Jordens krympande djurbestånd

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN

ÄR DET inte spännande att få se och höra vilda djur — en tiger, en val eller en gorilla — i naturligt tillstånd? Att kela med en koala eller känna marken skaka under hovarna på stora hjordar som sträcker sig så långt ögat når? Men tyvärr kommer många människor förmodligen aldrig att få uppleva sådana äventyr — om man inte tycker att man upplever äventyr med hjälp av museer, böcker och dataskärmar. Varför det?

Därför att medan du läser den här artikeln håller tusentals växter och djur obevekligt på att utrotas. Enligt en biolog vid Harvard University i USA, dr Edward O. Wilson, utrotas 27.000 arter per år, dvs. tre per timme. Med den takten kan 20 procent av jordens växt- och djurarter vara utrotade om 30 år. Men utrotningstakten är inte konstant — den ökar. Experter förutspår att i början av nästa sekel kommer hundratals arter att försvinna varje dag!

En art som är på gränsen att utrotas är den afrikanska spetsnoshörningen. På grund av tjuvskytte har antalet djur minskat från 65.000 till 2.500 på mindre än 20 år. Av orangutangen finns det högst 5.000 exemplar kvar i Borneos och Sumatras krympande regnskogar. Utrotningen har också drabbat jordens vattenlevande djur. Ett av offren är den graciösa vitflaggsdelfinen, som lever i Changfloden (Yang-tse-kiang) i Kina. Förorening och rovfiske har lett till att det nu finns mindre än hundra exemplar kvar, och de kommer kanske alla att vara döda om tio år.

”Vetenskapsmän från olika discipliner är oense i många frågor”, säger Linda Koebner i Zoo Book, ”men när det gäller behovet av att rädda växt- och djurarter och vår planets biologiska hälsa är de fullständigt överens: Den närmaste femtioårsperioden kommer att bli kritisk.”

Vems är felet?

Befolkningsökningen har påskyndat utrotningen, men den är inte den enda boven i dramat. Många djurarter — till exempel vandringsduvan, moafågeln, garfågeln och pungvargen — utrotades långt innan jordens befolkning utgjorde något hot i sig själv. Chefen för Zoological Parks Board of New South Wales, dr J. D. Kelly, säger beträffande utvecklingen i Australien: ”Förlusten av biologisk mångfald sedan koloniseringen år 1788 är en nationell skandal.” Samma sak skulle säkert kunna sägas om många andra länder. Kellys uttalande antyder också att det finns andra och allvarligare orsaker till utrotningen — okunnighet och girighet.

Som en följd av den globala utrotningskrisen har de hotade djuren på senare tid fått hjälp från ett nytt och oväntat håll — djurparkerna. Dessa oaser har allt oftare kommit att bli en sista tillflykt för många arter. Men djurparker har begränsat utrymme, och det är både dyrt och svårt att hålla vilda djur i fångenskap. Det finns också etiska aspekter att ta hänsyn till, även om djuren behandlas väl. I en djurpark är de dessutom helt beroende av människans välvilja och av hennes föränderliga och ofta ostadiga politiska och ekonomiska system. Så hur trygga är egentligen djuren i dessa enklaver?

[Ruta på sidan 3]

Är utdöende en naturlig process?

”Är inte utdöende en del av naturens ordning? Svaret är nej — åtminstone vad det gäller den omfattning utdöendet haft på senare tid. Under större delen av den senaste 300-årsperioden har utrotningstakten varit omkring en art per år. För närvarande är den av människan förorsakade utrotningen minst tusen gånger så stor. ... Orsaken till denna snabba ökning av utrotningstakten är människans agerande.” — The New York Public Library Desk Reference.

”Jag har fascinerats av många av de märkliga livsformer som försvunnit och blivit bedrövad och ofta upprörd över att de utrotats. I nästan samtliga fall är det nämligen människan som genom girighet, grymhet, vårdslöshet eller likgiltighet antingen direkt eller indirekt har orsakat utrotningen.” — David Day: The Doomsday Book of Animals.

”Människans agerande leder till att arter utrotas innan de ens hinner klassificeras.” — Biological Conservation.

Djurparker — de vilda djurens sista hopp?

PÅ SENARE tid har en revolution i tysthet svept fram över världens mer progressiva djurparker. Ett synligt bevis på detta är att man har byggt om anläggningarna till parklandskap som påminner om djurens naturliga miljö, med växter, stenblock, lianer, befuktningsanordningar, ljud och till och med andra djur och fåglar som trivs tillsammans. Även om dessa ombyggnader är mycket kostnadskrävande — enbart i USA lägger man ner 1,2 miljarder dollar om året på att rusta upp djurparker och akvarier — anses sådana förändringar vara nödvändiga med tanke på djurparkernas nya ambitioner.

Strategin inför nästa århundrade

På grund av det hot som den biologiska utarmningen av planeten jorden utgör har världens ledande djurparker satt som sitt mål inför nästa århundrade att verka för naturvård, upplysning och vetenskaplig forskning. Inspirerade av uppgiftens omfattning och aktiverade av dess brådskande natur har en del djurparker eller zoologiska trädgårdar till och med övergett benämningen ”zoo” och föredrar att kallas ”viltreservat” eller ”naturskyddspark”.

Av banbrytande betydelse i detta sammanhang är publikationen The World Zoo Conservation Strategy. En expert beskriver publikationen som ”det viktigaste dokument som världens djurparker någonsin frambringat”. ”Strategin” är i själva verket ett slags zoologiskt privilegiebrev och ”preciserar de förpliktelser och möjligheter som världens djurparker och akvarier har när det gäller att bevara mångfalden i jordens djurliv”. Som för att skingra alla tvivel beträffande den nya etiken sägs det vidare i publikationen: ”En djurparks eller ett akvariums existensberättigande är i själva verket beroende av dess insatser på naturvårdens område.”

Upplysning och vetenskaplig forskning, i synnerhet angående uppfödning av djur i fångenskap, är viktiga sidor av djurparkernas nya roll. Bland dagens ungdomar finns morgondagens djurvårdare, som kommer att ha ansvaret för att bevara de få kvarvarande exemplaren av ett växande antal arter som inte längre förekommer i vilt tillstånd. Kommer de att axla detta ansvar på ett förståndigt och engagerat sätt? Och kommer människor i allmänhet att få en mer upplyst syn på naturen? För att åstadkomma detta uppmanar den ovan nämnda publikationen alla djurparker att satsa på undervisning och utbildning, att betrakta sig själva som en del av ”ett globalt nätverk för att göra människor mer lyhörda för djurens situation”.

Ett globalt nätverk

Inför denna överväldigande uppgift har många djurparker slutit sig samman och bildat ett globalt nätverk, som för närvarande omfattar cirka 1.000 djurparker. Olika internationella organ, till exempel Internationella Naturvårdsunionen och The World Zoo Organization, förenar dessa djurparker och utgör ett forum för samarbete och vägledning.

Boken Zoo—The Modern Ark framhåller ett viktigt skäl till att sådant samarbete är nödvändigt: ”Om den tyste dråparen inavel skulle kunna hållas i schack, kunde en djurpark inte längre nöja sig med att sköta sin egen lilla flock av exempelvis sibiriska tigrar. I stället måste alla sibiriska tigrar i alla djurparker på en hel kontinent — eller kanske rentav i hela världen — behandlas som en enda population.” Ja, det krävs hundratals exemplar av varje art för att minska eller eliminera risken för inavel — en förelöpare till ofruktsamhet och utdöende — och den kapaciteten har naturligtvis inte enskilda djurparker. Publikationen The World Zoo Conservation Strategy förklarar: ”Ett sådant storskaligt uppbådande av alla tillgängliga resurser är nödvändigt för att ge jordens biosfär ... största möjliga chans att överleva. Det finns många som tror att om vi inte räddar andra arter, kommer vi inte heller att kunna rädda oss själva.” De som har denna pessimistiska inställning räknar naturligtvis inte med Bibelns löfte om ett återställt paradis här på jorden. — Uppenbarelseboken 11:18; 21:1–4.

Hjälpmedel i kampen

Den uppkomna krissituationen har också pressat fram en del högtekniska och internationellt tillgängliga hjälpmedel för uppfödning i fångenskap: stamböcker, publikationen International Zoo Yearbook (IZY) och det datorbaserade International Species Information System (ISIS).

Varje stambok innehåller uppgifter om alla individer av en viss art i världens alla djurparker. Detta internationella register är en nyckelfaktor när det gäller att bevara den genetiska variationen och hålla ”den tyste dråparen” inavel i schack. Berlins djurpark upprättade den första stamboken redan år 1923, när den började föda upp den europeiska bisonoxen eller visenten, som hade blivit så gott som utrotad under första världskriget.

För att underlätta den globala distributionen av vetenskapliga data, till exempel stamböcker, IZY och demografiska uppgifter, upprättades informationssystemet ISIS år 1974 i USA. Dess ständigt växande elektroniska nätverk och omfattande databas hjälper nu världens djurparker att samarbeta för att förverkliga tanken på ett ”megazoo”.

De biologiska hjälpmedel som står till djurparkernas förfogande är bland andra genetiska fingeravtryck, embryotransplantation, provrörsbefruktning och kryoteknik (nedfrysning av sperma och embryon). Genetiska fingeravtryck hjälper djurparkerna att fastställa faderskapet med hundraprocentig säkerhet — något som är mycket viktigt för att förhindra inavel bland exempelvis flockdjur, där faderskapsfrågan annars är svår att avgöra. Embryotransplantation och provrörsbefruktning används för att påskynda fortplantningstakten. Med dessa metoder kan man få större genetisk variation bland föräldradjuren. Ett embryo från en utrotningshotad art kan till exempel överföras till ett nära besläktat djur — till och med ett husdjur — som sedan får tjäna som ”surrogatmamma”. Med hjälp av den här tekniken har en holsteinko fött en gaur (vildoxe) och en vanlig huskatt en starkt utrotningshotad indisk ökenkatt. Metoden eliminerar också de kostnader, risker och påfrestningar som är förbundna med att transportera utrotningshotade avelsdjur från en plats till en annan. Det enda som behöver transporteras är ett litet paket med embryon eller djupfryst sperma.

Inför utsikten att vissa arter en dag skall komma att bli helt utrotade har en del djurparker själva börjat använda sig av kryoteknik — dvs. de fryser ner sperma och embryon för långtidsförvaring. Genom detta ”djupfrysta zoo” skulle ett djur kunna få avkomma flera årtionden eller rentav århundraden efter det att arten utrotats! Även om metoden är behäftad med många problem, har den kallats ”en räddningsplanka” för de vilda djuren.

Studium av djurens naturliga miljö hjälper djurparkerna att få fler ungar

Att vetenskapligt studera djurens beteende, särskilt i deras naturliga miljö, är mycket viktigt vid uppfödning av djur i fångenskap. Det är sådana studier som ligger bakom utformningen av moderna djurparker. För att djuren skall vara friska och reproducera sig i fångenskap, måste man ta hänsyn till deras instinkter och se till att de trivs.

Bland geparder, till exempel, lever hanen och honan så gott som helt åtskilda från varandra i vilt tillstånd och kommunicerar enbart med hjälp av doftämnen i varandras urin och spillning. Hanens luktsinne talar om för honom när honan är parningsvillig, och då är han tillsammans med henne en dag eller två. När djurparkerna lärde känna deras beteende, ändrade de hägnens utformning, så att honorna och hanarna inte hade någon kontakt med varandra utom under den korta parningstiden. Det fungerade — djuren fick ungar.

Med flamingor förhåller det sig precis tvärtom. De fortplantar sig bara i flockar som är för stora för de flesta djurparker. En djurpark i England gjorde därför ett experiment — den ”dubblerade” flockens storlek med hjälp av en stor spegel. För första gången påbörjade fåglarna sin dramatiska parningslek! Dessa exempel kanske ger dig en antydan om hur komplicerat jordens djurliv är. Djurparkerna står verkligen inför en gigantisk uppgift!

Ett realistiskt mål?

Något som vittnar om det nya programmets inneboende möjligheter är att vissa arter som föds upp i fångenskap redan har utplanterats i sin naturliga miljö. Några av dessa är kaliforniakondoren, visenten, den amerikanska bisonoxen, den arabiska oryxen, lejonapan och przevalskihästen. På längre sikt är emellertid utsikterna inte så ljusa.

”Det mänskliga samhället är så komplicerat och världens problem så talrika att det trots ökad medvetenhet och omsorg om naturen och miljön har varit omöjligt att hejda många av de destruktiva processerna”, konstaterar publikationen The World Zoo Conservation Strategy. ”Naturvårdare måste därför försöka komma på något sätt att rida ut stormen”, tillägger man. Detta kräver naturligtvis samarbete på alla nivåer i samhället. För närvarande är emellertid samarbetet ”sorgligt bristfälligt”, som en vetenskaplig skribent uttrycker det. Om de krafter som förorsakar utrotningen bara mattas av men inte upphävs, kan även de bästa planer omintetgöras. Fullgoda och kompletta livsmiljöer — inte bara små isolerade ”öar” som befrämjar inavel — måste skapas. Först då kan djurparkerna utan risk släppa sina skyddslingar fria. Men är detta ett realistiskt hopp, eller är det bara önsketänkande?

Tyvärr är det svårt att tro att ens ett globalt ”megazoo” skulle vara någon lösning på problemet. ”Den dystra sanningen är den”, förklarar professor Edward Wilson, ”att världens alla djurparker på sin höjd kan hysa 2.000 arter av däggdjur, fåglar, kräldjur och amfibier” — en droppe i havet. Djurparkerna har följaktligen den föga avundsvärda uppgiften att besluta vilka arter som skall räddas och låta resten gå sin undergång till mötes.

Med tanke på att alla livsformer på jorden är beroende av varandra uppstår följande allvarliga fråga bland experter på området: När kommer den biologiska mångfalden att ha minskat till den kritiska nivå där den kommer att utlösa en utrotningsvåg som kan komma att utplåna en stor del av de livsformer som ännu finns på jorden, människan inräknad? Forskare kan bara gissa. ”Oavsett om det är en eller två eller femtio arter som utrotas, får det konsekvenser som vi inte kan förutse”, säger Linda Koebner i Zoo Book. ”Utrotningar åstadkommer förändringar innan vi ens inser faran”, tillägger hon. Med tanke på detta sägs det i boken Zoo—The Modern Ark: ”Djurparker är fortfarande en av de viktigaste bastionerna för de vilda djuren i detta globala utnötningskrig, ett krig vars omfattning inte kan förutses och för vilket kommande släkten kommer att hålla oss i högsta grad ansvariga.”

Finns det då något hopp? Eller är kommande generationer dömda att leva i en biologiskt utarmad värld, medan de väntar på sin undergång?

När hela jorden kommer att vara en fristad för djuren

SKULLE du vilja se den farligaste varelsen på jorden? Titta dig då i spegeln! Ja, vi människor är världens farligaste ”rovdjur”! Vi dödar till och med varandra i stor skala.

För att jorden skall kunna bli en trygg plats för de vilda djuren — även djurparkerna, i synnerhet om dessa blir en sista tillflykt — måste krig, detta mänsklighetens gissel, avskaffas för gott. I Berlins djurpark var det bara 91 av de 12.000 djuren som överlevde andra världskriget. Många andra djurparker råkade lika illa ut. Under det krig som nyligen utkämpades på Balkanhalvön räddades många djur av modiga djurskötare, men hundratals andra dödades, däribland hjortar, stora kattdjur, björnar och vargar. I Kambodjas djungler har de röda khmererna, enligt en officiell rapport som citeras i tidningen The Australian, med berått mod dödat många sällsynta djur de senaste åren. Varför det? För att sälja deras hudar och andra produkter och köpa vapen för pengarna!

Ekologisk vandalism är ett annat gissel som måste undanröjas, om djuren skall kunna räddas — inom eller utom djurparkernas hägn. Ett exempel på sådan vandalism är det illdåd som begåtts på de ensligt belägna Peronöarna, sydväst om staden Darwin i Australien. Två gånger under de senaste tre åren har någon satt pelikankolonin på dessa öar i brand, av allt att döma utan någon annan grund än att på det grymmaste sätt döda tusentals ännu inte flygfärdiga ungar.

I de flesta fall har emellertid den utrotning som skett de senaste årtiondena inte varit avsiktlig, utan är i stället en sidoeffekt av den växande befolkningens desperata behov av odlingsbar jord och livsrum. Beträffande detta obevekliga intrång i djurens naturliga miljö och den förorening som är förbunden därmed sägs det varnande i The World Zoo Conservation Strategy: ”Utsikterna för jordens ekosystem är mycket dystra inför det tjugoförsta århundradet. Det finns ingenting som tyder på att den utarmning av miljön som nu äger rum i praktiskt taget alla delar av världen kommer att upphöra inom en nära framtid.”

Med tanke på den växande oron för vår planets framtid kanske du tycker att tanken att hela jorden en dag skall bli en trygg plats låter alltför fantastisk. Detta är emellertid ett hopp som vilar på säker grund, inte på kortsynta människor — som för bara 50 år sedan inte hade någon tanke på en ekologisk katastrof, enligt en expert — utan på honom som för länge sedan förutsåg den nuvarande situationen, nämligen Jehova Gud. För mer än nitton hundra år sedan förutsade han att människor i vår tid skulle visa sig vara sådana som ”fördärvar jorden”. (Uppenbarelseboken 11:18) Eftersom profetian uttalades vid en tidpunkt då jorden var glest befolkad, kan den ha verkat otrolig för många samtida — men hur sann har den inte visat sig vara!

Paradoxalt nog inträffar den förutsagda förstöringen i en tid då de vetenskapliga och tekniska resurserna tycks vara nära nog obegränsade: utrotningshotade djurarter övervakas med hjälp av radiosändare och satelliter, skövlingen av regnskogarna mäts på kvadratmetern när från yttre rymden, och luftföroreningen mäts i halter på miljondelar. Ändå tycks människor, med få undantag, inte kunna handla i enlighet med alla dessa data. Människan skulle kunna liknas vid lokföraren på ett skenande tåg. Han har en instrumentpanel som är full av sofistikerad elektronisk apparatur och monitorer som visar honom allt som sker, men han kan inte stoppa tåget!

Varför misslyckas människors ansträngningar?

Tänk dig en stor fabrik, där en stolt och samvetslös driftsledare råkar få höra att ägaren inte tänker befordra honom, utan tvärtom avskeda honom om några månader. Med hjälp av lögner, mutor och alla slags lömska knep försöker den förbittrade och hatiske driftsledaren få en del arbetare att ställa till oreda i fabriken. De gör så att maskiner går sönder, produktionstakten försämras och produkter blir defekta, men de gör det på ett så listigt sätt att de undgår upptäckt. Under tiden försöker ärliga arbetare, som är helt omedvetna om vad som pågår, reparera skadorna, men ju mer de anstränger sig, desto värre blir det.

Den här världens lömske ”driftsledare” har på liknande sätt smitt ränker mot mänskligheten och jorden. Men i det här fallet behöver vi inte vara ”okunniga om hans avsikter”, för Bibeln avslöjar honom och visar att han är en förbittrad andevarelse — Satan, Djävulen — en ängel som drabbades av storhetsvansinne och utvecklade ett begär efter att bli tillbedd. (2 Korinthierna 2:11; 4:4) Gud drev ut honom ur sin himmelska familj och dömde honom till tillintetgörelse. — 1 Moseboken 3:15; Romarna 16:20.

I likhet med den oärlige driftsledaren i fabriken tillgriper denne ”lögnens fader” också en lång rad lömska metoder för att visa sin vrede. Han hatar Jehova Gud och vill fördärva hans skapelse. (Johannes 8:44) Några av Satans mest effektiva vapen är lögnaktig propaganda, girighet, materialism och falska religiösa läror. Med hjälp av dessa metoder har han ”[vilselett] hela den bebodda jorden” och förvandlat människor — som enligt Guds uppsåt skulle ta vård om jorden — till rovlystna bestar, efterföljare till den forntida Nimrod, som var ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. — Uppenbarelseboken 12:9, 12; 1 Moseboken 1:28; 10:9.

Det enda realistiska hoppet om en trygg jord

De mänskliga och övermänskliga krafter som ligger bakom utrotningen av de vilda djuren är emellertid inte omöjliga att övervinna. Den allsmäktige Guden, som har skapat allt liv, kan lyfta upp oss ur detta träsk, och han har också lovat att göra detta genom sin himmelska regering. Han har lovat att han skall tillintetgöra de rovlystna personer som fördärvar jorden. Vi ber om detta när vi säger: ”Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” — Matteus 6:9, 10, 1917; Uppenbarelseboken 11:18.

Lade du märke till att Guds kungarikes ankomst förbinds med att Guds vilja skall ske på jorden? Orsaken till detta är att Guds kungarike är den regering som Gud har upprättat för att styra jorden. Och eftersom det är ett kungarike, har det en kung — Jesus Kristus, ”kungars Kung och herrars Herre”. (Uppenbarelseboken 19:16) Det har också undersåtar. Jesus sade själv: ”Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden.” (Matteus 5:5) Ja, dessa som är milda till sinnes är Guds kungarikes jordiska undersåtar, och med hjälp av detta rike kommer de att ta vård om sitt ”arv” på ett kärleksfullt sätt och förvandla jorden till ett blomstrande paradis som myllrar av liv. Intressant nog sägs det i The World Zoo Conservation Strategy: ”Människans och naturens framtid kan tryggas endast om hela mänskligheten kan lära sig att leva i harmoni med naturen.”

Historien och den ofullkomliga mänskliga naturen visar att ”hela mänskligheten” i vår tid omöjligen kan leva ”i harmoni med naturen”, eftersom de lämnar Jehova ur räkningen. En av orsakerna till att Gud har låtit den här världen existera så länge är i själva verket att det fruktlösa i människans försök att styra sig själv skall bli bevisat. Snart kommer emellertid de som längtar efter Kristi styre att kunna leva i fred och trygghet här på jorden. Jesaja 11:9 bekräftar detta och framhåller också orsaken till att endast dessa kan leva ”i harmoni med naturen”: ”De kommer inte att göra skada eller vålla fördärv någonstans på hela mitt heliga berg; ty jorden kommer sannerligen att vara full av Jehovas kunskap, liksom vattenmassorna täcker havets botten.” Ja, förklaringen är att de blir undervisade av Gud. Och verkar det inte förnuftigt, för vilken annan än Skaparen besitter sådan vishet?

Hur går det då för dem som fortsätter att ignorera Jehova? ”Vad de ondskefulla angår, kommer de att avskäras från själva jorden”, sägs det i Ordspråken 2:22. Ja, deras trots eller likgiltighet kommer att kosta dem livet i den snabbt annalkande ”stora vedermödan”, då alla de som fortsätter att egenmäktigt utnyttja och vandalisera Guds skapelse kommer att få sitt rättvisa straff. — Uppenbarelseboken 7:14; 11:18.

Skulle du vilja ta del i jordens rehabiliteringsprogram? Ta då reda på vad Gud kräver av dig genom att studera Bibeln. Det är bara med dess hjälp som du kan bringa ditt tänkesätt i linje med Skaparens. (2 Timoteus 3:16; Hebréerna 4:12) Om du sedan tillämpar det du lär dig i ditt eget liv, kommer du inte bara att bli en bättre medborgare redan nu, utan du kommer också att visa att du verkligen är det slags person som Jehova är villig att anförtro sin snabbt annalkande ”nya jord”. — 2 Petrus 3:13.

Utgivarna av den här tidskriften eller församlingen av Jehovas vittnen i din hemtrakt står gärna till tjänst med ytterligare upplysningar eller ett kostnadsfritt bibelstudium i ditt hem, om du så önskar.