På en enda dag föll kurserna på aktiemarknaden med hela 508 enheter och drog i fallet med sig de 22 främsta börserna i världen.

En internationell krasch

DEN 19 OKTOBER 1987 var en märklig dag på vår planet. Den dagen släpptes en storm lös som svepte fram över hela jorden och anställde stor förödelse i många nationer. Men det var en storm utan vind. Det förekom inga slagregn, inga kullvräkta hus, inga dödsfall. Ändå var det en katastrof som gav återskall i hela världen, och för en tid blev en framträngande tjur förvandlad till en vilt skenande björn.

En storm utan vind? En tjur som förvandlas till en björn? Som du kanske redan förstår hade denna storm ingenting med jordens väder att göra. Den rörde i stället världens ekonomi. Den 19 oktober 1987 inträffade den kända kraschen, då aktiekurserna på Wall Street upplevde det största och snabbaste raset i historien, vilket i sin tur skapade panik världen utöver. Den uppåtgående trenden på marknaden (en ”tjurmarknad”) bröts, och i stället inträffade plötsligt ett våldsamt kursras (en ”björnmarknad”).

Även om kraschen var ljudlös och björnen inte hade några riktiga klor, fanns det ändå offer. En reporter i Zürich hörde en man ropa: ”Jag är ruinerad, fullständigt ruinerad”, och lade märke till att människor som läste dagstidningarna i finansdistriktet såg ut som om de läste sina egna dödsannonser. I Hongkong var paniken så feberaktig att man var tvungen att stänga börsen i fyra dagar. Den drabbades hårdare av kraschen än någon annan aktiemarknad och upplevde en värdeförlust på omkring 33 procent. En affärsman i Hongkong förlorade till exempel 124 miljoner dollar. En 63-årig änka i New York fann inte bara att kraschen hade gjort hennes aktieportfölj värdelös, utan att hon nu också var skyldig sin mäklare över 400.000 dollar!

Miljontals förlorare

Förre tyske förbundskanslern Helmut Schmidt sade i den västtyska dagstidningen Die Zeit: ”Kursfallet på mer än en biljon dollar på världens aktiemarknader har gjort mellan 100 och 200 miljoner hushåll i västvärlden fattigare än de trodde sig vara före kraschen.” Men kraschen var inte begränsad till västvärlden. Aktiemarknader föll som dominobrickor i Hongkong, Tokyo, Singapore, Taiwan, Australien, Sydafrika och Latinamerika, liksom också i Europa och Nordamerika.

I Paristidningen Le Quotidien kunde man läsa den braskande rubriken ”LE CRASH”. Den peruanska dagstidningen Cambio deklarerade: ”PANIK I NEW YORK, TOKYO OCH LONDON!” Sydneytidningen The Australian Financial Review försäkrade att Wall Street hade ”fallit med en duns som lät som om en död tjur hade kastats ner från Empire State Building”. Men som förre förbundskanslern Schmidt påpekade innebar dessa fallande börskurser mer än ett virrvarr av siffror och braskande rubriker. Kraschen innebar mycket påtagliga förluster för många människor som var tvungna att sälja sina aktier till lägre kurser. Livslånga besparingar, pensionsfonder, slantar som lagts undan för att trygga ålderdomen, planer på ett nytt hus, medel som avsatts för barnen — allt sådant blottställdes i den ekonomiska stormen.

Den kraftiga hausse som föregick kraschen förvärrade bara situationen. Antalet investerare på den amerikanska aktiemarknaden nära nog fördubblades mellan åren 1975 och 1985. Antalet indirekta aktieinnehav genom pensionsfonder, försäkringsbolag och banker ökade under samma period med närmare 35 miljoner. Den haussebetonade marknaden lockade till sig aktieköpare som flugor till en sockerbit. Många investerade alltför sent, betalade alltför mycket och kunde inte ta sig ur knipan tillräckligt snabbt.

En ny depression?

När kraschens vågor började sprida sig från Wall Street och ut över världen, drog sig människor till minnes ett annat ödesdigert år i den ekonomiska historien: år 1929. Det året ledde en liknande krasch på aktiemarknaden till en världsomfattande depression. Många människor i världen ryggar fortfarande tillbaka vid tanken på den tiden, med dess matköer, soppkök, skriande arbetslöshet och fattigdom. Skulle den nya kraschen kunna leda till en liknande depression? Den värsta dagen under kraschen år 1929 (”svarta tisdagen”) föll kurserna på aktiemarknaden med 12,8 procent. Men den ”svarta måndagen” år 1987 föll de faktiskt med hela 22,6 procent. En rubrik i The New York Times för 20 oktober 1987 ställde frågan: ”Blir 1987 ett nytt 1929?”

Till många människors stora lättnad blev svaret på den frågan nej. Närmare två år efteråt undersökte ett antal experter saken och fann att de bestående skadorna av kraschen var minimala. Den amerikanska ekonomin expanderade fortfarande. Arbetslösheten var låg. Strax efter kraschen var aktiekurserna faktiskt bara 4 procent lägre än de hade varit ett år tidigare; vid årets slut var de till och med en aning högre.

Många experter betraktade det som hände den ”svarta måndagen” som en sprickande bubbla, en välbehövlig tillrättaläggning av upptrissade aktiekurser. Om kraschen har gett något bestående resultat, så har det varit det rekordstora antalet aktieägare som lämnat marknaden. ”Aldrig mer”, försäkrar de. Och de tycks mena det.

Innebär det att den ”svarta måndagen” var betydelselös? Långt därifrån! Somliga experter anser att kraschen bör tas som en varning, att den uppenbarade en del djupa sprickor som löper från Wall Street och genom världens ekonomi. Men har världen i allmänhet gett akt på varningen? Inte enligt en professor i nationalekonomi, som förklarade för tidskriften Time: ”Det är som ett gäng berusade tonåringar som är ute och kör bil och tror att bara för att de klarade den senaste kurvan, kommer de att kunna klara nästa också.”

Hur berörs du av det som händer på Wall Street?

NATIONALEKONOMI har kallats ”den dystra vetenskapen”. Ändå är det en vetenskapsgren som berör oss alla. Priset på de varor du köper i affären, tillgången på arbete, den samhällsservice som ditt lands regering tillhandahåller — allt detta är beroende av hur stark ditt lands ekonomi är.

”Men vad har det med Wall Street att göra?” kanske någon undrar. ”Det är så långt borta, så det berör inte mig.” Men aktiemarknaden är ett slags spegelbild av ekonomin, och i våra dagar är världens nationer så beroende av varandra att inget land kan isolera sig och sin ekonomi.

En global ekonomi

Chefen för den amerikanska fondbörsen sade att de uppskakande händelserna i samband med Wall Street-kraschen ”med all önskvärd tydlighet visade att inget land har fullständig kontroll över sitt eget öde”. En skribent för den italienska tidningen La Repubblica uttryckte det på följande sätt: ”Västtysklands skatter i går, Latinamerikas skulder i dag och ... amerikanska kongressens lagstiftning i morgon är händelser som en gång i tiden var helt isolerade från varandra eller förbundna med varandra endast på längre sikt. I dag blir de ögonblickligen sammanflätade med varandra. För att inse detta behöver man bara besöka trading-rummet i en stor internationell bank, där ett slags elektroniskt rymdskepp dag och natt står i förbindelse med alla världens aktiemarknader.”

Vilket land kan med fog påstå att dess ekonomi inte är en del av detta ömsesidigt beroende och sammanlänkade internationella system? Afrikanska länder? Utgivarna av en månatlig affärstidning som speglar Afrikas ekonomi säger att ”de afrikanska ländernas ekonomiska system är mycket sårbara för påverkan utifrån”. Hur är det då med länderna i Latinamerika? En redaktör vid Jornal do Brasil förklarade att börskrisen var ett led i en internationell ekonomisk kris. Hur är det då med Mellersta Östern? Biträdande chefredaktören vid Tel Aviv-tidningen Ma’ariv citerade ett uttalande av Israels förre premiärminister: ”Om Amerika drabbas av förkylning, nyser Israel.”

Vem går då säker i våra dagars ekonomiska stormar? Om en passagerare som sitter och solar sig på däck på ett stort oceanfartyg fick veta att fartyget hade fått en läcka i skrovet nedanför, är det då rimligt att tro att han skulle känna sig säker bara därför att oroshärden var så långt borta? Nej; alla delar av fartyget är förbundna med varandra — ingen av dem kan flyta på egen hand. Samma sak kan sägas om världens ekonomi. Problem på ett ställe kan betyda problem för dig.

Farliga vatten för små fiskar

Efter kraschen lämnade mängder av småaktieägare marknaden. Denna massflykt betydde allvarliga förluster för mäklarfirmorna, som var tvungna att permittera omkring 25.000 personer efter kraschen. Men den har inneburit ännu större problem för aktiemarknaden som sådan.

Vad var det som skrämde bort så många investerare från Wall Street? Kraschen hade naturligtvis en hel del med saken att göra. Men också i andra avseenden började Wall Street te sig som en ogästvänlig miljö för småaktieägare, liksom vissa vatten är alltför farliga för små fiskar att simma i. Låt oss helt kort undersöka tre av de trender som har bidragit till denna utveckling: datoriseringen, uppköpshysterin och den ökade upplåningen.

Är det datorerna som sköter ruljangsen?

Den ”svarta måndagen” var en olycksdag för datorerna. Den våg av transaktioner som vällde in den dagen var mer än de kunde klara av. Över hela landet fick mäklare vanmäktiga se på hur deras bildskärmar fylldes av blinkande frågetecken eller slocknade helt och hållet. I ovädrets centrum, New York-börsen, förorsakade kraschen driftstopp i nästan alla delar av systemet. Många ansåg emellertid att datorerna inte bara var offer i denna katastrof, utan faktiskt medskyldiga till säljhysterin. En man uttryckte det så här i The New York Times: ”Det är helt enkelt datorerna som handlar med varandra.”

Det är naturligtvis inte riktigt sant. Men när det gäller vissa av de komplicerade transaktioner som de stora investmentbolagen ägnar sig åt, registrerar datorerna automatiskt fluktuationer på aktiemarknaden — till exempel ett kursfall för en viss aktie — och talar sedan om för mäklaren vad han bör göra. Problemet är att han sällan har tid att ifrågasätta datorns förslag. På samma sätt som en koreograf dirigerar en grupp dansare kan datorerna således styra mängder av investerare. De följer sina datorer i samlad tropp och skapar därigenom jättelika säljvågor som i sin tur ger upphov åt nya säljvågor. Datorerna kan därför ha ökat omfattningen av kraschen, ungefär som rundgång i ett högtalarsystem kan trappas upp till ett öronbedövande tjut. Somliga anser att datorerna svarade för 300 av de 508 förlorade enheterna.

Datorer kan tyckas vara oumbärliga vid aktieaffärer, men den ”svarta måndagen” fick de de små fiskarna, småaktieägarna, att känna sig mindre än någonsin. Enskilda aktieägare kunde inte ens få kontakt med sina mäklare per telefon, så att de kunde sälja sina fallande aktier. Under tiden avyttrade de stora investerarna med sin datoriserade programhandel jättelika aktieposter.

Äta eller ätas

Många finner det också oroande att stora och medelstora börsklippare eller börshajar varit invecklade i en kamp på liv och död under de senaste åren och uppslukat varandra genom intriganta övertaganden och smarta uppköp. ”I dag köper folk företag ungefär som de förr köpte aktier”, sade en pensionerad bankman i en intervju med Vakna!

En metod som är mycket populär på Wall Street är ”leveraged buyout” eller LBO (av eng. leverage = hävstång). Ett företag lånar upp stora penningbelopp, till exempel genom att sälja skräpobligationer, och använder sedan dessa medel som en ”hävstång” till att överta ett annat företag genom att köpa upp alla tillgängliga aktier i detta bolag. När börshajen väl har fått tag i sitt byte, styckar han upp det och säljer vissa delar av det för att betala tillbaka de pengar han lånat. Till sist äger han alltså det som är kvar utan att det har kostat honom ett öre! Genom att sälja skräpobligationer kan ett litet företag uppsluka ett stort — det är som om en guldfisk skulle uppsluka en haj.

Överlåtelseavtalen inbringar nästan ofattbara penningsummor till de banker, jurister och affärsmän som sköter dessa transaktioner. I en enda jättelik LBO-affär på senhösten 1988 uppgick enbart bankernas och de ekonomiska rådgivarnas arvoden till närmare en miljard dollar. Vissa män som har gjort sig kända som börshajar har tjänat hundratals miljoner dollar på bara några år. Inte så få har råkat i klammeri med rättvisan.

Den ökade upplåningen

LBO-affärer är bara ett exempel på amerikanernas stora förkärlek för att skuldsätta sig. De spar i genomsnitt bara 5 procent av sina inkomster. Västtyskarna spar omkring 13 procent och japanerna omkring 17 procent. Amerikanernas passion för kontokort har blivit smått legendarisk, liksom också deras paroll: ”Köp nu, betala senare.” Skuldsättningen inom det amerikanska näringslivet belöper sig till över 1,8 biljoner dollar, och statsskulden uppgår till mer än 2,6 biljoner. Den amerikanska regeringen har också lyckats med ett annat konststycke: från att ha varit världens största borgenär har den på bara åtta år övergått till att vara den största gäldenären i den internationella handeln. En skribent för den kanadensiska tidningen Globe and Mail gav följande sammanfattning av Förenta staternas ekonomiska politik: ”Slösa, slösa, och bara låna.”

En konjunktursvacka skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för Amerikas skuldtyngda näringsliv. Djupt skuldsatta företag skulle kunna börja vackla i ett sådant ekonomiskt klimat. En våg av likviditetsproblem och konkurser skulle kunna bli följden. Bankerna är också ute på hal is: De har satsat miljarder dollar på riskabla krediter. Många har varit tvungna att slå igen, och flera hundra är i farozonen.

Internationellt sett är skuldbördan ännu mer olycksbådande: Tredje världens länder är skyldiga andra nationer den svindlande summan 1,2 biljoner dollar. Det är därför inte att undra på att finansmannen Felix Rohatyn gav följande omdöme om världens ekonomi: ”Vi har skapat ett jättelikt ekonomiskt korthus. Alla tecken tyder på att det är mycket bräckligt.”