbaka till min patient. Det behöver väl knappast sägas att han aldrig trakasserade mig igen!”

Miriam, en gift kvinna från Egypten som tidigare arbetade som sekreterare i Kairo, förklarar hur situationen är för kvinnor som arbetar i en muslimsk miljö i Egypten: ”Kvinnor klär sig mer anständigt där än i det västerländska samhället. Jag lade inte märke till några direkta sexuella närmanden på min arbetsplats. Men på tunnelbanan i Kairo förekommer det så mycket sexuella trakasserier att man nu har reserverat den första vagnen för kvinnor.”

Jean, en tystlåten men bestämd kvinna med 20 års erfarenhet som sjuksköterska, sade: ”Jag var mycket noga med att aldrig stämma träff med någon på arbetet. Men jag blev ändå utsatt för trakasserier, både från läkare och från manliga sjukvårdsbiträden. De trodde alla att de hade det psykologiska övertaget. Om vi sjuksköterskor inte ’samarbetade’ med dem i sexuellt avseende, då fanns de manliga sjukvårdsbiträdena aldrig på plats när vi behövde hjälp med att lyfta upp en patient i en säng eller något liknande.”

Jenny arbetade som sekreterare på en advokatbyrå i sju år. Hon berättar om sina erfarenheter där: ”De flesta männen, både gifta och ogifta, betraktade kvinnorna som lovligt byte. Deras inställning var: ’Eftersom vi är advokater har vi gjort oss förtjänta av vissa förmåner, och kvinnor är ett av våra privilegier.’” Och det finns mycket som tyder på att andra akademiker är av samma uppfattning. Men vad kan en kvinna göra för att slippa sådana trakasserier?

Darlene, en svart amerikanska som har arbetat som sekreterare och som restaurangvärdinna, sade: ”Saker och ting kan gå snett om man inte sätter upp vissa gränser. Om en man börjar retas och man själv retas tillbaka, då kan situationen lätt spåra ur. Jag har varit tvungen att klargöra min ståndpunkt vid flera olika tillfällen. Jag har då använt sådana uttryck som: ’Jag skulle uppskatta om du inte talade till mig på det sättet.’ Vid ett annat tillfälle sade jag: ’Eftersom jag är gift, tycker jag att det du sade var mycket opassande, och jag tror inte att min man skulle uppskatta det.’

Den springande punkten är att om man vill ha respekt, då måste man göra sig förtjänt av den. Och jag förstår inte hur en kvinna kan tillvinna sig respekt om hon försöker tävla med männen i vad jag skulle kalla vulgärt och oanständigt tal — vågade historier och sexuella anspelningar. Om gränsen mellan passande och opassande tal och uppförande är suddig, kommer någon en dag att försöka ta sig över den.”

Män som spelar översittare

Connie, en sjuksköterska med 14 års erfarenhet, berättar om en annan form av trakasserier som kan dyka upp i många sammanhang: ”Jag arbetade tillsammans med en läkare med en helt rutinmässig omläggning. Jag följde den standardprocedur som jag hade fått lära mig. Jag vet allt om hur man rengör sår och lägger bandage osv., men ingenting dög åt den där doktorn. Han skällde och skrek åt mig och kritiserade allt jag gjorde. Sådana här saker, att män försöker trycka ner kvinnor, händer ganska ofta. Somliga män har ett klent ego, och det verkar som om de har behov av att visa sin makt över de kvinnor som de arbetar tillsammans med.”

Sarah, som citerades tidigare i artikeln, berättar om en liknande erfarenhet: ”Jag höll på att förbereda en operation, när jag råkade kontrollera patientens vitalfunktioner. Hans EKG var så oregelbundet att jag förstod att han absolut inte var i det tillståndet att han kunde opereras. Jag gjorde misstaget att rikta kirurgens uppmärksamhet på detta faktum. Han blev rasande och svarade: ’Sjuksköterskor skall ta hand om bäcken och inte bry sig om några EKG.’ Jag talade då med chefsanestesiologen, och han sade att han och hans läkarlag inte kunde samarbeta med kirurgen under dessa omständigheter. Till min stora förvåning gick kirurgen då ut och sade till mannens hustru att det var mitt fel att hennes man inte hade blivit opererad än! I sådana situationer drar en kvinna alltid kortaste strået. Varför? Därför att hon oavsiktligt har sårat en mans fåfänga.”

Det är således tydligt att kvinnor ofta blir utsatta för trakasserier och kränkande behandling på arbetsplatsen. Men hur är deras ställning inför lagen?

Kvinnans lagliga status

I somliga länder har det tagit kvinnor hundratals år att enbart i teorin uppnå likhet inför lagen. Och i de länder där lagen ger kvinnor och män lika rättigheter, är det ofta ett ofantligt svalg mellan teori och praktik.

FN-publikationen The World’s Women—1970-1990 förklarar: ”Denna [rättsliga] klyfta konkretiseras i stor utsträckning i lagar som förvägrar kvinnan likställdhet med mannen i fråga om rätten att äga mark, låna pengar och upprätta kontrakt.” Som en kvinna från Uganda uttrycker det: ”Vi är fortfarande andra klassens medborgare — nej, tredje klassens, eftersom våra söner kommer före oss. Till och med åsnor och traktorer får ibland bättre behandling.”

Time-Life-publikationen Men and Women förklarar: ”År 1920 fick kvinnor [i USA] genom det 19:e tillägget till Förenta staternas konstitution rösträtt — långt efter det att kvinnor fått den rätten i många europeiska länder. Men i Storbritannien fick man inte allmän rösträtt förrän år 1928 (och i Japan inte förrän efter andra världskriget).” I protest mot denna politiska diskriminering av kvinnor tog en brittisk suffragett, Emily Wilding Davison, livet av sig genom att kasta sig framför kungens häst vid 1913 års Derby. Hon blev en martyr i kampen för kvinnans rättigheter.

Det förhållandet att den amerikanska senaten så sent som år 1990 utfärdade rapporten ”Violence Against Women Act” visar att den mansdominerade legislaturen har varit sen i vändningarna när det gällt att tillgodose kvinnornas behov.

Denna korta beskrivning av kvinnornas situation i olika delar av världen väcker osökt frågorna: Kommer det någonsin att bli annorlunda? Vad krävs för att situationen skall förändras till det bättre? De två följande artiklarna tar upp dessa frågor.