Bibeln uppenbarar Guds uppsåt

BIBELN, Böckernas bok, uppenbarar det förgångna, förklarar det nuvarande och förutsäger det kommande. Detta är angelägenheter som bara han som från början känner till slutet har kunnat ge upphov åt. — Jesaja 46:10.

Bibelns berättelse börjar alltifrån början, med skapandet av himmel och jord, varefter det ges en svepande redogörelse för de händelser genom vilka jorden bereddes för människans boende. Sedan följer den verkligt vetenskapliga förklaringen till människans ursprung — hur livet kommer bara från en livgivare — fakta som endast Skaparen, nu i rollen som författare, kunde förklara. — 1 Moseboken 1:26—28; 2:7.

Det överskuggande tema som genomsyrar hela Bibeln introducerades med redogörelsen om varför människan dör. Detta tema, hävdandet av Jehovas suveränitet och det slutliga fullgörandet av hans uppsåt med jorden genom hans kungarike under Kristus, den utlovade Säden, inbegreps i den allra första profetian, som gällde kvinnans säd. (1 Moseboken 3:15) Mer än 2.000 år förflöt innan detta löfte om en ”säd” nämndes igen, när Gud sade till Abraham: ”Genom din säd kommer sannerligen alla nationer på jorden att välsigna sig.” (1 Moseboken 22:18) Mer än 800 år senare gavs en förnyad försäkran åt en av Abrahams avkomlingar, kung David, och under det att ytterligare tid förflöt höll Jehovas profeter denna hoppets flamma klart brinnande. (2 Samuelsboken 7:12, 16; Jesaja 9:6, 7) Mer än 1.000 år efter David och 4.000 år efter den ursprungliga profetian i Eden framträdde den utlovade Säden själv, Jesus Kristus, den laglige arvingen till ”hans fader Davids tron”. — Lukas 1:31—33; Galaterna 3:16.

Denne ”den Högstes Son”, som krossades i döden av ”ormens” jordiska säd, tillhandahöll det återköpande lösenpriset för de livsrättigheter som Adams avkomlingar förlorat och tillhandahöll därigenom det enda medel genom vilket människor kan vinna evigt liv. Han blev därefter uppväckt och upphöjd till himlen för att där invänta den fastställda tiden att slunga ”den ursprunglige ormen, han som kallas Djävul och Satan”, ner till jorden, där denne till sist kommer att bli tillintetgjord för evigt. Det strålande tema som tillkännagavs i Första Moseboken och utvecklades och utvidgades genom framställningen i övrigt i Bibeln bringas därigenom i de avslutande kapitlen i Uppenbarelseboken till en underbar höjdpunkt, när Jehovas storslagna uppsåt genom hans kungarike blir klargjort. — Uppenbarelseboken 11:15; 12:1—12, 17; 19:11—16; 20:1—3, 7—10; 21:1—5; 22:3—5.

Genom detta kungarike under Kristus, den utlovade Säden, kommer Jehovas suveränitet att bli hävdad och hans namn helgat. Genom att fullfölja detta tema upphöjer Bibeln Guds personliga namn i större utsträckning än någon annan bok; namnet förekommer 6.973 gånger i de hebreiska skrifternas del av Nya Världens översättning. Detta är utöver användandet av den kortare formen ”Jah” och de många fall där det kombineras med sådana namn som ”Jehoshua”, som betyder ”Jehova är räddning”.

Vi skulle inte känna till Skaparens namn, den stora stridsfråga om hans suveränitet som väcktes genom upproret i Eden eller Guds uppsåt att helga sitt namn och hävda sin suveränitet inför hela skapelsen, om inte dessa ting uppenbarades i Bibeln.