Kärnvapenhotet

FÖRESTÄLL dig två pojkar som är instängda i ett garage med golvet täckt av bensin. Båda håller en tändsticksask i handen ...

Detta är en träffande illustration av det nu rådande läget mellan de två supermakterna. Båda är i besittning av fruktansvärda kärnvapenarsenaler som, om de användes, skulle resultera i ömsesidig förintelse. Deras olycksbådande missiler står redo att döda, gyroskopen på deras fjärrmanövreringssystem snurrar i full fart.

Tusentals av dessa dödens budbärare är gömda i underjordiska betongsilor. Hundratals andra ligger dolda i skroven på ubåtar och ännu fler under bakåtsvepta jetplansvingar. En skrämd värld undrar: Vad kommer att hända om dessa vapen någonsin kommer till användning?

En fyrstjärnig general besvarar denna fråga. Han säger att ett kärnvapenkrig skulle vara ”en katastrof som vida överträffar alla andra katastrofer i historien”. En forskare tillägger: ”Det finns en verklig risk att mänskligheten kan komma att utplånas.”

En forntida grekisk legend berättar om en man vid namn Damokles som tvingades sitta under ett svärd som var upphängt i ett hårstrå. Detta svärd kan vara en passande bild av världens kärnvapen, och Damokles kan representera mänskligheten. Ta bort svärdet, kanske någon säger, så kan Damokles känna sig lugn. Men är detta vad vi kan förvänta? De senaste årens utveckling har gett många förnyat hopp:

Mars 1983: Förenta staternas president, Ronald Reagan, väcker förslag om det så kallade Strategic Defense Initiative (Strategiska försvarsinitiativet), ett forskningsprojekt som har till syfte att göra alla kärnvapen ”maktlösa och förlegade”.

Januari 1986: Sovjetledaren Michail Gorbatjov lägger fram ett förslag som går ut på att alla kärnvapen skall vara avskaffade före år 2000. Han förklarar senare: ”Vi är beredda att diskutera, inte bara ett slut på kapprustningen, utan en så omfattande nedrustning som möjligt, intill en allmän och total avrustning.”

December 1987: Gorbatjov och Reagan undertecknar ett avtal om minskning av antalet kärnvapenrobotar. Enligt en nyhetsrapport är det ”första gången sedan atomålderns början som supermakterna har kommit överens om att inte bara begränsa kärnvapnen, utan avlägsna hela system”.

Hur troligt är det då att den senaste händelseutvecklingen kommer att leda till en värld utan kärnvapen? Vilka hinder står i vägen för en sådan framtidsutsikt?

Kärnvapendilemmat

DET var en tidig morgon i en öken i New Mexico i USA. Högst uppe i ett rangligt torn hängde det kraftiga metallklot som kallades Gadget. I några bunkrar nio kilometer därifrån gick fysiker, kemister, matematiker och militärer oroligt av och an, tittade på sina klockor och undrade om Gadget — ”manicken” — verkligen skulle fungera.

Den fungerade. Femton sekunder före 5.30 exploderade Gadget och släppte loss sin kärnenergi inom loppet av en miljondels sekund. Den piskade upp ett eldklot som kunde ha varit synligt från en annan planet och gav upphov åt en knall som hördes 300 kilometer därifrån. Hettan från explosionen — större än i solens inre — smälte ner ökensanden till en nästan kilometerstor rundel av jadefärgat, radioaktivt glas. Somliga kunde svära på att solen hade gått upp två gånger den dagen.

Den 6 augusti 1945, 21 dagar senare, ödelade den andra atombomben den japanska staden Hiroshima, vilket ledde till att cirka 148.000 människor förlorade livet. Atomåldern hade börjat.

Detta hände för 43 år sedan. Sedan dess har man testat vapen som är uppemot 4.000 gånger kraftigare än de första atombomberna. Den sammanlagda sprängkraften hos världens alla stridsspetsar beräknas nu motsvara 20 miljarder ton trotyl — en förintelsekapacitet som är över en miljon gånger större än Hiroshimabombens!

Krav på fullständig avrustning

År 1983 utförde Världshälsoorganisationen en undersökning som visade att en miljard människor omedelbart skulle dödas i händelse av ett omfattande kärnvapenkrig. Ytterligare en miljard skulle dödas av tryckvågor, eldsvådor och strålning. Nyare undersökningar är ännu mer pessimistiska. Det är därför förståeligt att det finns en växande opinion för fullständig avrustning av kärnvapenarsenalerna.

Alla avrustningskrav framförs emellertid inte av rent humanitära skäl. Somliga hävdar att kärnvapen helt enkelt inte har något större värde i en faktisk krigssituation. På grund av sin ofantliga förstörelseförmåga kan de inte tänkas komma till användning annat än i ytterst provokativa situationer. Förenta staterna använde dem således inte vare sig i Korea eller i Vietnam, Storbritannien använde dem inte på Falklandsöarna, liksom inte heller Sovjet i Afghanistan. Så här sade förre amerikanske försvarsministern Robert McNamara: ”Kärnvapen tjänar inget som helst militärt syfte. De är fullständigt värdelösa — utom när det gäller att avskräcka fienden från att använda dem.”

Kärnvapen är inte heller till någon större nytta som diplomatiskt påtryckningsmedel för att hota eller påverka andra nationer. Stormakterna är alla lika sårbara. Och när det gäller länder utan kärnvapen, så låter de vanligtvis inte kärnvapenhotet avskräcka dem från att sätta sig upp mot stormakterna.

Så har vi också kostnaden. Enligt en undersökning som publicerades i Bulletin of the Atomic Scientists framställde enbart Förenta staterna omkring 60.000 kärnstridsspetsar under åren 1945—1985.a Till vilken kostnad? Närmare 82.000.000.000 dollar — mycket pengar för något som man hoppas att man aldrig skall behöva använda.

Bomben som avskräckningsmedel

Avskräckningsvapen har förmodligen funnits sedan krigshistoriens begynnelse. Men i vår atomålder har begreppet avskräckning antagit nya dimensioner. Varje nation som skulle våga sig på ett kärnvapenangrepp kan vara säker på att genast få tillbaka med samma mynt.

General B. L. Davis, chef för Förenta staternas strategiska flygkommando, säger därför: ”Det är ingen överdrift att påstå att kärnvapnen ... har gjort världen tryggare. De har visserligen inte gjort slut på krigen; fortfarande dör tusentals människor varje år i konflikter som på intet sätt är obetydliga för de nationer som är inbegripna. Men supermakternas engagemang i sådana konflikter är noga planerat för att undvika direktkonfrontationer därför att dessa skulle kunna trappas upp till en världsbrand — med eller utan kärnvapen.”

I ett hem där det finns laddade skjutvapen finns emellertid alltid risken att någon blir skjuten av misstag. Samma princip är tillämplig i en värld full av kärnvapen. Ett kärnvapenkrig skulle kunna bryta ut under följande omständigheter:

1) Ett datorfel eller något annat tekniskt fel som får ett land att tro att det är utsatt för en kärnvapenattack. Följden skulle kunna bli ett motanfall med kärnvapen.

2) Kärnvapen skulle kunna anskaffas av en extremistgrupp eller en terroristorganisation som skulle vara mer benägen att använda dem än de nuvarande kärnvapenmakterna.

3) Upptrappning av ett mindre krig i ett område där supermakterna har intressen att bevaka — till exempel Persiska viken.

Trots dessa risker har nationerna hittills följt principen om säkerhet genom avskräckning. Men människor känner sig inte säkra i en värld full av kärnvapen. Maktbalansen är i själva verket en terrorbalans, en självmordspakt som världens miljarder tvingats underteckna. Om kärnvapnen är damoklessvärdet, då är avskräckningspolitiken hårstrået som håller det på plats. Men om avskräckningspolitiken inte håller? Man vågar inte tänka på följderna.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 6]

VERKAN AV EN BOMB PÅ ETT MEGATON

Termisk strålning (ljus och värme): En kärnexplosion ger upphov åt ett intensivt ljussken som förblindar eller bländar människor på ett stort avstånd från explosionsplatsen — ända upp till 20 kilometer på dagen och 85 kilometer på natten vid en kärnladdning på ett megaton.

Vid eller nära nollpunkten (den punkt som ligger omedelbart under den exploderande bomben) förångas människor av den intensiva hettan från eldklotet. Längre bort (inom en radie av 18 kilometer) drabbas människor av andra och tredje gradens brännskador på oskyddade delar av kroppen. Kläder fattar eld. Mattor och möbler sätts i brand. Under vissa förhållanden uppstår en överhettad eldstorm som sveper in människor i ett brinnande inferno.

Tryckvågor: Explosionen ger upphov åt vindar av orkanstyrka. Nära nollpunkten är förstörelsen total. Längre bort krossas människor under tak och väggar som rasar samman; andra skadas eller dödas av kringflygande möbler och spillror. Åter andra kvävs av det tjocka dammlagret av söndersmulat tegel och murbruk. Tryckvågen förorsakar också söndersprängda trumhinnor och blödningar i lungorna.

Strålning: En ofantlig mängd neutroner och gammastrålning strömmar ut. De som utsätts för måttliga doser drabbas av illamående, kräkningar och trötthet. Skador på blodcellerna minskar motståndskraften mot infektioner och försenar sårläkningen. Höga stråldoser förorsakar kramper, skakningar, ataxi (oförmåga att samordna muskelrörelser) och letargi (sjuklig trötthet). Döden följer inom en till 48 timmar.

Överlevande som utsatts för strålning är mottagliga för cancersjukdomar. Det är också mer sannolikt att de vidarebefordrar genetiska defekter till sina avkomlingar, vilket bland annat leder till minskad fruktsamhet, spontana aborter, missbildade eller dödfödda barn och allmän svaghet.

Källa: Comprehensive Study on Nuclear Weapons, utgiven av Förenta nationerna.

Människor söker en lösning

”MAD-doktrinen [MAD = Mutual Assured Destruction, ”ömsesidig garanterad förintelse”] är omoralisk. Det är, minst sagt, makabert att grunda vår säkerhet på vår förmåga att mörda ryska kvinnor och barn. Och det är ännu mer klandervärt — om det vore möjligt — att avsiktligt öka risken för att vårt eget folk skall drabbas av en kärnvapenkatastrof bara för att förverkliga en abstrakt, föråldrad, obevisad och ologisk teori.” Dessa ord, som uttalades av den amerikanske senatorn William Armstrong, återspeglar den olust som många amerikaner känner inför ett försvar som grundar sig på förmågan att genomföra vedergällningsaktioner.

Som ett alternativ väckte president Reagan i mars 1983 förslag om projektet SDI (Strategic Defense Initiativ, ”Strategiska försvarsinitiativet”), allmänt kallat ”Stjärnornas krig”. Han sade: ”Jag uppmanar vetenskapsmännen som gav oss kärnvapen att inrikta sina framstående förmågor på mänsklighetens och världsfredens sak: att skapa förutsättningar för att göra dessa kärnvapen maktlösa och förlegade.”

Reagan såg för sin inre syn hur man skulle utveckla raffinerade högteknologiska vapen — röntgenlasrar, elektromagnetiska kanoner, vapen som använder kinetisk energi, neutronvapen — som skulle kunna försvara Amerika och dess allierade genom att skjuta ner fiendens missiler innan de hinner nå sitt mål.

SDI-projektet har emellertid varit föremål för intensiv och omfattande debatt redan från början. Kritikerna hävdar att det är tekniskt omöjligt att skapa ett ”vattentätt paraply” mot en planerad attack — och ett läckande ”paraply” är värdelöst mot kärnvapen. Som en sammanfattning av ett antal andra invändningar sade en amerikansk kongressman cyniskt: ”Om man bortser från att SDI-systemet kan underflygas, överlistas, utmanövreras, inte kan skötas av människor utan bara av datorer, skulle innebära ett brott mot ett antal nedrustningsavtal och skulle kunna utlösa ett termiskt kärnvapenkrig, ... så är det inte något dåligt system.”

Sovjetunionen har också rest starka invändningar mot SDI. Man säger att amerikanerna vill bygga en sköld bara för att själva kunna svinga svärdet. De amerikanska myndigheterna framför i sin tur anklagelsen att Sovjet i hemlighet håller på att utveckla sitt eget strategiska försvarssystem.

I vilket fall som helst skulle utvecklingen av SDI-systemet bli oerhört kostsam. Kalkylerna varierar mellan 126 miljarder och 1,3 biljoner dollar. Som en jämförelse kan nämnas att hela det amerikanska motorvägsnätet kostar 123 miljarder dollar! Den amerikanska kongressen har emellertid redan anslagit många miljarder dollar till SDI-forskning.

Utsikter till nedrustning

Det sovjetiska försvarsministeriet förklarar: ”Det sovjetiska folket är övertygat om att en nedrustning av kärnvapenarsenalerna är den bästa garantin för att en kärnvapenkatastrof skall kunna förhindras.” Men kapprustningen fortsätter med oförminskad styrka, alla höga ideal till trots.

Vad är då det största hindret för nedrustning? Bristande tillit. I publikationen Soviet Military Power 1987, utgiven av amerikanska försvarsdepartementet, anklagas Sovjetunionen för att ”sträva efter världsherravälde”. Boken Whence the Threat to Peace, som publicerats av det sovjetiska försvarsministeriet, talar om Förenta staternas ”imperialistiska ambitioner att ’styra världen’”.

Också vid nedrustningskonferenser anklagar båda sidorna varandra för att ha själviska motiv. I den ovan citerade sovjetiska publikationen anklagas således Förenta staterna för att ”lägga hinder i vägen för en utveckling hänemot nedrustning inom alla områden” i ett försök att ”styra världens angelägenheter i kraft av sin maktposition”.

Förenta staterna bemöter kritiken och genmäler att kärnvapenstoppet bara är ett sovjetiskt knep för att befästa redan ”existerande militära försteg. ... [Moskva] ser dessutom nedrustningsförhandlingarna som ett medel att främja Sovjets militära syften och underminera allmänhetens stöd till västerländska försvarsprogram och projekt.” — Soviet Military Power 1987.

Överenskommelsen att avskaffa alla medeldistansrobotar tycks vara ett stort steg framåt. Det är den första överenskommelse som någonsin träffats om att verkligen minska — inte bara begränsa — kärnvapenarsenalerna. Men även om ett sådant avtal är en historisk händelse, kommer inte alla kärnvapen att avskaffas.

Svårt att kontrollera

Men anta att alla kärnvapenmakter verkligen gick med på en total avrustning. Vad skulle hindra några eller alla nationer från att fuska — låta bli att göra sig av med förbjudna vapen eller i hemlighet producera sådana?

Kenneth Adelman, som tidigare varit chef för ett amerikanskt organ som sysslar med nedrustningsfrågor, sade: ”Avskaffandet av kärnvapen skulle nödvändiggöra de mest omfattande och närgångna granskningsprocedurer på ort och ställe som någon skulle kunna föreställa sig. ... Detta skulle i sin tur innebära att alla nationer i en aldrig förut skådad omfattning skulle blottställas för främmande intrång.” Det är svårt att föreställa sig att någon nation skulle anamma denna den öppna dörrens politik.

Men låt oss anta att världens nationer på något sätt skulle lyckas övervinna alla dessa gigantiska hinder och verkligen avrusta. Den teknologi och den kunskap som erfordrades för att tillverka dessa vapen skulle dock fortfarande finnas kvar. Om ett konventionellt krig skulle bryta ut, skulle möjligheten alltid finnas att detta kunde trappas upp dithän att kärnvapen åter skulle komma att tillverkas — och användas.

Hans Bethe, en av de fysiker som hjälpte till att utveckla den första atombomben, sade för en tid sedan: ”Vi trodde att vi kunde kontrollera anden. Vi kunde inte få in den i flaskan igen, men det fanns rimliga skäl att tro att vi kunde tygla den. Jag vet nu att detta var en illusion.”

[Bild på sidan 7]

Somliga hävdar att det är bättre att försvara sig mot ett kärnvapenangrepp än att komma med vedergällningsaktioner efter angreppet

Ett slut på alla kärnvapen — Hur då?

VI LEVER i en orolig tid. Den nära föreningen mellan vetenskap och krigföring har frambringat tusentals vapen med ofattbar förstörelseförmåga, urskillningslösa dråpare med potential att utrota hela mänskligheten.

Att människan är så beredvillig att slå ihjäl sin nästa är oroande. Men människans mordiska tendenser kom till synes nästan från första början. Så här sägs det i bibeln: ”Så hände det sig att medan de var på åkern tog Kain sig till att anfalla sin broder Abel och döda honom.” (1 Moseboken 4:8, NW) Människor har dödat varandra ända sedan dess. Och även om människan sedan år 1945 inte har räckt ut sin hand till att använda kärnvapen i krig, är vårt århundrade ändå det mest mordlystna i historien. Det är tydligen inte själva vapnen som är problemet.

Orsaker och botemedel

Vissa forskare menar att eftersom det är människor som utkämpar krig, så måste orsaken sökas i människans själva natur. Enligt denna uppfattning krigar människor på grund av själviskhet, dårskap och missriktade aggressiva impulser. Det finns delade meningar om hur man skall råda bot på situationen, men många anser att det enda sättet att få fred är att förändra människans eget synsätt och uppförande.

Andra menar att eftersom krig utkämpas mellan nationer, står orsakerna att finna i det internationella politiska systemet som sådant. Eftersom alla suveräna stater handlar efter sina egna ambitioner och önskningar, måste konflikter oundvikligen uppstå. Eftersom det inte finns något enhetligt, pålitligt sätt att bilägga tvister, leder dessa till krig.

I en analys av krigets orsaker förklarar forskaren Kenneth Waltz att ”en världsregering är det enda botemedlet mot världskrig”. Men han tillägger: ”Detta botemedel är visserligen logiskt sett oantastligt, men ouppnåeligt i praktiken.” Andra är av samma uppfattning. Författaren Ben Bova förklarade i tidskriften Omni: ”Nationerna måste förena sig i en enda regering som kan kontrollera kapprustningen och förhindra krig.” Han säger emellertid: ”De flesta människor betraktar en sådan världsregering som en utopi, ett slags science fiction-dröm som aldrig kan förverkligas.” Förenta nationernas misslyckande understryker denna dystra slutsats. Världens nationer har varit ovilliga att lämna ifrån sig sin suveränitet till den organisationen eller till någon annan!

En världsregering — till sist!

Bibeln försäkrar oss emellertid att Gud själv har en verklig världsregering i beredskap åt mänskligheten. Miljoner människor har omedvetet bett om denna världsregering i bönen Fader vår: ”Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matteus 6:10) I spetsen för denna Guds rikes regering står Fredens furste, Jesus Kristus. Bibeln lovar beträffande detta rike: ”Det kommer att krossa och göra slut på alla dessa kungariken” eller mänskliga regeringar. — Daniel 2:44, NW.

Denna världsregering skall införa verklig fred och säkerhet, men inte genom avskräckningspolitik med kärnvapen och inte heller genom sofistikerade system av högteknologiska försvarsvapen eller osäkra politiska fördrag. Psalm 46:10 (NW) säger beträffande Jehova Gud: ”Han bringar krigen att upphöra intill jordens yttersta ända. Bågen bryter han sönder och skär spjutet i bitar; vagnarna bränner han upp i eld.” Detta betyder att alla vapen skall förstöras, även kärnvapen.

Men hur blir det då med människans krigiska natur? Under Guds himmelska regering kommer jordens invånare att ”smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.” (Jesaja 2:4, NW) Tre miljoner människor lever redan nu i enlighet med detta bibelord, nämligen Jehovas vittnen.

Dessa vittnen finns i mer än 200 länder och kommer från många olika etniska grupper. Innan de blev sanna kristna var somliga av dem krigiska, kanske rentav ondskefulla. Men på grund av att de skaffat sig kunskap om Gud, vägrar de nu att gripa till vapen mot varandra eller mot någon annan människa. Deras neutralitet också under politiska konflikter är omvittnad i historien. Den fridsamma ståndpunkt som Jehovas vittnen har intagit överallt i världen vittnar om att en värld fri från krig och kärnvapen är en faktisk möjlighet.

Miljoner människor i våra dagar är födda i atomåldern och förväntar sig att dö i den — om inte rentav till följd av den. Jehovas vittnen delar inte denna dystra framtidssyn. De litar obetingat på Riket och på sin Gud, Jehova, för vilken ”ingenting är omöjligt”. — Lukas 1:37, 1981.

[Bild på sidan 9]

Bibeln lovar att Gud själv skall undanröja alla krigsvapen

[Bild på sidan 10]

Under Guds himmelska regering kommer jorden att vara fri från krig och förintelsevapen