När Uppenbarelseboken skrevs för nästan 1.900 år sedan sades det att fem ”kungar”, eller världsvälden, redan hade kommit och försvunnit. Det var Egypten, Assyrien, Babylon, Medo-Persien och Grekland. Det sägs där att det sjätte, Rom, ännu ”är”, men det sjunde hade ännu inte kommit. (Uppenbarelseboken 17:10)

På 1700-talet utkämpade engelsmännen och fransmännen strider på så vitt skilda platser som Nordamerika och Indien, vilket ledde till fördraget i Paris år 1763. Beträffande det fördraget skrev William B. Willcox i sin bok Star of Empire—A Study of Britain as a World Power (Imperiets stjärna — en undersökning av England som världsvälde) att även om fördraget föreföll vara en kompromiss, ”var det i själva verket ett erkännande av Englands nya ställning som den dominerande europeiska stormakten i världen utanför Europa”.

Andra historiker är av samma uppfattning och säger: ”Efter två århundraden av krigföring mot spanjorer, holländare och fransmän framträdde Storbritannien år 1763 som den främsta handels- och kolonialmakten i världen.” (Modern Europe to 1870) ”År 1763 uppnådde Brittiska imperiet en sådan dominans i världen att det tedde sig som ett återupplivat och utvidgat Rom.” ”Det steg fram ur krigen vid århundradets mitt som det största imperiet och den starkaste — och den mest grundligt hatade — stormakten i världen.” (James L. Stokesbury: Navy and Empire [Flottan och imperiet]) Ja, det ”lilla hornet” hade vuxit och blivit det sjunde världsväldet i bibelns historiska skildring.