De framryckande öknarna – kommer de verkligen att blomstra som en lilja?

SAND! Sand! Sand! Så långt ögat kan se, ingenting annat än brännhet drivsand. I fjärran gigantiska, pyramidliknande sanddyner, drygt 200 meter höga och sex gånger så vida vid basen, som tornar upp sig mot den molnfria himlen. Ihållande vindar utmejslar ringlande krusningar i sanden. Solen är intensiv. Till och med ormar och grodor måste söka skydd mot den under sandytan. Ljusets reflektion i sanden är bländande stark. Den flimrande hettan spelar ögonen spratt — hägringar av vattensamlingar, där det inte finns några; föremål i fjärran som tycks föreställa en sak, men som i verkligheten är någonting annat.

Dessutom blåser vindarna med stormstyrka och piskar upp sanden i sådana stora moln att dessa kan förvandla dagsljus till mörker. De kan genomtränga kläderna och få det att sticka i huden som av nålar. De kan blästra bort lackeringen på bilar och förvandla vindrutor till matterat glas. De kan skulptera ökenstenar till fantastiska former och begrava telefonstolpar upp till halva deras höjd.

Vid middagstiden kan temperaturen bli så brännande het som 52 till 54 grader i skuggan, vilket får ökenresenärerna att försmäkta. På natten kan kvicksilvret sjunka till en temperatur på 4 grader eller mindre, vilket känns ända in i märgen och kan få dem att börja frysa. Om de är klädda i flera lager av ytterkläder, förnimmer de inte hettan så starkt; om de är tunnklädda, känner de sig brännheta. Om de sitter 30 centimeter ovanför marken, kan den omgivande temperaturen vara 17 grader lägre än om de sitter på själva marken. Lägg därtill en brännande törst, sökandet efter vatten, fruktan för ormar, skorpionstick, faran för vilda forsar till följd av störtregn, risken att förirra sig — allt detta får denna tysta, torra värld av ökensand att te sig olycksbådande.

Ingen tycks med säkerhet veta hur många öknar, stora eller små, det finns i världen, och det av en uppenbar anledning: ingen tycks ha räknat dem. ”Jag har funnit drygt 125”, sade en känd ökenutforskare. ”Kanske finns det dubbelt så många.” Det finns emellertid öknar på varje kontinent på jorden. De upptar nära en femtedel av jordens landyta.

Den största av alla öknar, Sahara i Nordafrika, utgör hälften av all världens ökenareal — 9,1 miljoner kvadratkilometer av denna areal. Den arabiska öknen på den arabiska halvön och Kalahariöknen i sydvästra Afrika omfattar en landyta på 1.300.000 respektive 520.000 kvadratkilometer. Den australiska öknen, den andra i storleksordning efter Sahara, kan uppvisa en yta på 3,4 miljoner kvadratkilometer — nästan hälften av kontinenten. Gobiöknen i Kina, omkring dubbelt så stor som delstaten Texas i USA, täcker 1,3 miljoner kvadratkilometer.

Nordamerika har sina öknar — i Kalifornien är 25 procent av delstaten ökenland. Öknar i Arizona, Oregon, Utah, Nevada och Mexico är precis lika torra och varma. Death Valley i Kalifornien uppges vara den näst varmaste öknen i världen. Sydamerika är känt för att ha den varmaste öknen på jorden — Atacamaöknen, som sträcker sig 970 kilometer söderut från Perus gräns in i den norra delen av Chile. Alla öknar delar samma egenhet — de är varma och torra.

Det finns till exempel platser i Atacamaöknen i Chile där regn förekommer så sparsamt att det fick en ökeninvånare att brista ut i följande veklagan: ”Med några års mellanrum får vi dimma — men dropparna är mycket små.” Officiella rapporter visar att det på andra platser i samma öken varken förekommit regn eller snö under en 14-årsperiod. Inofficiella rapporter visar att inget regn fallit på 50 år på andra ställen i Atacamaöknen, och i ännu torrare områden finns det inte några noteringar alls om regn. I Namiböknen i Sydvästafrika varierar den årliga regnmängden från mindre än 3 millimeter till 150 millimeter. I vissa områden i Sahara var regnmängden under en tvåårsperiod noll. Nederbörden kan vara nyckfull. ”Ena dagen i Gobiöknen”, sade en erfaren ökenutforskare, ”dog får av brist på vatten. Nästa dag dränkte ett skyfall djur och människor.”

Öknar på framryckning

I dag ägnas ett oändligt antal spaltmeter åt världens oro beträffande öknar. Varför tilldrar sig öknarna sådan uppmärksamhet nu efter att ha existerat i tusentals år? Våra största insjöar och vattendrag är förorenade av människan. Fisken i dessa får i sig mängder av giftiga kemikalier, som människor på ett ansvarslöst sätt släpper ut i floderna. Till och med himlen ovanför våra huvuden utgör en anblick av ”skrot” i olika kretsbanor, dit människan med raketers hjälp sänt det. Men trots att människan erövrat vissa delar av öknarna, så har dessa bevarat mycket av sin fysiska karaktär och det växt- och djurliv som har funnits där i tusentals år.

Men nästan varje vecka berättar rubrikerna samma historia — ”ökenbildningen anses vara den katastrof som orsakar svält”, rapporterar The New York Times. ”Katastrofal torka i hela Afrika förvandlar Sahel till ett nytt Sahara”, löd en rubrik i The Atlanta Journal and Constitution. ”Öknarna fortsätter att breda ut sig”, The Boston Globe. ”Världens odlingsbara land i förfall”, The Toronto Star. ”På ett år har Sahara uppslukat en stor del av Tchad”, utbasunerar en annan tidning. Massor skrivs om det hot som ökenbildningen utgör.

Läs nu följande förstasidesstoff. ”Saharas karga ökenlandskap har undan för undan utvidgat sig söderut med en hastighet av 10 till 20 kilometer om året i drygt ett årtionde och kommit att omfatta alltmer av Sahel, det halvtorra bältet vid dess södra rand”, heter det i The New York Times för 2 januari 1985.

”Omkring 21 miljoner hektar landyta blir ökenland varje år. ... Problemet förekommer främst i Afrika, Indien och Sydamerika”, uppger The Boston Globe för 11 juni 1984.

”Den tillväxt som ökenarealen uppvisar hotar en del länders själva existens, däribland Mauretanien, där statliga ämbetsmän säger att Saharaöknen rycker söderut med en hastighet av 6 kilometer om året. Mauretanier talar om den tid då det fanns lejon i landets skogsområden, samma områden som i dag blott och bart är ett kargt landskap med döda träd och yrande sand”, meddelar The Atlanta Journal and Constitution för 20 januari 1985.

Detta globala fenomen med öknar som tillväxer är inte någonting nytt. Ett nytt ord har emellertid myntats som beskrivning på denna försåtliga process — ”ökenspridning”. Det håller snabbt på att bli ett ord som finns på allas läppar i somliga delar av världen. Ökenbildningen, eller ökenspridningen, berör för närvarande omkring hundra länder, i synnerhet de underutvecklade nationerna i Afrika som bokstavligen talat är omgivna av öknar.

Detta är ett problem på vilket Förenta nationerna söker en lösning. ”Vi måste betrakta detta som ett gigantiskt problem”, sade Gaafar Karrar, chef för den avdelning inom FN:s miljöprogram (UNEP) som sysslar med problemen med ökenspridningen. ”Vi kan komma att förlora en tredjedel av världens nuvarande odlingsareal framemot slutet av detta århundrade”, sade han. Enligt en rapport från FN hotar ökenspridningen 35 procent av jordens landyta, eller omkring 120 miljoner kvadratkilometer, och 20 procent av dess befolkning — omkring 850 miljoner människor. ”Det finns faktiskt ingen plats i världen som är immun mot ökenbildning”, sade Karrar.

År 1977 möttes 94 nationer i Nairobi i Kenya och enades om en ”handlingsplan” i syfte att hejda ökenspridningen före sekelskiftet. Men till följd av dels allmän likgiltighet från nationernas sida och dels brist på penningmedel övergavs planen, eftersom den inte längre ansågs vara genomförbar. År 1980 beräknade UNEP att det skulle kosta omkring 90 miljarder dollar under 20 år, eller omkring 4,5 miljarder dollar om året, att stoppa ökenspridningen före år 2000. Hur allvarligt anser experterna att denna framryckande värld av sand är? ”Om den nuvarande framryckningen i fråga om ökenspridning fortsätter”, sade en representant för UNEP, ”kommer situationen år 2000 att ha blivit en global katastrof.”

När man begrundar ökenspridningens själva karaktär, väcker detta en del intressanta frågor: Vilken handlingsplan skulle kunna sättas i verket av FN för att effektivt bromsa upp denna till synes obevekliga tillväxt av öknarna? Kan FN tygla människans tänkesätt och fullständigt bringa det i linje med framsynta och välmenande människors tänkesätt, sådana människors som förstår vilken katastrof som fortsatt ökenspridning kommer att medföra? Ordet ”ökenspridning”, säger en skribent, är en ”term som likaväl kan sägas vara en term som betecknar ökentillväxten som en följd av mänsklig verksamhet”. Doktor Mostafa K. Tolba, verkställande direktör för UNEP, underströk grundorsaken till ökenspridningen med orden: ”Den främsta orsaken är inte torkan, vilket många fortfarande tror, utan människors överexploatering av landområden genom alltför intensiv odling, alltför intensivt betesbruk, undermåliga bevattningsmetoder och kalhuggning.”

Sådan överexploatering påskyndas, när befolkningen ökar och nya landområden tas i anspråk som inte kan bära befolkningstillväxten. I syfte att uppodla jorden för att kunna föda den växande befolkningen, bygga bostäder och använda skogen till bränsle hugger man ner varje träd inom synhåll. ”Nu har det också uppstått brist på ved och träkol”, sade direktören för Naturskyddsföreningen i Mauretanien i Afrika. ”Ändå fortsätter människor att hugga och hugga. De tror att Allah skall ge regnet och träden.” För att deras boskap skall kunna överleva äter den upp varje grässtrå så långt den kan beta. Detta får till följd att den blottlagda marken blir förbränd och stenhård i den obarmhärtiga solen, och mikroorganismer som är nödvändiga för växtligheten dör. I takt med att växtlivet avtar, utbreder sig ökenlandskapet.

Sedan är det vinden. Sanden från de omgivande torra landområdena förs med av vindarna och sveper fram över den blottlagda jorden, och eftersom det inte finns någonting som kan hejda dess framfart, uppslukar den landområdet, lägger sig i drivor på gatorna och blåser in i husen och driver människorna därifrån till nya landområden i en till synes oändlig process.

Där det förut förekom riklig nederbörd återkastar det nu blottlagda landområdet solens hetta och ändrar, enligt vad experterna säger, termodynamiken i atmosfären på så sätt att detta förhindrar nederbörd och påskyndar uppkomsten av ökenliknande förhållanden, och processen förstärks allteftersom den pågår. Människor gräver i den torra jorden för att så sitt utsäde, men dessvärre växer ingenting. Svälten lurar i landområdet. När skall detta sluta?

Kommer öknarna verkligen att blomstra som en lilja?

För drygt två årtusenden sedan blev profeten Jesaja inspirerad att i skrift meddela vad som gällde framtiden för öknarna på vår jord och deras mirakulösa förvandling — inte genom någon ”handlingsplan” av Förenta nationerna, utan endast genom Rikets regering under Jesus Kristus. Och här i denna storslagna profetia, som nu är så nära sin uppfyllelse, finner vi ord, inte av förtvivlan, utan av hopp. ”Vildmarken och öknen ska glädjas under de dagarna, och öknen ska blomma. Ja, det ska finnas massor av blommor och sång och glädje! Öknarna ska bli lika gröna som Libanons berg, sköna som ängarna vid berget Karmel och i Saron. Herren ska nämligen utbreda sin härlighet där, ja, vår Guds suveränitet. ... Källor ska det finnas gott om i vildmarken och strömmar av vatten i öknen. Den förbrända marken ska fyllas av källor med friskt vatten, och där ökenschakalerna en gång höll till, ska det växa vass och rör!” — Jesaja 35:1—7, Levande Bibeln.

Detta är den inspirerade utlovade framtiden för jordens öknar med deras brännande drivsand.

[Infälld text på sidan 10]

”Med några års mellanrum får vi dimma — men dropparna är mycket små”

[Karta på sidan 11]

(För formaterad text, se publikationen)

Världens ökenområden visas i vitt