Sidan två

VAD tänker du på när du hör talas om människor som sover på parkbänkar och trottoarer eller ligger hopkurade i pappkartonger eller under plastskynken? Ömkansvärda förhållanden som dessa har fått stor publicitet i nyhetsmedia, och de är en alltför vanlig syn för många storstadsbor. Men även om de problem som är förbundna med dessa uteliggare, detta gatans folk, är nog så besvärliga, är de bara en liten del av den helhetsbild som den världsvida bostadsbristen och hemlösheten utgör. Hurdan är den faktiska situationen, och hur allvarlig är den?

De hemlösa — Hur allvarligt är problemet?

VÄRLDEN över finns det miljoner människor som bor i vad man brukar kalla undermåliga bostäder. I en FN-broschyr med titeln 1987 Året för bostäder åt hemlösa sägs det: ”I u-länderna bor nästan hälften av stadsbefolkningen i slumområden. I en del städer är närmare 80 procent av befolkningen sluminnevånare”, utan tillgång till rent vatten, avlopp och sanitära anordningar. Hur gestaltar sig livet i sådana områden? Vakna!:s korrespondenter i några av dessa länder rapporterar:

Bombay, Indien — Den tryckande sommarhettan i centrala Bombay är intensiv. Under ett spretigt fikonträd ligger en man, en kvinna och ett litet barn och sover på trottoaren. De torftiga sängkläderna, några enkla kokkärl och askan efter en liten eld visar att de har mutat in denna plats som sitt tillfälliga hem. De har ingen annanstans att ta vägen. Affärsfolk och människor som är ute och handlar passerar förbi, till synes obekymrade om familjen. Det finns ju, trots allt, tiotusentals människor i staden som har det likadant. I ett land där bostadsbristen beräknas uppgå till 24,7 miljoner bostäder är hemlösa människor en vanlig syn.

Strax intill kan man se hur mängder av enkla tält har satts upp utmed vägar och järnvägsspår och på obebyggda tomter. De är tillverkade av gamla säckar och trasor och tjänar som bostäder åt ett oräkneligt antal människor som kallas nybyggare. Om dessa tält inte röjs undan av myndigheterna, kommer små fönsterlösa hyddor bestående av allehanda bråte att växa upp. De som bor där har en daglig kamp för att försöka få tag i vatten. Banvallar och soptippar förvandlas till offentliga toaletter. I jämförelse med dessa ruckel ter sig de ”permanenta” bostäderna i de etablerade slumområdena, där det åtminstone finns några vattenkranar och toaletter, nästan avundsvärda.

Johannesburg, Sydafrika — För den vita befolkningen i Sydafrika är bostadsfrågan inte något stort problem, under förutsättning att man klarar av de allt högre kostnaderna. I regeringens officiella årsbok, South Africa 1986, heter det emellertid: ”Sydafrika upplever för närvarande en omfattande eftersläpning i fråga om tillgången på bostäder för svarta, i synnerhet i städer och tätorter.” Det finns tusentals människor i bostadsköerna, och därför måste ibland tre familjer bo i ett hus med fyra rum eller en familj på tre eller fyra personer bo i varje rum. När en son gifter sig, får han ställa sig i bostadskön och hoppas att något skall bli ledigt efter två eller tre år. Under tiden måste de nygifta antingen dela rum med föräldrarna eller bygga ett skjul av korrugerad plåt på bakgården, om det finns någon.

I vissa områden bygger husägarna sådana skjul och hyr ut dem till skandalösa priser. De kommunala myndigheterna gör ingenting åt saken, eftersom de inte kan hålla jämna steg med den ökade efterfrågan på bostäder. Detta ger upphov åt slumområden och är en grogrund för brottslighet och sjukdomar. Den sydafrikanska radion rapporterade att 136 barn av 1.000 dör i späd ålder på grund av att de fötts under sådana ohygieniska förhållanden — inget rinnande vatten och kanske bara en toalett på var fjärde eller femte familj. De äldre barnen blir också lidande. De lär sig att stjäla och missbruka narkotika i unga år. Alkoholproblem är också vanliga bland de unga.

Shanghai, Kina — Att i denna den folkrikaste staden i världens folkrikaste land försöka finna lämpliga bostäder åt dess mer än 12 miljoner invånare är en överväldigande uppgift. Även om myndigheterna gör vad de kan för att bygga nya bostäder, bor det stora flertalet människor fortfarande i små hus som byggdes på 30- och 40-talen och som ser ut som leksakshus. De är hopträngda i stora bostadskvarter och kan bara nås genom trånga gränder. Många av dessa hus saknar rinnande vatten, kök och toalett och är ouppvärmda, trots att temperaturen om vintern kan krypa under nollstrecket. Större byggnader i de före detta franska och brittiska zonerna är vanligtvis uppdelade så att varje familj har ett rum och tillgång till gemensamt kök och badrum. Ofta bor tre generationer tillsammans i ett sådant rum.

Bättre bostäder åt folket står högt på programmet för stadens myndigheter. För närvarande beräknas varje person endast ha tillgång till mellan 4 och 5,4 kvadratmeters bostadsyta. Detta ligger under det mål som är uppställt för landet som helhet, 5,9 kvadratmeter per person. Rapporter visar att 6.000 nya lägenheter byggdes i Shanghai år 1985 och att så mycket som 800 miljoner kronor lades ner på bostadsbyggande år 1986. Ändå är det fortfarande mer än hundra tusen personer som står i den offentliga bostadskön, och det är omöjligt att beräkna hur många andra som söker efter en plats som de kan betrakta som sin egen.

São Paulo, Brasilien — I den här staden har kåkstäder vuxit upp överallt. I sin desperation invaderar de hemlösa privata egendomar och obebyggda tomter och slår upp sina rangliga plåtskjul och hyddor, ibland alldeles intill lantegendomar eller moderna hyreshus. Många vanliga bostadshus har förvandlats till provisoriska ettrumslägenheter, ofta med endast ett badrum för mer än 50 personer.

Situationen tog en oroväckande vändning i april förra året, då militärpolis tillkallades för att avhysa nybyggare som olagligen slagit sig ner i en förort till São Paulo. Tidningen O Estado de S. Paulo rapporterar att äldre människor blev misshandlade, kvinnor släpades ut i håret och barn blev nerslagna. Många fick andningssvårigheter på grund av de tårgasbomber som slängdes in i deras skjul.

Det skulle vara svårt för alla som inte har upplevt den misär, den nöd och den desperation som kännetecknar det dagliga livet i dessa slumkvarter, nybyggarområden och kåkstäder (eller vad man nu väljer att kalla dem) att föreställa sig sådana förhållanden. Men detta är hundratals miljoner människors dagliga lott.

De hemlösa — ett världsomfattande problem

PROBLEMET med bostadsbrist och hemlöshet känner emellertid inte några nationella gränser; det är ingalunda begränsat till de fattiga utvecklingsländerna. Den industrialiserade världens stora huvudstäder och metropoler har också, nästan utan undantag, sina slumkvarter. Jämsides med gnistrande skyskrapor och moderna höghus finns det ghetton och fallfärdiga innerstadsområden. Hur gestaltar sig livet på sådana platser?

I en rapport om förhållandena i Chicago skriver tidskriften Science att de hemlösa där ”kännetecknas av yttersta fattigdom och isolering och hög frekvens av missanpassning. Fyra personer av fem hade varit intagna på fängelser eller mentalsjukhus eller för avgiftning.”

De flesta amerikanska städer har vissa kommunala anordningar för de hemlösa. I New York, till exempel, placeras ensamstående hemlösa i kommunalt upprättade härbärgen och familjer i speciella hotell. Man beräknade att när det blev vinter skulle 12.200 ensamstående och 20.500 familjemedlemmar söka hjälp, och myndigheterna hoppades att dessa på något sätt skulle kunna beredas rum.

Hur det är att bo på sådana platser är emellertid en helt annan sak. Övernattningshemmen i New York är vanligtvis ombyggda idrottshallar eller militärförläggningar. Hundratals människor sover i rader av sängar i ett enda stort utrymme. Somliga av gatans folk vägrar att övernatta på dessa härbärgen. ”Härbärgena är farliga, och ofta har de löss”, sade en av dessa olyckliga. ”Där får man sova med öppna ögon.” Speciellt svårt är det för barnen. ”I de barackliknande härbärgena och fullpackade hotellen som staden så småningom skickar barnen till utsätts dessa för en rad svåra problem — sjukdomar, störningar, narkotika, brottslighet och förtvivlan”, rapporterar tidningen Daily News. ”Dessa barn löper risk att bli en förlorad generation.”

På grund av att hemlösa människor inte lever under fasta förhållanden är det ofta svårt att få fram tillförlitliga uppgifter. Ett förbund för hemlösa i Förenta staterna hävdar att antalet hemlösa där i landet ligger på mellan två och tre miljoner. Ministeriet för bostadsbyggande och stadsplanering rapporterar å andra sidan att ”såvitt man kan bedöma av alla tillgängliga fakta, enligt de mest pålitliga uppgifterna, är antalet hemlösa personer mellan 250.000 och 350.000”. Vad det exakta antalet än är, så är alla överens om att det ökar.

”Ett av vår tids gissel”

Många länder i Europa har också allvarliga bostadsproblem. Beträffande förhållandena i England rapporterar londontidningen The Times: ”Antalet personer som bor i inackorderingsrum ökade från 49.000 till 160.000 mellan åren 1979 och 1984, 1¹/4 miljon människor står i de kommunala bostadsköerna, och en miljon hem är officiellt klassificerade som obeboeliga för människor.”

På andra sidan Engelska kanalen, i Paris, hävdar vissa intressegrupper att ”minst 10.000 personer bor på gatorna”, enligt en artikel i The New York Times med rubriken ”De hemlösa i Europa: Ett av vår tids gissel”. Den italienska regeringen beräknar att 20 procent av alla nygifta ”inte har något annat val än att bo tillsammans med släktingar, även sedan det första barnet fötts”. Bland de uppskattningsvis 20.000 hemlösa i Danmark har ”antalet personer under 30 år ökat dramatiskt sedan 1980”.

Enligt Peter Sutherland, chef för Europakommissionens sociala utskott, har allt detta, ironiskt nog, inträffat just vid den tid då dessa nationer ”hade börjat tro att de stod i begrepp att undanröja fattigdomens och hemlöshetens gissel för gott”.

En oroväckande trend

Under de senaste åren har emellertid de myndigheter som har hand om de hemlösas problem lagt märke till en ny trend. The New York Times citerade en medlem av De hemlösas förening i Chicago som sade: ”När det gäller hjälpbehövande upplever vi att trenden drastiskt håller på att förändras från enbart ’de fattiga’ till ’personer ur medelklassen som plötsligt blivit fattiga’. De förlorar sina arbeten, sina kontokort och sina hyreskontrakt. Den stereotypa bilden av alkisen på bakgatan gäller definitivt inte längre.”

Chefen för ett socialt serviceorgan i Connecticut förklarade likaså: ”Det råder tyvärr en viss missuppfattning beträffande vilka de hemlösa är. Det rör sig inte om luffare som driver omkring från stad till stad. Det rör sig i stället om familjer som inte längre har råd att ha en lägenhet på grund av höga hyror, arbetslöshet, skilsmässor.” Enligt en rapport från en borgmästarkonferens som hölls i Förenta staterna i maj förra året avslöjade en undersökning rörande 29 av de större städerna i landet att familjer med barn utgjorde över en tredjedel av de hemlösa och att detta var en 31-procentig ökning i jämförelse med föregående år.

Förbryllande frågor

Även om problemet med bostadsbrist och hemlöshet varierar från land till land och från plats till plats, kan man lugnt säga att det är få människor i våra dagar som är helt omedvetna om det eller fullständigt oberörda av det. Och vad som är ännu mer förbryllande är att problemet inte visar några tecken på att avta, trots alla de ansträngningar och medel som myndigheterna lagt ner på att avhjälpa det. Varför är det så? Var kommer alla hemlösa människor ifrån? Och framför allt — vilket hopp finns det att bostadsproblemet skall kunna lösas?

De hemlösa — Vad är orsakerna?

DET var en kall vinternatt. Louise och hennes familj väcktes bryskt av flera gälla skrik. En eldsvåda hade brutit ut i en grannes lägenhet. De isande vintervindarna piskade upp flammorna och drev dem upp genom sexvåningshuset. I den panik och förvirring som följde när de försökte ta sig ut från sin lägenhet på femte våningen ramlade Louises mor ner från brandstegen och slog ihjäl sig. Några ögonblick senare var hela byggnaden övertänd, och alla lägenheter blev förstörda.

Att på en enda natt förlora både sin mor och sitt hem var ett svårt slag för Louise. Lyckligtvis hade hon släktingar och vänner som kunde härbärgera henne tills hon hann ordna upp saker och ting. Detta är vad sociologerna kallar det sociala kontaktnätet, som i generationer har tjänat som en trygghetsfaktor i nödsituationer.

Varför har då alla storstäder sina uteliggare och sina härbärgen för hemlösa? Varför alla dessa nybyggarområden, slumsamhällen och kåkstäder? Ja, vad är orsaken till den dåliga bostadssituationen och hemlösheten?

När kontaktnätet bryter samman

Under normala förhållanden fungerar kontaktnätet av släktingar och vänner ganska bra när det gäller att ge den hjälp som behövs när någon råkar i personliga svårigheter. Detta nät är emellertid bräckligt. Hur går det om hjälpbehovet är så stort eller så kostnadskrävande att det är mer än kontaktnätet klarar av? Eller vad händer om stora sociala omvälvningar spränger sönder själva nätet? När kontaktnätet bryter samman, råkar människor i stora svårigheter.

Detta är vad som händer i många u-länder. I Indien, till exempel, har de årliga monsunregnen varit otillräckliga de senaste åren. Var tredje indier led brist på dricksvatten sommaren 1987. Bristen på vatten innebar också att skördarna slog fel och boskapen dog. Eftersom det inte blev några skördar, fick lantarbetarna inget arbete och kunde därför inte försörja sina familjer. De hade inget annat val än att lämna byarna och bege sig till städerna, där det kanske fortfarande fanns arbete.

Denna inflyttning har visat sig vara mycket betungande för städerna, som redan brottas med snabbt ökande befolkningssiffror. Utan pengar och utan arbete har dessa nyinflyttade inte ens råd att skaffa sig ett litet rum i ett slumområde. Och eftersom de har flyttat till en helt ny miljö, har de flesta av dem ingen att vända sig till. De måste därför sälla sig till otaliga andra uteliggare, och bostadsnöden blir allt värre.

Andra utvecklingsländer brottas med liknande problem. ”År 1950 fanns det bara en stad i Afrika som hade mer än en miljon invånare: Kairo”, sägs det i boken Africa in Crisis. ”År 1980 fanns det 19 städer med över en miljon invånare. År 2000 kommer det sannolikt att finnas mer än 60 sådana städer.” Landsbygdsbefolkningen strömmar till städerna i hopp om att finna en bättre utkomst. Men resultatet har blivit ett liv i slum och förnedring, som ofta är värre än det de lämnade.

Stigande kostnader och krympande resurser

I de rikare industriländerna kan hemlösheten ha helt andra orsaker. Talesmän för de hemlösa pekar i första hand på ekonomiska faktorer. I Canada, till exempel, har ”de ökade byggnadskostnaderna under de två senaste decennierna ... tvingat upp priserna på nya hus”, rapporterar den kanadensiska nyhetstidskriften Maclean’s. ”Samtidigt har familjer med dubbla inkomster mer och mer trätt in på bostadsmarknaden under senare år och drivit upp priserna ännu högre — ända upp till 50 procent enbart under förra året i vissa tätortsområden.”

En annan sak som har bidragit till de stigande boendekostnaderna i många städer är något som brukar kallas lyxsanering. Det händer allt oftare att äldre, billiga bostäder i stadskärnor renoveras eller byggs om till lyxvåningar med alla moderna bekvämligheter för nyrika personer eller unga akademiker som föredrar stadslivet framför att bo i förorterna. Detta driver inte bara upp kostnaderna, utan minskar också i hög grad tillgången på bostäder till överkomliga priser för låginkomst- och till och med medelinkomstfamiljer.

I centrala New York, till exempel, måste en familj tjäna 58.000 dollar (ca 350.000 kr.) om året för att ha råd med en vanlig lägenhet, enligt en färsk undersökning. En landsomfattande undersökning visar också att Manhattan ligger högst bland landets storstäder när det gäller hyror. En lägenhet på 130 kvadratmeter i ett trevligt område betingar i genomsnitt 2.555 dollar (omkring 15.000 kr.) i månaden, och en familj måste tjäna omkring 73.000 dollar (nästan 450.000 kr.) om året för att klara av hyran, förutsatt att de är villiga att lägga ner mer än 40 procent av sin inkomst enbart på bostaden.

I andra städer kan boendekostnaderna vara lägre, men det är också arbetarnas löner. Eftersom boendekostnaderna äter upp en så stor bit av familjens inkomster, kan ekonomiska svårigheter lätt leda till katastrof. Så blev det för John, som tillsammans med sin hustru och sina fyra barn flyttade från Chicago till Houston i Texas för några år sedan för att söka arbete. Till en början kunde han försörja sin familj med hjälp av den provision han fick som husvagnsförsäljare. På grund av lågkonjunkturen kunde han emellertid inte sälja några vagnar på två månader. Då han inte kunde betala sin hyra på omkring 3.500 kronor i månaden, blev han och hans familj vräkta. De hade ingen att vända sig till och begav sig därför till ett härbärge för hemlösa familjer. Även om de nu hade tak över huvudet, undrade John hur han någonsin skulle kunna komma på fötter igen, eftersom de flesta arbetsgivare inte vill anställa en person utan permanent adress.

De flesta invånare i stora städer är kanske inte hemlösa, men deras bostäder lämnar mycket övrigt att önska. En undersökning visar att till och med i en så modern stad som New York utgörs 10 procent av bostadsbeståndet av gamla hyreshus som ansågs otjänliga redan vid sekelskiftet på grund av bristfälliga anordningar för ventilation, belysning och sanitet. Ytterligare 30 procent utgörs av lägenheter som är i något bättre skick men ansågs omoderna redan enligt 1929 års normer. Varje år tvingas så många som 30.000 personer lämna sina hem, då dessa fallfärdiga byggnader slutligen utdöms eller överges.

Psykiska problem en viktig faktor

Något som ytterligare komplicerar saken är att många experter anser att ekonomiska problem bara är en av orsakerna till hemlösheten. De menar att en stor del av de hemlösa har råkat så illa ut därför att de är psykiskt sjuka och inte längre kan ta hand om sig själva.

Sedan mitten av 1960-talet har många statliga institutioner för mentalsjuka börjat praktisera s. k. öppenvård i ett försök att nedbringa kostnaderna. De mentalsjuka behandlas med vissa nya psykofarmaka och skickas sedan hem. Tanken var att när man fått bukt med de svåraste symptomen med hjälp av medicinerna, skulle patienterna rehabiliteras genom att bo i samhället och få hjälp och stöd av det. I Canada, till exempel, har resultatet blivit att det totala antalet vårdplatser för mentalsjuka har sjunkit från 47.600 år 1960 till under 10.000 nu, och antalet personer som är intagna på mentalsjukhus i Förenta staterna är för närvarande mindre än en fjärdedel av 1955 års toppsiffra på 559.000.

”Men utskrivningen av mentalpatienter har i stor utsträckning underminerats av de lokala myndigheternas oförmåga att sörja för lämpliga sociala hjälpåtgärder och boendeformer för tidigare psykiatriska patienter”, rapporterar tidskriften Maclean’s. Många av dem är tvungna att bo i nerslitna härbärgen och uthyrningsrum. Andra som helt har tappat kontrollen över sina liv hamnar på ungkarlshotell eller på gatan. Socialarbetare i många kanadensiska städer beräknar att omkring en tredjedel av de hemlösa hade lidit av psykiska störningar av något slag. I en undersökning som utfördes av Ellen Bassuk vid Harvard Medical School fann man ”en 90-procentig förekomst av diagnostiserbar mentalsjukdom” bland de inneboende vid ett typiskt härbärge för hemlösa i Boston.

Situationen för de hemlösa familjer som genom det socialas försorg placeras på hotell och liknande är inte mycket bättre. Även om de flesta av dem inte lider av psykiska sjukdomar, leder ofta trångboddheten och de ohygieniska förhållandena plus en känsla av leda och hopplöshet till familjebråk och känslomässiga störningar, i synnerhet för barnen.

Ett tragiskt problem som ropar på sin lösning

Även om experterna inte kan komma överens om huruvida hemlösheten beror på ekonomisk depression, höga boendekostnader, psykiska problem eller något annat, har problemet många oroväckande aspekter. För det första går det inte att förneka att bostadsproblemet blir allt värre världen över. För det andra är det fler och fler människor, inte bara ensamstående, utan också familjer, som blir hemlösa. Och slutligen är de hemlösa yngre. Dessa tragiska fakta ropar på en lösning. Vad görs för närvarande för att lösa problemet? Hur effektiva är dessa åtgärder? Och kommer det någonsin att finnas tillräckligt med bostäder åt alla?

[Bild på sidan 9]

Bostadsskjul i närheten av lyxbostäder

Bildkälla]

Mark Edwards/UNCHS

De hemlösa — Har de något hopp?

”HUSRUM är ett mänskligt behov som i fråga om vikt och betydelse kan jämföras med mat och vatten, och ett hem är en nödvändig förutsättning för ett civiliserat liv. När människor har insett dessa sanningar, kommer hemlösheten att erkännas för vad den är: en skymf mot människors värdighet och ett förnekande av en grundläggande mänsklig rättighet.” — Lord Scarman, ordförande i det brittiska rådet för Internationella året för bostäder åt hemlösa.

Tal som detta visar tydligt att myndighetspersoner och regeringar är väl medvetna om behovet av fler och bättre bostäder, och ansträngningar görs för att fylla detta behov. Frågan är emellertid: Hur effektiva är dessa ansträngningar? Låt oss se på några exempel.

Vad som görs för närvarande

För att fylla behoven för Bombays växande befolkning skulle det krävas 125 nya bostäder varje dag, rapporterar The Times of India. Denna siffra kanske inte verkar särskilt hög, men det blir mer än 45.000 bostäder om året, och det bara för att hålla jämna steg med befolkningsökningen. Hur är det då med de mer än 800.000 undermåliga, hälsovådliga slumbostäderna i staden? För att ersätta dem under loppet av 20 år skulle ytterligare 110 bostäder behöva uppföras varje dag. Det blir sammanlagt mer än 85.000 bostäder per år. ”Vår produktionstakt skulle behöva fyrdubblas” för att åstadkomma detta, sägs det i rapporten. Det förhåller sig på liknande sätt i New Delhi, Indiens huvudstad, som mellan åren 1961 och 1981 uppnådde mindre än en tiondel av sitt mål på 450.000 bostäder.

I Afrika kämpar myndigheterna en ojämn kamp med bostadsproblemet på grund av landsbygdsbefolkningens inflyttning till städerna. I vissa länder har ”arbetslösa stadsbor ... helt enkelt deporterats till landsbygden”, rapporterar den sydafrikanska tidningen The Star. I andra städer får bara bofasta invånare tillstånd att arbeta. Dessa hårdföra metoder har föranlett högljudda protester om diskriminering runt om i världen, i synnerhet då rasmässiga faktorer varit inbegripna. Har då dessa åtgärder trots allt varit framgångsrika? ”Problemet med att skaffa arbete och bostäder åt flyktingarna från landsbygden är något som hotar att urarta i stora delar av Afrika — ja, i hela tredje världen”, sägs det i rapporten. ”Man har förutspått att Afrikas större städer kommer att få uppleva hur deras sociala system och utbildningssystem samt deras anordningar för vatten, elektricitet och avlopp kollapsar.”

I Storbritannien är bostäder för de fattiga och reparation eller ersättning av undermåliga bostäder två viktiga problem som pockar på omedelbar uppmärksamhet. ”Men samtidigt som vi får veta att vi som nation ’inte har råd’ att offra mer pengar på att angripa dessa hårresande problem, finns det inga som helst begränsningar för de subventioner som vi betalar ut till folk som köper hus”, sägs det i Catholic Herald. På grund av nedskärningen av bidragen till prisbilliga bostäder har byggandet minskat till mindre än en femtedel av vad det var för tio år sedan. Dessutom sägs det i rapporten: ”Vi måste också räkna med omfattande reparationskostnader för både allmännyttiga och privata bostadsföretag på uppskattningsvis 50 miljoner pund [ca 500 miljoner kronor].” Hur myndigheterna planerar att täcka dessa kostnader är man inte på det klara med.

”Problemet med hemlösheten i Amerika gäller inte bara problemet att skaffa bostäder åt de förtvivlade och hjälplösa”, sägs det i en ledare i New York Post. I staden New York får myndigheterna till exempel betala i genomsnitt 11.000 kronor i månaden för att inkvartera en hemlös familj på kommunala familjehotell, och kostnaderna för denna service uppgår till 750 miljoner kronor. Dessutom måste de punga ut med 1.500 miljoner kronor om året för att driva 28 ungkarlshotell och härbärgen. Ändå fortsätter antalet hemlösa i staden att växa. Varför? ”Ingen vet hur man på bästa sätt skall kunna nå de hemlösa”, konstaterar man i en specialartikel om hemlösheten i U.S.News & World Report. ”Bättre bostäder, fler arbetstillfällen och lättare tillgång till matkuponger är ingen hjälp för dem som är mentalt sjuka eller slavar under droger och alkohol.”

Man angriper bara symptomen

Att lösa dagens bostadsproblem och tillgodose morgondagens bostadsbehov har tydligtvis visat sig vara en överväldigande uppgift för de styrande världen över. Varför? Därför att bostadsbristen och hemlösheten inte är isolerade problem. De är oupplösligt sammanflätade med andra lika stora problem, till exempel befolkningsexplosion, fattigdom, arbetslöshet och inflation. Om man inte på ett effektivt sätt angriper dessa andra problem, är det föga sannolikt att bostadsproblemet kan komma mycket närmare sin lösning. Finns det då någon nation på jorden i våra dagar som är befriad från några av de problem som nämnts här? Finns det egentligen någon regering som med verklig framgång har tagit itu med dessa problem? Nej, det finns det inte.

Mot bakgrunden av dessa fakta kan de ansträngningar som görs för att lösa hemlöshetens problem liknas vid att försöka lappa ihop sprickor och otätheter i ett fallfärdigt hus. Även om avsikterna kan vara nog så lovvärda, är det ändå att behandla enbart symptomen. Vad som behövs är att riva ner hela den ruttna byggnaden och bygga ett nytt hus från grunden.

Denna uppfattning är faktiskt inte ny. Den framfördes för 1.900 år sedan och var då så långt före sin tid att de traditionsbundna ledarna på den tiden fann den svår att acceptera. ”Ingen sätter en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg, för då sliter lappen med sig bitar av plagget, och det blir en värre reva”, sade Jesus Kristus. (Matteus 9:16, 1981) Vad menade han?

En permanent lösning

I stället för att bara behandla symptomen gick Jesus till roten med problemet. Han lärde sina lärjungar att se fram emot Guds rike som den permanenta lösningen, inte bara på bostadsproblemen, utan också på alla andra missförhållanden som hemsöker mänskligheten i våra dagar. Han uppmanade dem att be: ”Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matteus 6:10) Detta rike, som skall verkställa Guds uppsåt på jorden, kommer inte bara att lappa ihop denna uttjänta och fallfärdiga tingens ordning. Det kommer i stället att ersätta den.

Vad kommer allt detta att betyda för dig? Lyssna till vad den forntida hebreiske profeten Jesaja blev inspirerad att säga: ”När de bygger hus, skall de också få bo i dem. När de planterar vingårdar, skall de också få äta deras frukt. När de bygger hus, skall det ej bli andra som får bo i dem. När de planterar något, skall det ej bli andra som får äta av det. Ty samma ålder som ett träd uppnår skall man uppnå i mitt folk, och mina utkorade skall själva njuta av sina händers verk.” — Jesaja 65:21, 22.

Lade du märke till att tonvikten inte bara läggs på att bygga fler hus, utan på rättvisa, jämlikhet och rätt? Längtar du inte efter att få leva under en sådan regering? Du kommer då inte bara att kunna bo i ett eget hus, vilket är mer än de flesta människor i våra dagar kan hoppas på, utan kommer att kunna leva i fridfulla omgivningar, med riklig tillgång på föda, ren luft och friskt vatten och goda grannar. Allt detta och mer därtill är sådant som Guds rikes rättfärdiga styre kommer att åstadkomma.

I enlighet med Jesu befallning är Jehovas vittnen i våra dagar upptagna med att tala med människor överallt på jorden om ”dessa goda nyheter om riket”. (Matteus 24:14) Genom denna tidskrift och dess följeslagare Vakttornet, såväl som genom personliga besök, försöker de rikta din uppmärksamhet på de underbara framtidsutsikter som ligger alldeles framför oss. Vi uppmanar dig att ta dig tid att ta reda på hur du kan få höra till dem som kan få leva under den rättfärdiga regering som skall återställa hela jorden till ett evigt, paradisiskt hem för mänskligheten.

[Infälld text på sidan 12]

”När de bygger hus, skall de också få bo i dem.” — Jesaja 65:21