Vad hände med enandet av världen?

”För första gången sedan andra världskriget är världssamfundet enat. ... Världen kan därför gripa tillfället att uppfylla de länge närda förhoppningarna om en ny världsordning.”

SÅ SADE en president i USA under det sista årtiondet av 1900-talet. Då verkade händelserna i världen tyda på att världen var nära att uppnå enhet. Den ena totalitära regimen efter den andra störtades. Berlinmurens fall hade signalerat en ny tid för Europa. Sovjetunionen, som av många i väst betraktades som upphov till globala konflikter, försvann inför ögonen på en förvånad värld. Det kalla kriget upphörde, och man talade optimistiskt om nedrustning, inbegripet nedrustning av kärnvapen. Visserligen bröt det ut krig i Persiska viken, men det verkade vara ett snabbt övergående problem som bara gjorde en stor del av världen än mer besluten att sträva efter en tid av fred.

Man kunde se positiva tecken, inte bara på den politiska scenen utan också inom andra områden av livet. Levnadsstandarden förbättrades i många delar av världen. Medicinska framsteg gjorde det möjligt för läkare att göra sådant som skulle ha verkat omöjligt för några årtionden sedan. Den ekonomiska tillväxten ökade i många länder i en takt som verkade leda till en världsomfattande högkonjunktur. Det verkade som om saker och ting gick i rätt riktning.

Nu, inte så många år senare, kan vi inte låta bli att fråga: ”Vad var det som hände? Var är den där utlovade enade världen?” Utvecklingen verkar i stället gå i motsatt riktning. Självmordsattentat, terroristattacker, rapporter om spridning av massförstörelsevapen och annat som oroar har blivit regelbundna inslag i nyheterna. Allt detta verkar föra världen allt längre bort från enhet. En framstående finansman sade nyligen: ”Vi har hamnat i en ond cirkel av upptrappat våld.”

En enad värld eller världsomfattande splittring?

När Förenta nationerna bildades var ett av de uttalade syftena ”att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt”. Har man efter närmare 60 år nått detta ädla mål? Långt därifrån! Nationerna verkar vara mer intresserade av ”självbestämmanderätt” än av ”vänskapliga förbindelser”. Världen har splittrats alltmer genom att folk och etniska grupper kämpar för att skapa sin egen identitet och suveränitet. När Förenta nationerna bildades hade det 51 medlemsnationer. Nu har det 191.

Som vi har sett fanns det mot slutet av 1900-talet förhoppningar om en enad värld. Det hoppet har sedan dess lett till besvikelse, när människor har bevittnat hur världssamfundet alltmer har delats upp. Den våldsamma upplösningen av det som tidigare var Jugoslavien, motsättningarna mellan Tjetjenien och Ryssland, kriget i Irak och det fortsatta dödandet i Mellanöstern, allt detta har varit bevis på en allt större oenighet.

Det råder inget tvivel om att det gjorts många uppriktiga och välmenande försök att skapa fred. Men trots det verkar en enad värld vara ouppnåelig. Många undrar: ”Varför är en enad värld så ouppnåelig? Vart är världen på väg?”

Vart är världen på väg?

EN ENAD värld, visst låter det bra. Det är väl något som alla önskar. Ja, det har talats mycket om enhet. Världens ledare har vid möte efter möte talat om detta. I augusti 2000 kom över 1 000 religiösa ledare tillsammans vid Förenta nationerna i New York för ett millennietoppmöte för världsfred. De diskuterade olika lösningar på konflikterna i världen. Men konferensen var själv en återspegling av stridigheterna i världen. En mufti från Jerusalem vägrade att komma därför att en judisk rabbin var närvarande. Andra var förnärmade på grund av att Dalai Lama inte var inbjuden till de två första dagarna av mötet på grund av att man inte ville stöta sig med Kina.

Vid ett möte i Thailand i oktober 2003 av APEC (Asia-Pacific Economic Cooperation) diskuterade nationer i Stillahavsområdet frågor om säkerheten i världen. De 21 nationer som var närvarande lovade att avväpna terroristgrupper och kom överens om hur den globala säkerheten skulle öka. Men under konferensen klagade flera representanter på det som man menade var ett hätskt angrepp på judarna av en premiärminister.

Varför blir det ingen enhet?

Man talar mycket om att ena världen, men vi ser få konkreta resultat av detta. Varför har mänskligheten trots mångas uppriktiga ansträngningar ännu inte kunnat uppnå enhet?

En del av svaret får vi genom det en av premiärministrarna vid APEC-mötet sade: ”Vi har detta med nationalstolthet.” Ja, det mänskliga samhället är genomsyrat av nationalism. Varje nation och etnisk grupp vill ha självbestämmande. Nationell suveränitet och en anda av tävlan och girighet har skapat en explosiv situation. De nationella intressena segrar oftast över globala intressen.

Psalmisten har träffande beskrivit nationalismen som ”pesten som vållar olycka”. (Psalm 91:3) Den har varit som en plåga för mänskligheten och har medfört omätligt lidande. Nationalism som lett till hat mot andra folk har funnits i århundraden. Nationalismen fortsätter nu att underblåsa splittringen, och mänskliga ledare har inte kunnat hejda den.

Många auktoriteter inser att nationalism och egenintresse är orsaken till världens problem. FN:s tidigare generalsekreterare U Thant konstaterade till exempel: ”Många av de problem som vi möter i denna tid beror på, eller är resultatet av, felaktiga attityder. ... Bland dem kan nämnas trångsynt nationalism: ’Mitt land – det må ha rätt eller orätt.’” Men i sitt egenintresse håller nationerna nu mer och mer på sin egen suveränitet. De som har övertaget vill inte avstå det allra minsta av sin suveränitet. Så här sades det till exempel i International Herald Tribune om EU: ”Den europeiska politiken fortsätter att kännetecknas av rivalitet och misstro. För flertalet medlemsstater i EU är det fortfarande oacceptabelt att någon av de andra medlemsstaterna får större inflytande och tar ledningen.”

Guds ord, Bibeln, beskriver helt riktigt resultatet av allt mänskligt styre när det sägs: ”Människa har haft makt över människa till hennes skada.” (Predikaren 8:9) Genom att dela upp världen i olika nationer har grupper av människor och enskilda individer fått uppleva uppfyllelsen av följande bibliska princip: ”Den som isolerar sig söker bara tillfredsställa sitt eget själviska begär; han går till storms mot all praktisk vishet.” (Ordspråksboken 18:1)

Vår Skapare, som vet vad som är bäst för oss, avsåg aldrig att människor skulle bilda sina egna regeringar och styra sig själva. Genom att göra det har människor ignorerat Guds vilja och det faktum att allt tillhör honom. I Psalm 95:3–5 läser vi: ”Jehova är en stor Gud och en stor Kung över alla andra gudar. Han har jordens djup i sin hand, och bergens toppar är hans. Hans är havet, som han själv har gjort, och det torra landet, som hans händer har format.” Gud är den rättmätige Suveränen som alla bör betrakta som härskare. Genom att söka sin egen suveränitet motarbetar nationerna hans vilja. (Psalm 2:2)