Pliktmässig tjänst

Det finns bevis för att det förekom pliktmässig tjänst i Främre Orienten redan på 1700-talet f.v.t. I administrativa texter från den forntida staden Alalakh i Syrien talas det om hur grupper av människor kallats in till tjänstgöring av de styrande. I Ugarit, vid Syriens kust, hade arrendatorer liknande plikter, såvida kungen inte gav dem immunitet.

Besegrade eller underkuvade folk sattes ofta till att utföra tvångsarbete. Egyptiska slavdrivare tvingade israeliterna att utföra slavarbete som bestod i att tillverka tegelstenar. Senare satte israeliterna de kanaaneiska invånarna i det utlovade landet till att utföra slavarbete, och David och Salomo fortsatte med liknande sedvänjor. (2 Moseboken 1:13, 14; 2 Samuelsboken 12:31; 1 Kungaboken 9:20, 21)

När israeliterna bad att få en kung, förklarade Samuel vilka rättigheter den kungen skulle ha. Han skulle sätta sina undersåtar till att tjäna som vagnförare och ryttare, till att plöja och skörda, till att tillverka vapen och så vidare. (1 Samuelsboken 8:4–17) Men när man byggde Jehovas tempel var det bara utlänningar som tvingades till tvångsarbete, för ”av Israels söner gjorde Salomo ingen till slav; de var nämligen krigare och hans tjänare och hans furstar och hans adjutanter och anförare för hans vagnförare och för hans ryttare”. (1 Kungaboken 9:22)

Vad beträffar de israeliter som arbetade i byggnadsprojekt sägs det i 1 Kungaboken 5:13, 14: ”Kung Salomo lät i fortsättningen föra upp dem som var utskrivna till tvångsarbete ur hela Israel, och de som var utskrivna till tvångsarbete utgjorde 30 000 man. Och han skickade dem till Libanon i skift på 10 000 i månaden. En månad var de på Libanon och två månader hemma.” En bibelkännare säger: ”Det kan inte råda något tvivel om att de israelitiska och judiska kungarna använde sig av pliktmässigt arbete för att få oavlönad arbetskraft till sina byggnadsprojekt och till arbete på kungens jordegendomar.”

Under Salomo var detta en tung börda. Det var så betungande att när Rehabeam hotade med att öka dessa bördor, gjorde hela Israel uppror och stenade den funktionär som var satt över dem som var utskrivna till tvångsarbete. (1 Kungaboken 12:12–18) Men tvångsarbetet avskaffades inte. Asa, Rehabeams sonson, bådade upp hela Juda för att befästa städerna Geba och Mispa, och ”ingen var fritagen”. (1 Kungaboken 15:22)

Under romerskt herravälde

Bergspredikan visar att judarna under det första århundradet var väl införstådda med att de kunde ”tvingas ... till tjänst”. Uttrycket ”tvinga till tjänst” är en översättning av det grekiska ordet aggareuo, som från början hade att göra med persiska kurirer. De hade myndighet att tvinga människor till tjänst eller till att ställa hästar, båtar eller annat som behövdes till förfogande för att främja det allmännas bästa.

På Jesu tid var Israel ockuperat av romarna, och de hade ett liknande system. I de östliga provinserna var invånarna tvungna att, förutom att betala de vanliga skatterna, också utföra tvångsarbete, antingen regelbundet eller vid behov. Sådana plikter var inte alls populära. Det var också vanligt att man utan vidare beslagtog djur, förare eller vagnar för statliga transporter. Enligt historikern Michael Rostovtzeff försökte de styrande ”reglera och systematisera [denna sedvänja] men utan framgång, för så länge som den var i bruk kunde den bara få dåligt resultat. Prefekterna utfärdade det ena påbudet efter det andra i uppriktiga försök att sätta stopp för det tyranni och förtryck som hörde till systemet. ... Men förtrycket fortsatte.”

”Vem som helst kunde tvingas att bära härens packning en viss sträcka”, säger en kännare av grekiskan, och ”vem som helst kunde tvingas att utföra vilken som helst tjänst som ockupanterna ålade honom”. Detta hände Simon från Kyrene som romerska soldater ”tvingade ... till tjänst” för att bära Jesu tortyrpåle. (Matteus 27:32)

I de rabbinska texterna omnämns också den här impopulära sedvänjan. En rabbin tvingades till exempel transportera myrten till ett palats. Arbetare kunde tas från arbetsgivare och sättas till att utföra andra uppgifter, och trots det var arbetsgivaren tvungen att fortsätta att betala deras löner. Packdjur eller oxar kunde beslagtas. Om de någon gång återlämnades, var de troligen inte längre arbetsdugliga. Man kan förstå varför besittningstagande betraktades som konfiskering. Ett judiskt ordspråk slår fast: ”Angareia är som döden.” En historiker säger: ”En by kunde ödeläggas när oxar som var lämpade för att plöja beslagtogs för angareia i stället för djur som var mer lämpade som dragdjur.”

Man kan föreställa sig att sådana arbetsuppgifter var impopulära, särskilt som de ofta påtvingades med arrogans och orättvisa. Med tanke på judarnas hat mot de hedniska nationer som styrde över dem kan man förstå den avsky de kände över att förödmjukas genom att tvingas utföra sådana betungande arbetsuppgifter. Det finns inte någon lag bevarad som talar om för oss exakt hur långt någon kunde tvingas bära en packning. Det är troligt att många inte skulle vara villiga att gå ett enda steg längre än vad lagen krävde.

Det var denna sedvänja som Jesus syftade på när han sade: ”Om en myndighetsperson tvingar dig till tjänst en mil, så gå med honom två mil.” (Matteus 5:41)

[Ruta på sidan 25]

ETT FORNTIDA MISSBRUK AV TVÅNGSKOMMENDERING

Något som visar att tvångskommendering ofta användes som en förevändning att tvinga fram tjänster var alla föreskrifter om att sätta stopp för ett sådant maktmissbruk. År 118 f.v.t. påbjöd Ptolemaios VIII Euergetes i Egypten att hans ämbetsmän ”inte skulle tvångskommendera någon av invånarna i landet till att utföra privata tjänster eller beslagta (aggareuein) boskap för egna syften”. Och vidare: ”Ingen skall rekvirera ... båtar för eget bruk under någon som helst förevändning.” I en inskrift från 49 v.t. i ett tempel i Egypten erkände den romerske prefekten Vergilius Capito att soldater hade gjort olagliga tvångsutskrivningar, och han fastställde att ”ingen skall ta eller rekvirera ... någonting, om han inte har ett skriftligt bemyndigande från mig”.