Håller världen på att bli utan vatten?

”Rent färskvatten i tillräcklig mängd är ett grundläggande behov när det gäller hela mänsklighetens överlevnad, välfärd och socioekonomiska utveckling. Likväl fortsätter vi att bete oss som om färskvatten var en överflödande resurs som aldrig tar slut. Det är det inte.” — KOFI ANNAN, FN:S GENERALSEKRETERARE.

VID middagstid varje torsdag har under de senaste tusen åren en unik tribunal sammanträtt i den spanska staden Valencia. Dess uppgift är att lösa konflikter som gäller vatten.

Bönder som bor på den bördiga slätten vid Valencia är beroende av konstbevattning, och konstbevattning kräver mycket vatten — något som alltid har varit en bristvara i den här delen av Spanien. Bönderna kan vända sig till vattentribunalen varje gång de anser att de inte har fått det de har rätt till. Strider om vatten är ingenting nytt, men de blir sällan lösta så rättvist som i Valencia.

För närmare 4.000 år sedan utbröt ett våldsamt bråk bland några herdar om vem som skulle ha rätt att få hämta vatten ur en brunn nära Beersheba i Israel. (1 Moseboken 21:25) Och vattenproblemen i Mellanöstern har blivit mycket värre sedan dess. Åtminstone två framstående ledare i området har sagt att vattnet kanske är just den fråga som skulle kunna få dem att förklara krig mot ett grannland.

I de länder i världen som har ett halvtorrt klimat har vatten alltid varit en känslig fråga. Skälet är enkelt: Vatten är livsnödvändigt. Som Kofi Annan påpekade ”är färskvatten värdefullt: vi kan inte leva utan det. Det är oersättligt: det finns inget som kan ersätta det. Och det är känsligt: det människor gör har stor inverkan på kvantiteten och kvaliteten på det färskvatten som finns tillgängligt.”

I dag hotas, mer än någonsin tidigare, både kvantiteten och kvaliteten på det färskvatten som finns på vår planet. Vi bör inte vilseledas av den till synes stora tillgången i vissa gynnade delar av världen.

En krympande reservoar

”En av de största motsägelserna i den mänskliga naturen är att vi sätter värde på saker och ting först när det råder brist på dem”, konstaterar FN:s undergeneralsekreterare Elizabeth Dowdeswell. ”Vi uppskattar vattnet först när brunnen har sinat. Och brunnarna sinar inte bara i torkdrabbade områden, utan även i områden som vanligtvis inte är förknippade med vattenbrist.”

De som dagligen ställs inför problemet med vattenbrist är väl medvetna om vad det innebär. Asokan, som arbetar på ett kontor i Madras i Indien, måste stiga upp två timmar före gryningen varje morgon. Han har med sig fem hinkar, när han går till en gemensam vattenkran, som ligger fem minuters gångväg bort. Eftersom det bara är mellan klockan 4 och 6 som det finns vatten, måste han ställa sig i kö tidigt. Vattnet som han tar hem i sina hinkar måste räcka hela dagen. Många andra indier — och en miljard andra på den här planeten — är inte så gynnade. De har ingen kran, flod eller brunn i närheten av sitt hem.

Abdullah, en pojke som bor i Sahelområdet i Afrika, är en av dessa. Vägskylten som visar namnet på hans lilla by beskriver den som en oas; men vattnet har sedan länge försvunnit, och det finns knappt ett träd i sikte. Abdullahs uppgift är att hämta familjens vatten från en brunn som ligger en kilometer bort.

I vissa delar av världen har efterfrågan på friskt, rent vatten redan börjat överstiga tillgången. Orsaken är enkel: En stor del av mänskligheten bor i torra eller halvtorra områden, där vatten sedan länge har varit en bristvara. (Se kartan på sidan 3.) Enligt Stockholm Environment Institute lever redan en tredjedel av världens befolkning i områden som lider av större eller mindre vattenbrist. Och efterfrågan på vatten har ökat mer än dubbelt så snabbt som befolkningen ökar.

Tillgången på vatten, å andra sidan, är i stort sett oförändrad. Djupare brunnar och nya reservoarer kanske ger tillfällig hjälp, men mängden regn som faller på jorden och mängden vatten som finns i marken förblir densamma. Därför beräknar meteorologer att inom 25 år kommer mängden vatten som finns tillgänglig för varje person på jorden att ha minskat till hälften.

Effekter på hälsan och maten

Hur påverkas människor av vattenbristen? För det första skadar det deras hälsa. Det är inte så att de kommer att dö av törst; snarare är det så att den dåliga kvaliteten på det vatten som man kan dricka och använda till matlagning kan göra dem sjuka. Elizabeth Dowdeswell påpekar att ”omkring 80 procent av alla sjukdomar och mer än en tredjedel av alla dödsfall i u-länderna orsakas av förorenat vatten”. I u-länder med ett halvtorrt klimat blir vattentillgångarna ofta förorenade av avfall från människor och djur, bekämpningsmedel, gödselmedel eller industrikemikalier. En utfattig familj kanske inte har något annat val än att använda sådant förorenat vatten.

Precis som vår kropp behöver vatten för att göra sig av med avfallsprodukter, behövs det rikligt med vatten för avlopp — vatten som helt enkelt inte finns tillgängligt för en stor del av mänskligheten. Antalet människor utan tillräckliga sanitära möjligheter ökade från 2,6 miljarder år 1990 till 2,9 miljarder år 1997. Detta är nästan hälften av jordens befolkning. Och avlopp är bokstavligt talat en fråga om liv eller död. I ett gemensamt uttalande varnade FN:s representanter Carol Bellamy och Nitin Desai: ”När barn saknar vatten som är lämpat att dricka och använda för sanitära ändamål, är praktiskt taget varje sida av deras hälsa och utveckling i farozonen.”

Livsmedelsproduktionen är beroende av vatten. Många grödor bevattnas naturligtvis med regnvatten, men på senare tid har konstbevattning blivit nyckeln till att kunna ge mat åt världens växande befolkning. I dag är 36 procent av världens skördar beroende av konstbevattning. Men världens totala yta med konstbevattnad åkerjord nådde en högsta siffra för omkring 20 år sedan, och den har minskat stadigt sedan dess.

Om mycket vatten flödar fram ur varje kran i huset och WC:n behändigt spolar bort exkrementer, kanske det är svårt att tro att världens vattentillgångar håller på att sina. Vi bör dock komma ihåg att det bara är 20 procent av mänskligheten som har tillgång till sådan lyx. I Afrika är många kvinnor tvungna att använda så mycket som sex timmar om dagen till att hämta vatten — och ofta är det förorenat. Dessa kvinnor är mycket mer medvetna om den hårda verkligheten: Rent, säkert vatten är sällsynt, och det blir allt sällsyntare.

Kan tekniken lösa problemet? Kan vattenresurserna utnyttjas mer sparsamt? Vart har allt vatten tagit vägen? I följande artiklar kommer vi att försöka ge svar på dessa frågor.

[Ruta på sidan 5]

VATTENKRISEN

◼ FÖRORENING I Polen är det endast 5 procent av flodvattnet som är tjänligt som dricksvatten, och 75 procent av det är alltför förorenat till och med för industriändamål.

◼ STÄDERNAS TILLGÅNGAR I Mexico City, världens näst största storstad, håller nivån på grundvattnet, som ger staden 80 procent av dess vatten, på att sjunka obevekligt. Uppumpningen överskrider den naturliga tillrinningen med mer än 50 procent. Peking, Kinas huvudstad, brottas med liknande problem. Grundvattennivån har sjunkit med ungefär en meter om året, och en tredjedel av brunnarna har torkat ut.

◼ KONSTBEVATTNING Den stora grundvattenreservoaren Ogallala i USA har minskat så mycket att konstbevattnade områden i nordvästra Texas har krympt med en tredjedel på grund av vattenbrist. Både Kina och Indien, nummer två och tre i livsmedelsproduktion, upplever en liknande kris. I delstaten Tamil Nadu i södra Indien har konstbevattningen gjort att grundvattnet har sjunkit 23 meter på tio år.

◼ FLODER SOM FÖRSVINNER Under torrperioden når den mäktiga Gangesfloden inte längre havet, eftersom allt vatten leds bort innan det kommer dit. Detsamma gäller Coloradofloden i Nordamerika.

[Karta på sidan 3]

(För formaterad text, se publikationen)

VAR RÅDER DET BRIST PÅ VATTEN?

Områden med vattenbrist

Vart har allt vatten tagit vägen?

Cherrapunji i Indien är en av de regnigaste platserna på jorden. Under monsunperioden dränks kullarna, som ligger vid foten av Himalaya, med 9.000 millimeter regn. Men hur otroligt det än kan låta har även Cherrapunji problem med vattenbrist.

EFTERSOM det inte finns mycket vegetation som kan ta vara på vattnet, rinner det bort nästan lika snabbt som det kommer ner från himlen. Två månader efter monsunregnen uppstår det brist på vatten. I sin bok Water: The International Crisis, som kom ut för några år sedan, beskrev Robin Clarke Cherrapunji som ”den regnigaste öknen på jorden”.a

En bit nedanför Cherrapunji ligger Bangladesh, ett tättbefolkat, låglänt land som får ta emot den värsta stöten efter monsunens regnvatten som störtar nerför de kala bergssluttningarna i Indien och Nepal. Vissa år översvämmas två tredjedelar av Bangladesh. Men så snart vattnet sjunker undan saktar Ganges av till en rännil, och marken torkar ut. Över 100 miljoner människor i Bangladesh drabbas av det här grymma, årliga kretsloppet med översvämningar och torka. Något som förvärrar saken ytterligare är att brunnsvattnet där har blivit förorenat med arsenik, som kanske redan har förgiftat miljontals människor.

I staden Nukus i Uzbekistan, inte långt från Aralsjön, är det salt snarare än arsenik som är problemet. Vita, hårda lager innesluter bomullsplantorna och hindrar dem från att växa. Saltet stiger upp till ytan ur den vattendränkta jorden. Det här problemet, som kallas salinisering, är ingenting nytt. Det mesopotamiska jordbruket förföll för fyra tusen år sedan av exakt samma orsak. För mycket konstbevattning jämte dålig dränering gör att salterna i jorden samlas uppe på markytan. För att få en hygglig skörd måste man använda mer och mer sötvatten. Men så småningom blir jorden oduglig — under flera generationer.

Vart tar allt vatten vägen?

Dessvärre kommer mycket av regnet i form av våldsamma störtskurar. Dessa orsakar inte bara översvämningar, utan också att vattnet snabbt rinner från land och ut i havet. Och en del platser får mycket regn, medan andra får lite. Cherrapunji är känt för att ha fått 26.000 millimeter regn under en tolvmånadersperiod, medan Atacamaöknen i norra Chile kan bli utan nästan helt i flera år.

Vidare bor de flesta människor på vår planet på platser där det inte finns så mycket vatten. Så till exempel är det relativt få som bor i Afrikas och Sydamerikas tropiska områden, som har stor nederbörd. Den mäktiga Amazonfloden tömmer ut i Atlanten 15 procent av den årliga globala avrinningen, men eftersom befolkningen i det området inte är så stor, behövs det väldigt lite vatten för mänsklig förbrukning. Å andra sidan bor det cirka 60 miljoner människor i Egypten, som har en minimal nederbörd, och så gott som hela vattenbehovet måste fyllas med vatten från den nästan tömda Nilen.

Tidigare orsakade sådana skillnader i vattentillgångarna inga allvarliga problem. Enligt en undersökning fanns det år 1950 inget område på jorden som hade problem med mycket små eller extremt små vattentillgångar. Men sedan dess har mycket förändrats. I torra områden i Nordafrika och Centralasien har mängden tillgängligt vatten per person minskat till en tiondel av vad det var 1950.

Förutom på grund av befolkningsökningen och den lilla nederbörden i många tättbefolkade områden har behovet av vatten ökat av andra skäl. I världen i dag går utveckling och välstånd hand i hand med en tillförlitlig vattentillgång.

Det växande behovet av vatten

Om du bor i ett i-land, har du utan tvivel lagt märke till att fabriker samlas kring viktiga floder. Skälet är enkelt. Industrin behöver vatten för praktiskt taget allt slags tillverkning, från datorer till gem. Livsmedelsindustrin använder också förvånansvärt mycket vatten. Kol- eller oljeeldade kraftverk slukar enorma mängder vatten och ligger vid sjöar eller floder.

Behovet av vatten inom jordbruket är ännu större. På många platser är nederbörden för liten eller för osäker för att garantera en god skörd, och därför tycktes konstbevattning vara den perfekta lösningen, när det gäller att ge mat åt en hungrig planet. Följden av att man behöver konstbevattnade grödor är att jordbruket använder en stor del av planetens färskvattentillgångar.

Dessutom har hushållens vattenkonsumtion ökat. Under 1990-talet behövde 900 miljoner nya stadsbor lämpliga avloppsanordningar och dessutom tillgång till rent vatten. De traditionella vattentäkterna, som floder och brunnar, räcker inte till för de stora städerna. I Mexico City måste man nu leda in vatten i 12 mil långa rörledningar och pumpa det över en bergskedja som reser sig 1.200 meter högre än staden. Dieter Kraemer konstaterar i sin rapport Water: The Life-Giving Source att situationen påminner om ”en bläckfisk — ’armar’ sträcker sig ut ur staden för att försöka få vatten”.

Industrin, jordbruket och städerna är således i skriande behov av vatten. Och mycket av deras krav har hittills tillgodosetts genom att man tar av planetens reserver — grundvattnet. Grundvattenreservoarerna hör till jordens viktigaste färskvattenlager. Men de är inte outsinliga. Sådana vattenlager är som pengar i en bank. Man kan inte fortsätta att ta ut något om man inte gör några insättningar. Förr eller senare kommer en dag då kontot är tömt.

Bruk och missbruk av grundvattnet

Grundvatten är de vattentillgångar som vi tar från när vi hämtar vatten ur en brunn. I en rapport från FN:s barnfond, Groundwater: The Invisible and Endangered Resource, beräknas det att hälften av vattnet som används till hushållsbruk och konstbevattning tas från grundvattnet. Eftersom grundvatten brukar vara mindre förorenat än ytvatten, ger det oss mycket av vårt dricksvatten, både i städerna och på landet. Om det inte försvann så mycket vatten skulle grundvattentillgångarna förbli konstanta, eftersom de regelbundet fylls på med regnvatten som långsamt sipprar in i dessa underjordiska reservoarer. Men i tiotals år har mänskligheten lett bort mycket mer vatten än vad det naturliga vattenkretsloppet kan ersätta.

Följden blir att grundvattennivån sjunker längre ner från ytan, och det blir antingen oekonomiskt eller för opraktiskt att gräva så djupt som det behövs för att nå grundvattnet. När tillgångarna sinar blir resultatet ekonomisk och mänsklig katastrof. I Indien har sådana tragedier redan inträffat. Eftersom livsmedelsproduktionen för en miljard människor som bor på de centrala slätterna i Kina och Indien är beroende av vatten som finns i jordlagren, är framtidsutsikterna mycket oroande.

Grundvattentillgångarna töms, och föroreningarna gör saken ännu värre. Konstgödsel från jordbruket, avfall från människor och djur och industriutsläpp hamnar i grundvattnet. ”När en grundvattenreserv väl är förorenad, kan saneringsarbetet ta lång tid och vara kostsamt, rentav omöjligt”, heter det i en rapport från WMO (World Meteorological Organization). ”Att miljöförstörande ämnen långsamt tränger ner i grundvattnet kallas en ’kemisk tidsinställd bomb’. Det hotar mänskligheten.”

Det ironiska är att det vatten som pumpas upp från underjordiska grundvattenreserver kanske till slut förstör just det land som det skulle bevattna. Många av de konstbevattnade områdena i de torra eller halvtorra länderna i världen har drabbats av salinisering. I Indien och USA — två av världens främsta livsmedelsproducerande länder — har 25 procent av den konstbevattnade marken redan skadats allvarligt.

Den som spar han har

Trots alla dessa svårigheter skulle situationen inte vara så dyster om bara planetens dyrbara vatten användes mer försiktigt. Bristfälliga konstbevattningsmetoder kan göra att 60 procent av vattnet slösas bort innan det når grödorna. Ökad effektivitet — att man använder tillgänglig teknik — skulle kunna minska konsumtionen av industrivatten med hälften. Och till och med användningen av vatten i städerna skulle kunna minskas med 30 procent, om man genast lagade trasiga rör och ledningar.

För att kunna bevara vattnet krävs det både vilja och resurser. Finns det goda skäl att tro att vår planets dyrbara vattentillgångar kommer att bevaras till framtida generationer? Den sista artikeln kommer att behandla den här frågan.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 7]

VATTEN FÅR JORDEN ATT FUNGERA

Praktiskt taget alla industriprocesser förbrukar stora mängder vatten.

◼ Framställningen av ett ton stål kan kräva upp till 280 ton vatten.

◼ Att framställa 1 kilo papper kan kräva så mycket som 700 kilo vatten (om inte fabriken återanvänder vattnet).

◼ För att framställa en bil använder tillverkaren vatten 50 gånger bilens vikt.

Jordbruket kan vara lika krävande, särskilt när det gäller boskapsuppfödning i halvtorra områden på jorden.

◼ För att framställa 1 kilo biff från ett biffdjur behövs det 20.500 liter vatten.

◼ Bara att framställa en fryst kyckling kräver minst 26 liter vatten.

[Tabell/Bilder på sidan 8]

(För formaterad text, se publikationen)

VAR ANVÄNDS VATTNET?

Hushåll 10%

Industrin 25%

Jordbruket 65%

[Bilder på sidan 9]

Miljoner liter vatten slösas bort på grund av att vattenledningar är trasiga och att man låter kranar stå och rinna

[Bildkälla]

AP Photo/Richard Drew

Sökandet efter livets vatten

FÖR mer än 2.000 år sedan fick en blomstrande stad med 30.000 invånare en framträdande ställning i Arabiska öknen. Trots områdets ogästvänliga klimat, där nederbörden i genomsnitt inte är mer än 150 millimeter om året, lärde sig befolkningen i Petra att klara sig med det lilla vatten man hade. Och Petra blev en rik och välmående stad.

Nabatéerna som bodde i Petra hade inga elektriska vattenpumpar. Inte heller byggde de några väldiga dammar. Men de visste hur de skulle ta vara på sina vattentillgångar. Ett enormt nätverk av små reservoarer, flodfördämningar, kanaler och cisterner hjälpte dem att leda det omsorgsfullt insamlade vattnet in i sin stad och sedan föra det vidare till sina små jordlotter. Knappt en droppe gick förlorad. Deras brunnar och cisterner var så välbyggda att de används än i dag av beduiner.

”Hydrologin är Petras osynliga skönhet”, säger en vatteningenjör hänfört. ”De [nabatéerna] var genier.” På senare tid har israeliska experter försökt lära av nabatéerna, som också odlade grödor i Negevöknen, där det sällan kommer mer än 100 millimeter regn om året. Agronomer har undersökt det som finns kvar av tusentals små nabateiska jordbruk vars ägare skickligt ledde vinterns regnvatten till sina små terrasserade åkrar.

Redan nu är det man lärt av nabatéerna till hjälp för jordbrukare i det torkdrabbade Sahelområdet i Afrika. Moderna metoder för vattenhushållning kan dock vara precis lika effektiva. På Lanzarote, en av Kanarieöarna, som ligger utanför Afrikas kust, har jordbrukare lärt sig hur man odlar vindruvor och fikon på platser där det praktiskt taget inte förekommer något regn. De planterar vinstockarna eller fikonträden längst ner i runda hål, och sedan täcker de jorden med ett lager vulkanisk aska för att förhindra avdunstning. Sedan kan dagg i lagom mängd sippra ner till rötterna, vilket leder till en god skörd.

Enklare lösningar

Liknande vittnesbörd om hur man har anpassat sig till torra klimat kan man finna överallt i världen — till exempel hos bishnoifolket, som lever i Tharöknen i Indien; turkanakvinnorna i Kenya och navajoindianerna i Arizona i USA. Deras metoder för att samla in regnvatten, som de har lärt sig under flera hundra år, har visat sig vara mycket mer tillförlitliga när det gäller att fylla jordbrukets behov än imponerande tekniskt avancerade lösningar.

Nittonhundratalet var en tid då många dammar byggdes. Man drog nytta av mäktiga floder, och väldiga bevattningssystem utvecklades. En forskare beräknar att 60 procent av världens vattendrag och floder på något sätt har reglerats. Sådana projekt har gjort viss nytta, men samtidigt pekar ekologer på den skada som de har gjort på miljön, för att inte nämna hur det har påverkat alla de miljoner människor som har förlorat sina hem.

Trots goda avsikter får de jordbrukare som är i desperat behov av vattnet sällan någon glädje av dessa projekt. Angående olika bevattningsprojekt i Indien sade en tidigare premiärminister, Rajiv Gandhi: ”I 16 år har vi öst ut pengar. Folket har inte fått någonting tillbaka: ingen konstbevattning, inget vatten, ingen produktionsökning, ingen hjälp i det dagliga livet.”

Enkla lösningar, däremot, har visat sig mer användbara och mindre skadliga för miljön. Mindre dammprojekt har blivit en stor succé i Kina, där man byggt sex miljoner dammar. I Israel har man märkt att med lite påhittighet kan samma vatten användas flera gånger, först till att tvätta med, sedan som avloppsvatten och till sist för konstbevattning.

En annan praktisk lösning är droppbevattning, som gör att jorden bevaras och att man bara använder 5 procent av den vattenmängd som traditionella metoder kräver. Ett förståndigt bruk av vatten innebär också att välja grödor som passar ett torrt klimat, som durra eller hirs, i stället för sådana som behöver omfattande bevattning, som sockerrör eller majs.

Med lite ansträngning kan också hushållen och industrin minska sitt vattenbehov. Ett kilo papper, till exempel, kan tillverkas med ungefär en halv liter vatten om fabriksvattnet återanvänds — en besparing på över 99 procent. I Mexico City har man ersatt konventionella toaletter med toaletter som bara kräver en tredjedel så mycket vatten. Staden har också anordnat en informationskampanj som syftar till att minska vattenanvändningen avsevärt.

Vad som behövs för att lyckas

För att få en lösning på vattenkrisen — och de flesta andra miljöproblem — krävs det en attitydförändring. Människor måste kunna samarbeta mer i stället för att vara själviska, och de måste göra rimliga uppoffringar, när så är nödvändigt, och vara beslutna att vårda sig om jorden för framtida invånare. Angående detta skriver Sandra Postel i sin bok Last Oasis—Facing Water Scarcity: ”Vi behöver en vattenetik — ett rättesnöre för ett rätt uppförande när vi tvingas fatta komplicerade beslut om naturliga system som vi inte till fullo förstår eller kan förstå.”

En sådan ”vattenetik” kräver naturligtvis mer än ett engagemang på lokal nivå. Det krävs samarbete mellan såväl länder som grannar, eftersom floder inte tar hänsyn till nationsgränser. ”Frågan om vattnets kvantitet och kvalitet — som historiskt har behandlats separat — måste nu ses som en global fråga”, säger Ismail Serageldin i sin rapport Beating the Water Crisis.

Men att få nationer att behandla globala frågor är ingen lätt uppgift, vilket FN:s generalsekreterare Kofi Annan medger. ”I dagens globaliserade värld”, säger han, ”är mekanismerna som finns tillgängliga för global handling ännu så länge bara på fosterstadiet. Det är hög tid att vi ger en mer konkret betydelse åt tanken på ett ’världssamfund’.”

Det är tydligt att tillräcklig tillgång på bra vatten — även om det är livsviktigt — inte är allt som behövs för att vi skall kunna leva ett friskt och lyckligt liv. Människor måste först erkänna sin förpliktelse gentemot honom som har gett oss både vattnet och själva livet. (Psalm 36:9; 100:3) Och i stället för att kortsynt exploatera jorden och dess resurser måste de ”odla den och ta vård om den”. — 1 Moseboken 2:8, 15; Psalm 115:16.

Ett överlägset slag av vatten

Eftersom vatten är så viktigt, är det inte så överraskande att det i Bibeln har fått en symbolisk betydelse. Ja, för att vi skall kunna glädja oss åt livet såsom det var avsett, måste vi erkänna källan till detta symboliska vatten. Vi måste också lära oss att ha samma inställning som den kvinna under det första århundradet som bad Jesus Kristus: ”Herre, ge mig det vattnet.” (Johannes 4:15) Lägg märke till vad som hände.

Jesus stannade till vid en djup brunn nära det som i dag kallas Nablus — tydligtvis samma brunn som än i dag besöks av människor från hela världen. Samtidigt kom också en samarisk kvinna till brunnen. Precis som många andra kvinnor på den tiden kom hon utan tvivel regelbundet hit för att hämta vatten. Men Jesus sade att han skulle kunna ge henne ”levande vatten” — en vattenkälla som aldrig skulle sina. — Johannes 4:10, 13, 14.

Vi förstår att detta väckte kvinnans intresse. Men naturligtvis var det ”levande vatten” som Jesus talade om inget bokstavligt vatten. Jesus syftade på de andliga anordningar som kan hjälpa människor att få evigt liv. Det finns dock ett samband mellan symboliskt och bokstavligt vatten — vi behöver båda för att helt och fullt kunna glädja oss åt livet.

Vid mer än ett tillfälle hjälpte Gud sitt folk att klara av en verklig vattenbrist. Han gav genom ett underverk vatten åt den stora skaran israelitiska flyktingar som korsade Sinais vildmark, när de var på väg till det utlovade landet. (2 Moseboken 17:1–6; 4 Moseboken 20:2–11) Elisa, en Guds profet, renade brunnen i Jeriko som hade blivit förorenad. (2 Kungaboken 2:19–22) Och när en kvarleva av ångerfulla israeliter återvände från Babylon till sitt hemland, ledde Gud dem till ”vatten ... i vildmarken”. — Jesaja 43:14, 19–21.

En outsinlig källa med vatten — ja, det är vad vår planet har ett stort behov av i dag. Eftersom vår Skapare, Jehova Gud, tidigare har kunnat lösa vattenproblemet, varför skulle han då inte också göra det i framtiden? Bibeln visar att han kommer att göra det. När Gud beskriver förhållandena som kommer att råda under hans kungarike, säger han: ”På kala kullar kommer jag att öppna floder och mitt på dalslätterna källor. Jag kommer att göra vildmarken till en vassrik vattengöl och det vattenlösa landet till vattenkällor, ... i det syftet att man samtidigt må se och veta och beakta och ha insikt om att det är Jehovas hand som har gjort detta.” — Jesaja 41:18, 20.

Bibeln försäkrar oss att när den tiden är här, kommer människorna ”inte ... att hungra, inte heller kommer de att törsta”. (Jesaja 49:10) Tack vare en ny global regering kommer vattenkrisen att lösas en gång för alla. Denna regering — Guds kungarike, som Jesus lärde oss att be om — kommer att verka ”genom rättvisa och genom rättfärdighet, från nu och till obestämd tid”. (Jesaja 9:6, 7; Matteus 6:9, 10) Resultatet blir att människor överallt på jorden till slut kommer att bli ett verkligt världssamfund. — Psalm 72:5, 7, 8.

Om vi nu söker efter livets vatten, kan vi se fram emot att få uppleva den dag då det finns tillräckligt med vatten åt alla.

[Bilder på sidan 10]

Ovan: De forna invånarna i Petra kunde ta vara på vattnet

Nedan: En nabateisk vattenkanal i Petra

[Bildkälla]

Garo Nalbandian

[Bild på sidan 10]

Jordbrukare på en av Kanarieöarna har lärt sig att odla växter trots att det nästan inte kommer något regn alls

[Bilder på sidan 13]

Vad menade Jesus när han lovade den här kvinnan ”levande vatten”?