Befolkningsexplosionen — en fråga av vital betydelse

”BARN nr fem miljarder”. Så kallade den kinesiska regeringen Wang He, en flicka som föddes på ett sjukhus i Beijing (Peking) vid midnatt den 11 juli 1987. Om just denna flickas födelse fick världens totala befolkning att uppgå till 5.000.000.000 är naturligtvis omöjligt att veta, men hon föddes i exakt det ögonblick då världens befolkning enligt Förenta nationerna skulle nå den siffran. Den kinesiska regeringen tog helt enkelt tillfället i akt att accentuera den brännande frågan om Kinas och den övriga världens snabbt växande befolkning.

Statistiken visar att jordens befolkning ökar i en takt som oroar somliga experter. Med nuvarande tillväxttakt kommer jordens befolkning att fördubblas på bara 40 år. Experterna hävdar att om den takten håller i sig, kommer de växande människomassornas livsmedelsbehov snart att överstiga produktionen, och det kommer att leda till världsomfattande svält. Och eftersom jordens naturtillgångar är begränsade, kommer den växande befolkningen att uttömma dem mycket snabbare än man tidigare räknat med, och resultatet kan bara bli en global katastrof. Om bristen på födoämnen och naturtillgångar inte leder till vår undergång, kommer de skador som vi förorsakar vår miljö förvisso att göra det, menar experterna. Vi håller bokstavligt talat på att kväva oss själva till döds genom vår förorening av luften, vattnet och jorden, och fler människor kommer bara att påskynda denna utveckling. Allt detta låter som upptakten till en katastrof.

Vad kan man då göra åt situationen? Det råder delade meningar om den saken. Somliga anser att om man inte vidtar drastiska åtgärder för att minska befolkningstillväxten, kommer hela mänsklighetens välfärd att hotas. Andra menar att man på samma sätt som tidigare i historien kommer att hitta på nya sätt att ta itu med de problem som rör livsmedelsförsörjningen, utarmningen av jordens resurser, miljöförstöringen osv. Åter andra hävdar att befolkningskurvan så småningom kommer att plana ut och att det därför inte finns någon anledning att bekymra sig alltför mycket om saken. Ja, det har förekommit heta diskussioner om snart sagt varje aspekt av detta ämne. Det är dock tydligt att den snabba befolkningstillväxten är en kontroversiell och engagerande fråga.

Det är emellertid intressant att lägga märke till att människor som bor i länder som fortfarande är relativt glesbefolkade och välbärgade vanligtvis är de som är mest högröstade i fråga om att varna för den kommande katastrofen. De slår larm därför att de har på känn att deras levnadsstandard och framtida välfärd är i farozonen. Men hur är det då med dem som bor i de fattigare, underutvecklade och överbefolkade länderna? Hur ser de på befolkningsökningen? Hur är det att bo i sådana överbefolkade områden?

Vakna! skall nu ta dig med till några av de mest tättbefolkade platserna i världen för att ge dig en inblick i hur livet kan gestalta sig i befolkningsexplosionens skugga och hjälpa dig att förstå några av de frågor som är inbegripna.

En dag i mitt liv i det hektiska Hongkong

Hongkong är en av de mest tättbefolkade platserna på jorden. Med 5,8 miljoner invånare och en landyta på 1.070 kvadratkilometer är folktätheten 5.420 invånare per kvadratkilometer. Men eftersom endast 10 procent av arealen är bebodd, blir den faktiska folktätheten drygt 54.000 invånare per kvadratkilometer! Men befolkningen tycks på ett beundransvärt sätt ha anpassat sig till det sjudande livet i en överbefolkad storstad, med dess begränsade livsrum, bullrande trafik och föroreningar.

JAG vaknade klockan 7.30 av en ilsken signal från min väckarklocka, klev upp från dyschan där jag sover och klädde mig snabbt. Jag bor i en liten lägenhet tillsammans med mina föräldrar och tre yngre systrar, som alla förvärvsarbetar. Därför är det alltid kö till badrummet på morgnarna, och vi har inte så lång tid på oss. Efter en snabb frukost tar jag min cykel och trampar i väg till järnvägsstationen. Den dagliga pärsen har börjat. Jag blir en del av de myllrande människomassor som är på väg till arbetet i den hektiska storstaden Hongkong.

Tåget susar förbi trånga hyreskaserner och överbefolkade skyskrapor. Därefter byter jag till en buss som skall föra mig till andra sidan hamnen. Färden går i snigelfart genom en lång tunnel, stötfångare mot stötfångare. Vilken lättnad är det inte att komma fram till Hongkong Island, där mitt kontor är beläget i de centrala finanskvarteren. Hela resan tar mellan en och en och en halv timme, beroende på trafiken. Jag lyckas hinna fram till klockan 9.30. Men det finns ingen tid att koppla av — jag hinner knappast sätta mig ner förrän telefonen börjar ringa. Det är min första klient för dagen. Och det blir dagens melodi — det ena samtalet efter det andra. Telefonluren ligger sällan i klykan. Mitt på dagen är det en kort rast för lunch.

Nu gäller det att hitta en plats på någon av de många restaurangerna i området. Alla tycks vilja äta vid samma tidpunkt och på samma ställe och ofta vid samma bord! Som vanligt får jag dela bord med människor som är helt främmande för mig. Så är livet i det hektiska Hongkong. Efter en snabb men närande kinesisk måltid är det dags att gå tillbaka till kontoret.

Min arbetsdag skall egentligen sluta klockan 17.30, men det blir sällan så. Och mycket riktigt, när jag äntligen hinner pusta ut ett slag och titta på klockan, är den 18.15. Vissa dagar är den en bra bit över sju innan jag kan komma i väg. Och sedan är det den långa resan hem.

Först bussen och tunneln och sedan tåget. Äntligen är jag framme vid min station och går i väg för att hämta min cykel. Medan jag är på väg hem, tänker jag på hur vår lilla stad har vuxit till en modern storstad som sjuder av liv. De låga småstadshusen har ersatts av skyskrapor på 20 eller 30 våningar. Flerfiliga motorvägar genomkorsar terrängen, och de jättelika trafikkarusellerna är fyllda med en oupphörlig ström av bullrande trafik. Den gamla lugna livsrytmen är borta för alltid.

Vår lägenhet är i minsta laget för oss sex — mindre än 30 kvadratmeter — så jag har inte ett eget rum. Det är därför jag sover på en dyscha i vardagsrummet. På så sätt kan åtminstone mina föräldrar få ett eget sovrum. Mina tre systrar sover i våningssängar i sitt lilla rum. Privatliv är en lyx som vi inte kan unna oss.

Även om lägenheten är liten, innebär den en enorm förbättring mot hur vi hade det förr, då hela familjen bodde i ett enda rum i ett kommunalt bostadsområde. Och även då hade vi det oerhört mycket bättre än de tusentals människor som bor i Mong Kok och som hyr små ”sovburar” av metalltråd som mäter 180 × 80 × 80 centimeter och är travade i tre lager ovanpå varandra. De rymmer en madrass och några få personliga tillhörigheter — ingenting annat.

Klockan nio på kvällen har alla kommit hem, och vi sätter oss till bords för att äta kvällsmat. Efter maten slår någon på TV-n. Där försvann min chans att sitta ner i lugn och ro för att läsa och studera. Jag väntar tills alla har gått och lagt sig ungefär vid elvatiden, och sedan har jag rummet för mig själv och kan koncentrera mig på min läsning. Vid midnatt är jag också redo att gå till sängs.

Jag har arbetat sedan jag slutade skolan för omkring 12 år sedan. Jag skulle gärna vilja gifta mig en dag, men jag måste arbeta så hårt för att förtjäna mitt uppehälle att jag knappast har tid att lära känna en kvinna tillräckligt väl. Och att hitta någonstans att bo är ungefär lika lätt som att ta ner månen, som vi brukar säga. Även om vi har vant oss vid det här laget, trivs jag egentligen inte med detta hektiska stadsliv. Men jag inser ändå att jag har det långt bättre än miljoner eller kanske rentav miljarder människor i andra delar av världen som inte har tillgång till vare sig människovärdiga bostäder, elektricitet, rinnande vatten eller tillfredsställande sanitära anordningar. Nog behöver vi en bättre samhällsordning, en bättre värld, ett bättre liv. — Berättat av Kin Keung.

”Barn är en välsignelse, men söner är en nödvändighet”

Med en befolkning på mer än 850 miljoner och en nativitet på 31 födslar per 1.000 invånare får Indien ett tillskott av 26 miljoner nyfödda barn varje år, vilket motsvarar Canadas hela befolkning. Det är därför inte förvånande att ett av regeringens mest angelägna projekt är att begränsa den snabba befolkningsökningen. Hur framgångsrikt har detta projekt varit? Vilka hinder har man stött på?

”FÖRE 20? Nej! Efter 30? Absolut inte! Bara två barn — Bra!” är det råd som ges på en av de färggranna affischer som pryder entrén till den indiska familjeplaneringsbyråns huvudkontor i Bombay. På en annan affisch kan man se en utschasad mamma omgiven av fem barn. Den varnande texten lyder: ”Då är det för sent att ångra sig!” Budskapet är klart och entydigt: Det räcker med två barn per familj. Men det är inte lätt att få människor att acceptera och rätta sig efter regeringens rekommendationer.

”Hinduer anser att en mans lycka står i proportion till antalet barn han har. Bland dem anses barn verkligen vara en välsignelse. Hur stor barnaskara en man än har, upphör han ändå aldrig att be om att den skall bli större”, sägs det i boken Hindu Manners, Customs and Ceremonies (Hinduiska seder, bruk och ceremonier). Från religiös ståndpunkt har emellertid ett gossebarn större värde för familjens överhuvud. ”Den största olycka som kan drabba en man är att inte efterlämna en son eller sonson som kan utföra de sista plikterna i samband med hans begravning”, förklarar boken vidare. ”En sådan brist anses kunna beröva honom alla möjligheter att komma till en Lycksalighetens boning efter döden.”

Söner är också nödvändiga för att utföra de riter som är förbundna med förfädersdyrkan eller sraddha. ”Åtminstone en son var nästan ett måste”, skriver A. L. Basham i boken The Wonder That Was India (Det under som var Indien) och tillägger: ”Den starka familjekänslan bland hinduiska indier ökade deras åstundan efter söner, utan vilka ätten skulle dö ut.”

Förutom de rent religiösa uppfattningarna finns det också vissa kulturella faktorer som påverkar indiernas syn på söner. En sådan är den traditionella storfamiljsanordningen, som innebär att gifta söner fortsätter att bo tillsammans med sina föräldrar. ”Döttrar gifter sig och flyttar hem till sina svärföräldrar, men sönerna stannar kvar hemma hos sina föräldrar; och föräldrarna förväntar sig att deras söner skall ta hand om dem på ålderdomen”, förklarar dr Lalita S. Chopra, företrädare för de lokala hälso- och familjevårdsmyndigheterna i Bombay. ”Det är deras trygghet. Föräldrar känner sig lugna om de har två söner. Om ett par har uppnått den rekommenderade tvåbarnsgränsen och båda barnen är flickor, är det följaktligen mycket troligt att de kommer att fortsätta att försöka få en son.”

Även om alla barn teoretiskt sett är att betrakta som en Guds gåva, är det annorlunda i praktiken. ”Vanvård av flickor är mycket vanligt förekommande”, rapporterar Indian Express. ”Att de överlever anses inte vara särskilt viktigt för familjens överlevnad. Rapporten åberopar en undersökning i Bombay som avslöjar att av 8.000 foster som aborterats efter könsbestämningstest var 7.999 flickor.

En ojämn kamp

”I en familj är det vanligtvis mannen som bestämmer hur många barn man skall ha och hur stor familjen skall vara”, förklarar dr S. S. Sabnis, chef för hälsovårdsmyndigheterna i Bombay, i en intervju. Även om en kvinna skulle vilja planera eller begränsa sin barnaskara, utsätts hon för påtryckningar från sin man, som kanske är emot sådan familjeplanering. ”Därför skickar vi ut ett team bestående av en man och en kvinna till varje hem i slummen, i hopp om att den manlige socialarbetaren skall kunna tala med familjefadern och uppmuntra honom att begränsa familjens storlek och hjälpa honom att inse att han kan ta bättre hand om färre barn.” Men som vi har sett finns det många hinder på vägen.

”Bland de fattiga är barndödligheten hög på grund av undermåliga levnadsförhållanden”, förklarar dr Sabnis. ”Därför vill man absolut ha många barn, eftersom man vet att somliga kommer att dö.” Men man gör inte mycket för att ta hand om de barn man redan har. De driver omkring vind för våg och drar sig fram genom att tigga eller genom att leta i soptunnorna efter mat. Föräldrarna då? ”De har ingen aning om var deras barn är”, klagar dr Sabnis.

I indiska annonser avbildas ofta ett lyckligt och framgångsrikt par som njuter av livet tillsammans med sina två barn, vanligtvis en pojke och en flicka som ser ut att vara väl omhändertagna. I detta samhällsskikt — medelklassen — är tvåbarnsgränsen på det hela taget ett accepterat begrepp. Men den är ingalunda accepterad av de fattiga, som resonerar som så: ”Om våra föräldrar och deras föräldrar hade 10 eller 12 barn, varför kan då inte vi ha det? Varför skulle vi ha bara två?” Det är här, bland Indiens utfattiga majoritet, som myndigheterna kämpar en ojämn kamp för att begränsa befolkningstillväxten. ”Befolkningen är nu ung och i fruktsam ålder”, konstaterar dr Chopra. ”Det verkar ibland som om vi kämpar förgäves. Vi har ett enormt arbete framför oss.”

Att växa upp i en afrikansk storstad

De afrikanska staterna söder om Sahara hör till de länder som har den största befolkningstillväxten i världen. Där föder varje kvinna i genomsnitt mer än sex barn. Fattigdom, miljöförstöring och brist på resurser har ytterligare förvärrat situationen. Här följer en direktrapport som beskriver hur livet kan gestalta sig i den delen av världen.

JAG växte upp här, i en av Västafrikas större städer. Vi var sju barn i familjen, men två dog i späd ålder. Vårt hem var en hyreslägenhet med vardagsrum och ett sovrum. Mor och far låg i sovrummet, och vi barn låg på sovmattor på vardagsrumsgolvet, pojkarna på den ena sidan av rummet och flickorna på den andra.

I likhet med de flesta av våra grannar hade vi alltid ont om pengar, och vi kunde inte alltid få allt som vi behövde. Ibland fanns det inte ens tillräckligt med mat. På morgnarna hade vi ofta ingenting annat att äta än uppvärmt ris som hade blivit över från gårdagens middag. Somliga dagar fanns det inte ens ris så att det räckte åt alla. Men i motsats till somliga föräldrar som menar att mannen, som försörjer familjen, bör ha den största portionen, hustrun den näst största och barnen det som blir över, var våra föräldrar hellre utan mat och lät oss barn dela det lilla som fanns. Jag var tacksam över deras offervilja.

Skolgång

Somliga afrikaner anser att endast pojkar bör få gå i skolan. De menar att det inte är nödvändigt för flickor, eftersom de gifter sig och blir försörjda av sina män. Mina föräldrar var inte av den uppfattningen. Vi fick gå i skolan alla fem. Men det var en stor ekonomisk börda för mina föräldrar. Sådana saker som pennor och papper utgjorde inte något stort problem, men läroböckerna var dyra, och det var också de obligatoriska skoluniformerna.

När jag började skolan hade jag inga skor. Det var först under mitt andra år på högstadiet, när jag var 14 år, som mina föräldrar kunde skaffa mig ett par skor som jag kunde ha i skolan. Jag ägde faktiskt ett par skor tidigare, men dem fick jag bara använda i kyrkan, inte i skolan eller någon annanstans. Jag måste gå barfota. Ibland hade min far råd att köpa bussbiljetter åt oss, men annars var vi tvungna att gå till fots till och från skolan. Det var ungefär tre kilometer till skolan.

Tvättdagar och vattenhämtning

Vi tvättade våra kläder i en liten flod. Jag minns hur jag gick ner till stranden tillsammans med min mor, som bar på en hink, en tvål och tvättkläderna. När vi kom fram fyllde hon hinken med vatten, lade i kläderna och gnuggade in dem med tvål. Därefter klappade hon kläderna på släta stenar och sköljde dem i floden. Sedan bredde hon ut dem på andra stenar för att torka, eftersom det var för tungt att bära hem dem våta. Jag var inte så gammal, så jag fick i uppdrag att vakta kläderna medan de torkade så att ingen skulle stjäla dem. Mamma gjorde det mesta av arbetet själv.

Det var mycket få hem som hade rinnande vatten, och en av mina uppgifter var därför att hämta vatten i en hink från en vattenpost ute på gatan. Problemet var att många av vattenposterna var stängda under torrperioden för att spara vatten. En gång fick vi inte tag i något dricksvatten på en hel dag. Inte en droppe! Ibland var jag tvungen att gå flera kilometer för att få tag i en enda hink vatten. Jag bar vatten på huvudet så långa sträckor att håret blev bortnött på det ställe där hinken vilade. När jag var tio år hade jag en kal fläck mitt på huvudet! Men som tur var växte håret ut igen.

Barn som trygghet

När jag nu ser tillbaka måste jag nog säga att vår levnadsstandard var ungefär som genomsnittet, eller kanske över genomsnittet, för vår del av Afrika. Jag känner massor av familjer som har haft det mycket sämre än vi. Många av mina skolkamrater var tvungna att sälja varor på torget före och efter skolan för att hjälpa till med försörjningen. Andra hade inte råd att äta innan de gick till skolan på morgonen, så de var hungriga redan när de gick hemifrån och fick sedan vara i skolan hela dagen utan en matbit. Jag minns många tillfällen då jag satt och åt mitt bröd i skolan och något av dessa barn kom och tiggde och bad om att få en bit. Jag brukade alltid bryta av en brödbit och dela med mig.

Trots sådana problem och svårigheter vill de flesta människor fortfarande ha stora familjer. Som man brukar säga här i Västafrika: ”Ett barn är inget barn, två barn är ett, fyra barn är två.” Skälet till att man säger så är att barndödligheten hör till den högsta i världen. Föräldrar vet att även om några av deras barn kommer att dö, kommer ändå somliga att överleva, växa upp, skaffa sig arbete och tjäna pengar. Sedan kan de ta hand om sina föräldrar när de blir gamla. Det betyder mycket i ett land där man inte har några sociala förmåner. — Berättat av Donald Vincent.

Jordens befolkning — Hur ser framtiden ut?

RUFFIGA bostäder, ohygieniska levnadsförhållanden, brist på mat och rent vatten, sjukdomar, undernäring — detta är några av de många problem som en stor del av jordens befolkning dagligen måste brottas med. Men som vi har sett lyckas de flesta människor som lever under sådana förhållanden på något sätt klara av sin situation och leva vidare.

Hur blir det då i framtiden? Kommer människor att behöva stå ut med sådana umbäranden i all evighet? Och för att ytterligare komplicera problemet: hur är det med de dystra förutsägelser som miljöexperter och andra har gjort med anledning av befolkningsexplosionen? De säger att vi smutsar i eget bo genom att förorena luften, vattnet och jorden, som vi är så beroende av. De pekar också på drivhuseffekten — en ökad koncentration av vissa gaser, till exempel koldioxid, metan och freoner (fluorhaltiga gaser som används inom kyltekniken och som drivgas), som kommer att leda till en uppvärmning av atmosfären och förändringar i det globala väderleksmönstret och till allvarliga konsekvenser för jordens befolkning. Kommer detta till sist att betyda slutet för den mänskliga civilisationen, som vi känner den? Låt oss se lite närmare på några av de nyckelfrågor som är inbegripna.

Finns det för mycket folk?

Först av allt kan vi fråga oss: kommer jordens befolkning att fortsätta att öka i all oändlighet? Finns det något sätt att avgöra hur stor den skulle kunna bli? Det är naturligtvis ett faktum att världens befolkning ökar trots alla familjeplaneringsprojekt. Tillväxttakten är för närvarande cirka 90 miljoner om året — vilket motsvarar Mexicos hela befolkning. Det tycks inte finnas några möjligheter att hejda den inom den närmaste framtiden. På längre sikt är emellertid de flesta demografer överens om att befolkningskurvan så småningom kommer att plana ut. Frågan är när och vid vilken nivå.

Enligt beräkningar som gjorts av FN:s befolkningsfond kommer världens befolkning att komma upp i 14 miljarder innan den når ett jämviktsläge. Enligt andra beräkningar kommer toppsiffran att ligga på mellan 10 och 11 miljarder. Den väsentliga frågan är emellertid: Kommer det att bli för mycket folk? Kan jorden härbärgera två eller tre gånger så många människor som det finns nu?

Rent statistiskt skulle en folkmängd på 14 miljarder motsvara i genomsnitt 104 invånare per kvadratkilometer. Som vi tidigare har sett är folktätheten i Hongkong 5.420 invånare per kvadratkilometer. I Nederländerna är den för närvarande 440 invånare per kvadratkilometer och i Japan 327, och ändå har dessa länder en levnadsstandard som ligger över genomsnittet. Detta visar tydligt att även om världens befolkning skulle öka till den förutsagda nivån, är det inte antalet människor som är det största problemet.

Kommer maten att räcka?

Hur blir det då med livsmedelsförsörjningen? Kan jorden verkligen producera det som behövs för att mätta 10 eller 14 miljarder människor? Den nuvarande livsmedelsproduktionen är uppenbarligen inte tillräcklig för att försörja en sådan befolkning. Faktum är att vi redan nu ofta hör talas om hungerkatastrofer, undernäring och svält. Innebär då det att vi inte producerar tillräckliga mängder föda för att kunna mätta den nuvarande befolkningen, och än mindre en befolkning som är två eller tre gånger större?

Det är en fråga som inte är så lätt att besvara, för det beror på vad som menas med ”tillräckliga mängder”. Medan hundratals miljoner människor i världens fattigare nationer inte kan få tag i tillräckligt mycket livsmedel för att kunna tillgodose ens sitt minimibehov av hälsosam föda, får människor i de rika industriländerna skörda konsekvenserna av en alltför rik kost — slaganfall, vissa typer av cancer, hjärtsjukdomar osv. Hur påverkar detta livsmedelssituationen? Enligt vissa beräkningar går det åt 5 kilo spannmål för att producera 1 kilo nötkött. För närvarande konsumerar den köttätande delen av världens befolkning närmare hälften av världens spannmålsproduktion.

Vad den totala livsmedelsproduktionen beträffar sägs det i boken Bread for the World (Bröd åt världen): ”Om den nuvarande livsmedelsproduktionen fördelades lika bland jordens invånare, med minsta möjliga svinn, skulle alla få tillräckligt. Nätt och jämnt tillräckligt, kanske, men tillräckligt.” Detta uttalande gjordes år 1975, för mer än 15 år sedan. Hur är då situationen i dag? World Resources Institute ger svaret: ”Under de två senaste decennierna har den totala livsmedelsproduktionen i världen ökat i en sådan utsträckning att den nu överstiger efterfrågan. Detta har fått till följd att priserna på viktiga stapelvaror på den internationella marknaden under senare år har sjunkit faktiskt sett.” Andra undersökningar visar att priset på sådana stapelvaror som ris, majs, sojabönor och andra spannmålsprodukter minskade med hälften eller ännu mer under denna period.

Vad detta i grund och botten innebär är att livsmedelsproblemet inte så mycket har med produktionskapaciteten att göra som med konsumtionsmönstret. Med hjälp av genteknik har man fått fram nya varieteter av ris, vete och andra sädesslag som kan ge dubbelt så stor avkastning. En stor del av kunnandet inom detta område koncentreras emellertid på avsalugrödor, till exempel tobak och tomater, som mer har till syfte att tillfredsställa de rika än att mätta de fattiga.

Hur är det med miljön?

De som intresserar sig för miljöfrågor har i allt större utsträckning kommit att inse att befolkningstillväxten bara är en av de faktorer som hotar mänsklighetens framtida välfärd. I boken The Population Explosion (Befolkningsexplosionen) hävdar till exempel Paul och Anne Ehrlich att den effekt som människan utövar på jordens miljö kan uttryckas i följande enkla ekvation: Effekt = folkmängd × levnadsnivå × den moderna teknikens inverkan på miljön.

Enligt författarna innebär detta att länder liknande Förenta staterna är överbefolkade, inte därför att de har för många invånare, utan därför att deras levnadsstandard är beroende av en hög förbrukning av naturtillgångar och tekniska resurser som utsätter miljön för stora påfrestningar.

Andra undersökningar tycks ge stöd åt denna uppfattning. The New York Times åberopar till exempel ekonomen Daniel Hamermesh och hävdar att ett lands totala utsläpp av drivhusgaser är ”mer relaterat till den ekonomiska strukturen än till folkmängden”. Artikeln fortsätter: ”Genomsnittsamerikanen genererar 19 gånger så mycket koldioxid som genomsnittsindiern. Och det är mycket möjligt att, låt oss säga, ett ekonomiskt livaktigt Brasilien med låg befolkningstillväxt skulle bränna ner sina tropiska regnskogar snabbare än ett utarmat Brasilien med snabb befolkningstillväxt.”

Alan Durning vid Worldwatch Institute ger uttryck åt ungefär samma uppfattning, när han säger: ”Den rikaste miljarden människor i världen har skapat en civilisation som är så hagalen och slösaktig att hela planeten svävar i livsfara. Den livsstil som har utvecklats av detta toppskikt — av bilägare, köttätare, läskedrycksdrickare och slit och släng-konsumenter — utgör ett ekologiskt hot som inte överträffas av något annat, utom möjligen befolkningsökningen.” Han påpekar att den ”rikaste femtedelen” av mänskligheten bär ansvaret för närmare nio tiondelar av freonutsläppen och över hälften av de andra drivhusgaser som hotar människans miljö.

Själva kärnpunkten

Av det som sagts här ovan framgår det tydligt att det är ett misstag att tro att befolkningsökningen bär hela skulden för de svårigheter som mänskligheten nu brottas med. Det verkliga problemet är inte att vi börjar få ont om livsrum eller att jorden inte kan producera tillräckligt mycket mat för att mätta alla sina invånare eller att naturtillgångarna snart kommer att ta slut. Detta är bara symptom på att allt inte står rätt till. Själva kärnpunkten är i stället att fler och fler människor eftersträvar högre och högre konsumtionsnivå utan tanke på konsekvenserna. Detta omättliga habegär utsätter miljön för så stora påfrestningar att jordens kapacitet snabbt håller på att överskridas. Det verkliga problemet har med andra ord inte så mycket med antalet att göra som med den mänskliga naturen som sådan.

Författaren Alan Durning uttrycker det så här: ”I en ömtålig biosfär kan mänsklighetens slutliga öde vara beroende av om vi kan utveckla ett större mått av självbehärskning, grundat på en allmänt accepterad etik som går ut på att begränsa konsumtionen och finna glädje i andra ting än de materiella.” Själva tanken är naturligtvis riktig, men vi måste ändå fråga oss: Är det troligt att människor överallt på jorden frivilligt kommer att uppodla självbehärskning, begränsa konsumtionen och ägna sig åt icke-materiella strävanden? Knappast. Att döma av den själviska och njutningslystna livsstil som är så vanlig i våra dagar är det mer sannolikt att utvecklingen kommer att gå i motsatt riktning. De flesta människor i våra dagar tycks leva efter mottot: ”Låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö.” — 1 Korintierna 15:32.

Även om ett stort antal människor vaknar till besinning och börjar förändra sitt levnadssätt, skulle det ändå inte vara så lätt att vända utvecklingen. Tänk på alla de miljöaktivister och alternativa livsstilar som har framträtt under de senaste åren. En del av dem har visserligen lyckats skapa rubriker i massmedierna, men har de utövat något verkligt inflytande på de flesta människors handlingssätt? Knappast. Vad är då roten till problemet? Det är att hela systemet — det kommersiella, det kulturella och det politiska — är inriktat på att vidmakthålla det gamla traditionella levnadssättet och dess slit och släng-mentalitet. Det kan därför inte bli någon verklig förändring om inte samhället omdanas ända från grunden. Och det i sin tur skulle kräva en gigantisk omskolningskampanj.

Kan människan få en ljus framtid?

För att illustrera människans situation kan vi tänka oss en familj som bor i ett möblerat och välutrustat hus som en välgörare ställt till deras förfogande. För att de skall trivas och känna sig som hemma har han gett dem tillstånd att använda allt som finns i huset, precis som om det var deras eget. Vad skulle hända om familjen började slå sönder möblerna, slita upp golvet, krossa fönstren, låta det bli stopp i avloppet och överbelasta det elektriska systemet, kort sagt, hota att fördärva huset fullständigt? Skulle ägaren sitta med armarna i kors utan att göra något åt situationen? Förmodligen inte. Han skulle utan tvivel vidta bestämda åtgärder för att få bort de destruktiva hyresgästerna från huset och sedan återställa det till dess forna tillstånd. Ingen skulle kunna säga att en sådan åtgärd inte var berättigad.

Hur är det då med den mänskliga familjen? Är vi inte hyresgäster i ett välmöblerat och enastående välutrustat hus som vår Skapare, Jehova Gud, ställt till vårt förfogande? Jo, det är vi verkligen, för som psalmisten uttrycker det: ”Jorden är Jehovas och det som fyller den, det fruktbara landet och de som bor därpå.” (Psalm 24:1; 50:12; NW) Gud har inte bara försett oss med allt vad vi behöver för att kunna leva — ljus, luft, vatten och föda — utan han har också gett oss dessa ting i stort överflöd och i en mångfald som gör livet njutbart. Men hur har vi människor varit som hyresgäster? Tyvärr inte särskilt skötsamma. Vi håller bokstavligt talat på att fördärva vårt jordiska hem. Vad kommer då dess ägare, Jehova Gud, att göra åt situationen?

”Störta dem i fördärvet som fördärvar jorden” — det är vad Gud kommer att göra! (Uppenbarelseboken 11:18) Och hur kommer han att gå till väga? Bibeln ger svaret: ”I de kungarnas dagar kommer himlens Gud att upprätta ett kungarike som aldrig kommer att fördärvas. Och kungariket självt kommer inte att överlåtas till något annat folk. Det kommer att krossa och göra slut på alla dessa kungariken, och självt kommer det att bestå till obestämda tider.” — Daniel 2:44, NW.

Hur kommer det då att bli under Guds rikes ändlösa styre? Profeten Jesaja ger oss en förhandsglimt av vad som skall komma:

”De kommer sannerligen att bygga hus och bo däri; och de kommer sannerligen att plantera vingårdar och äta deras frukt. De kommer inte att bygga och en annan bo; de kommer inte att plantera och en annan äta. Ty som ett träds dagar kommer mitt folks dagar att vara; och mina utvalda kommer att göra fullt bruk av sina egna händers verk. De kommer inte att möda sig till ingen nytta, inte heller kommer de att föda barn till bestörtning; ty de är den avkomma som består av Jehovas välsignade, och deras ättlingar med dem.” — Jesaja 65:21—23, NW.

Vilken ljus framtid väntar inte mänskligheten! I Guds nya värld kommer människorna aldrig att ha problem med bostäder, mat, vatten, sjukdomar eller vanstyre. Under Guds ledning kommer lydiga människor äntligen att kunna uppfylla jorden och lägga den under sig, utan att behöva frukta för överbefolkning. — 1 Moseboken 1:28.

[Ruta på sidan 13]

Varför är matvaror ofta så dyra?

Trots att de faktiska kostnaderna i samband med livsmedelsproduktionen har minskat, har matpriserna på de flesta håll ökat. Varför det? En uppenbar orsak är urbaniseringen. För att mätta människomassorna i världens snabbt växande storstäder måste maten transporteras avsevärda sträckor. I Förenta staterna, till exempel, är situationen den att ”en genomsnittlig munfull mat färdas 2.100 kilometer från odlaren till middagsbordet”, enligt en undersökning utförd av Worldwatch. Det pris som konsumenten måste betala inbegriper således inte bara själva råvarorna, utan också de dolda kostnaderna i samband med produktberedning, paketering och transport.

[Diagram på sidan 10]

(För formaterad text, se publikationen)

Jordens atmosfär stänger inne solvärmen. Men den värme som uppstår — till följd av infraröd strålning — har svårt att lämna atmosfären på grund av drivhusgaserna, vilket gör att jordytan blir ännu varmare

Drivhusgaser

Värmestrålning som lämnar jorden

Innestängd infraröd strålning

[Bilder på sidan 12]

Det går åt 5 kilo spannmål för att framställa 1 kilo nötkött. Den köttätande fjärdedelen av världens befolkning förbrukar närmare hälften av världens spannmålsproduktion