En enad värld — ett realistiskt hopp?

”OM VI inom några få generationer skulle lyckas förvandla den värld av oberoende stater som vi lever i till någon typ av världssamhälle i ordets sanna bemärkelse, ... då kommer vi också att ha avskaffat den urgamla institutionen krig. ... Om vi däremot skulle misslyckas, kommer det förmodligen inte att finnas ... någon civilisation.” Så skriver militärhistorikern Gwynne Dyer i sin bok War.

Historiens blad är fulla av berättelser om hur nationer och andra mäktiga folkgrupper har tillgripit krig som ett medel att lösa sina konflikter, konstaterar Dyer. Deras oenighet har ödelagt miljontals människors liv. Kung Salomos beskrivning av hur sådant påverkade människor på hans tid är fortfarande aktuell. Han skrev: ”Jag själv vände tillbaka för att jag skulle kunna se alla handlingar av förtryck som utförs under solen, och se! de förtrycktas tårar, men de hade ingen tröstare; och på deras förtryckares sida fanns makt, så att de inte hade någon tröstare.” — Predikaren 4:1.

Medkänsla med ”de förtrycktas tårar” borde vara skäl nog, men som Dyer påpekar finns det i våra dagar ännu större anledning att försöka förvandla världen av oberoende stater till något slags världssamhälle. Hela civilisationens överlevnad står på spel! Moderna stridsmetoder hotar att ödelägga alla länder som använder sig av dem, och i sådana krig finns ingen segrare.

Kan världen enas?

Kommer vi att få uppleva en enad värld? Kan mänskligheten övervinna de söndrande krafter som hotar jordens överlevnad? Somliga tror det. En skribent som behandlar militära frågor och är knuten till den engelska dagstidningen Daily Telegraph, John Keegan, skriver: ”Trots den förvirring och osäkerhet som råder tycks man faktiskt kunna skönja konturerna av en värld utan krig.”

Vad är orsaken till denna optimism? Varför verkar så många hoppfulla, trots människans krigiska historia och hennes tydliga oförmåga att styra sig själv på ett framgångsrikt sätt? (Jeremia 10:23) ”Mänskligheten går framåt. Historien uppvisar ett mönster av ständiga framsteg”, menade man förr. Också i våra dagar är det många som tror att människans inneboende godhet på något sätt skall triumfera över ondskan. Är det ett realistiskt hopp? Eller är det bara en illusion, som kommer att leda till ännu större besvikelse? Historikern J. M. Roberts gör följande realistiska bedömning i sin bok Shorter History of the World: ”Världens framtid kan ingalunda sägas vara tryggad. Inte heller finns det något som tyder på att lidandet kommer att upphöra eller någon orsak att tro att det någonsin kommer att göra det.”

Finns det verkligen skäl att tro att folk och nationer skall lyckas övervinna sin misstro mot varandra och sina splittrande meningsskiljaktigheter, eller är det något mer som krävs för att åstadkomma en enad värld? Nästa artikel tar upp dessa frågor.

En enad värld — hur?

I LIKHET med en fallfärdig byggnad som har blivit svårt vandaliserad av vårdslösa hyresgäster är den nuvarande världsordningen lämpad för en enda sak — att rivas och ersättas av en ny. Detta är inte något dystert och cyniskt domedagsscenario. Enligt Bibeln är det den enda realistiska lösningen. Varför det?

Den nuvarande världsordningen står på osäker grund. Hela stommen är full av termiter och torröta. Stålbalkarna rostar. De bärande väggarna är försvagade. Taket håller på att rasa in. Rörsystemet läcker. Elledningarna är trasiga och livsfarliga. Invånarna bråkar och slåss och vandaliserar avsiktligt byggnaden. Hela fastigheten är full av ohyra och farlig för liv och lem.

”Mänskligheten dansar på gravens rand”

Ständiga politiska konflikter, girighet, aggressionshandlingar och djupt rotade etniska motsättningar har lett till att ”hela mänskligheten dansar på gravens rand”, som Gwynne Dyer uttrycker det. I alla delar av världen finns det minoriteter — påtryckningsgrupper, frihetskämpar, kriminella element, internationella terrorister och andra — som är fast beslutna att genomföra sina egna själviska planer och tycks kunna omintetgöra alla utsikter till världsfred praktiskt taget obehindrat. I likhet med bråkiga hyresgäster kan de göra livet surt för alla andra.

Men enligt många kommentatorer är oliktänkande minoritetsgrupper och upproriska individer inte det enda hindret för världsfred. Den största barriären är nationalstaten som sådan. Bland världens självständiga stater råder ”ett tillstånd av internationell anarki”, skriver författaren S. B. Payne j:r. De gör det som främjar deras egna nationella intressen och tar föga eller ingen hänsyn till andra. Historien igenom har därför ”människa ... haft makt över människa till hennes skada”. — Predikaren 8:9.

Det är sant att en del stater har haft en viss framgång när det gällt att bekämpa orättvisor och förtryck inom landets gränser och i viss mån även i internationell skala. De har lyckats åstadkomma ett mått av endräkt sinsemellan under vissa perioder. Men även när flera nationer har slutit sig samman för att slå tillbaka en angripare, finns det ofta anledning att misstänka att motivet var egennytta och inte uppriktig altruism. Sanningen är den att mänskliga regeringar inte har någon heltäckande och varaktig lösning på den splittring som råder i världen. Gwynne Dyer säger: ”Tanken att världens alla nationer skall sluta sig samman för att förhindra eller bestraffa aggression från någon egenmäktig stat är bra rent principiellt, men vem bestämmer vem som är upphovet till aggressionen, och vem betalar de kostnader i form av pengar och människoliv som kan krävas för att sätta stopp för den?”

Ett land kan naturligtvis inte tillgripa aggression mot ett annat land, om inte flertalet medborgare stöder aggressionen. Historien visar med all önskvärd tydlighet att det inte bara är i någon enstaka ”egenmäktig stat” som medborgarna har stött sina ledare, oavsett om dessa har haft rätt eller fel. De flesta av jordens invånare har faktiskt gjort det. De har blint följt sina politiska och religiösa ledares ”lögner, demagogi och propaganda”, som tidskriften Time uttrycker det.

Nationalism har piskat upp känslorna hos annars förnuftiga och medlidsamma människor och har fått dem att begå fruktansvärda illdåd mot män, kvinnor och barn av en annan nationalitet. Historikern J. M. Roberts skriver till exempel beträffande första världskriget: ”En av de paradoxer som är förbundna med år 1914 är att massor av människor i alla länder och av alla partier, trosuppfattningar och härstamningar glatt och villigt tycks ha dragit ut i krig.” Har mänskligheten lärt sig något sedan dess? Nej! Journalisten Rod Usher liknar ”trångsynt nationalism” vid ett ”odjur”, som fortsätter att spoliera alla förhoppningar om en enad värld.

Yttre krafter i verksamhet

Det finns emellertid ett ännu större hinder för världsomfattande fred och endräkt. Bibeln avslöjar att krafter utanför den mänskliga sfären är i verksamhet, nämligen Satan, Djävulen, och hans hejdukar, demonerna. Enligt Bibeln är Satan ”denna tingens ordnings gud [som] har förblindat de icke troendes sinnen”, så att ”de härliga goda nyheterna om Kristus” inte gör något intryck på dem. — 2 Korinthierna 4:4; Uppenbarelseboken 12:9.

Detta fritar naturligtvis inte människor från ansvaret för sina egna handlingar, men det förklarar varför mänskliga regeringar aldrig kan åstadkomma en verkligt enad värld. Så länge Satan, Djävulen, existerar, kommer han att påverka män och kvinnor att lägga i dagen det Bibeln kallar ”köttets gärningar”, däribland fientligheter, osämja, stridslystnad och söndringar. — Galaterna 5:19–21.

En världsregering

Vad är då lösningen? För omkring sju hundra år sedan besvarade den kände italienske poeten och filosofen Dante den frågan. Han menade att det enda som skulle kunna åstadkomma fred och endräkt på jorden var en världsregering. För många människor är hoppet om någon typ av världsregering bara en illusion, inte en realistisk lösning. ”En världsregering är en omöjlighet i det här skedet i historien”, skriver den förut nämnde historikern Samuel Payne. Varför det? Därför att en sådan skulle behöva garantera två ting som tycks ligga helt utanför människans förmåga, nämligen att ”en världsregering skall göra slut på krigen och att en världsregering inte skall bli ett globalt tyranni”, som Payne uttrycker det.

Det finns naturligtvis ingen mänsklig regering som kan göra något sådant. Men Guds kungarike i händerna på Jesus Kristus kan göra slut på krigen och kommer också att göra det. (Psalm 46:9, 10; Matteus 6:10) Ja, det kommer till och med att göra slut på alla krigshetsare. Profeten Daniel visar att vid slutet av Guds fastställda tid för mänskligt styre på jorden skulle mänskligt styre ”visa sig vara delat”, som ”järn blandat med fuktig lera”. (Daniel 2:41–43) Detta skulle resultera i politisk splittring och oundvikligen leda till konflikt. Daniel förklarar emellertid att Gud kommer att ”krossa och göra slut på alla dessa [nationalistiska och oeniga] kungariken” eller regeringar och ersätta dem med sitt efterlängtade kungarike i Jesu Kristi händer. — Daniel 2:44.