Kriget som förändrade världen

För hundra år sedan lämnade miljontals unga män hemmets lugna vrå och drog ut i krig. En våg av patriotism fick dem att göra det med iver och entusiasm. ”Jag är glad och förväntansfull inför de strålande dagar som väntar”, skrev en amerikan som tog värvning 1914.

Men snart förvandlades entusiasmen till bitterhet. Ingen hade kunnat tro att de enorma arméerna flera år senare fortfarande skulle föra en tröstlös kamp på Belgiens och Frankrikes gyttjiga fält. På den tiden kallades det ofta för det stora kriget. I dag är det känt som första världskriget.

Första världskriget var sannerligen ”stort” om man ser till dödstalen. Enligt vissa beräkningar dog omkring 10 miljoner, och 20 miljoner lemlästades. Kriget var också ett resultat av stora och grova misstag. Europas statsmän förmådde inte hindra att internationella spänningar trappades upp till en global konflikt. Men det här kriget lämnade framför allt stora ärr efter sig. Det förändrade världen på ett sätt som påverkar oss än i dag.

MISSTAG SOM BRÖT NER FÖRTROENDET

Första världskriget bröt ut på grund av stora felberäkningar. Europas ledare var som ”en generation sömngångare som omedvetet snubblade över avgrundens kant under den bedrägligt fridfulla sommaren 1914”, sägs det i The Fall of the Dynasties—The Collapse of the Old Order 1905-1922.

Några veckor efter det att den österrikiske ärkehertigen blivit skjuten kastades alla de större europeiska nationerna in i ett krig som ingen ville ha. ”Hur gick det här till?”, frågade någon den tyske rikskanslern ett par dagar efter krigsutbrottet. ”Ja, säg det”, svarade han uppgivet.

Ledarna som fattade de ödesdigra beslut som ledde fram till kriget hade ingen aning om vilka konsekvenserna skulle bli. Men verkligheten kom snart i kapp soldaterna i skyttegravarna. De upptäckte att de hade blivit lurade och svikna av sina politiker, präster och generaler. Hur då?

Politikerna lovade att kriget skulle bana väg för en ny och bättre värld. Den tyske rikskanslern sa: ”Vi strider för frukterna av vår industri, för arvet från vår ärorika historia och för vår framtid.” Den amerikanske presidenten Woodrow Wilson lugnade sina landsmän med att säga att kriget skulle ”trygga demokratin i världen”. Och i Storbritannien fick man höra att detta var ”kriget som skulle göra slut på alla krig”. Men inget kunde vara mera fel.

Prästerna stödde krigsansträngningarna med en brinnande iver. ”Guds ords väktare sjöng högst i krigskören. Det totala kriget blev liktydigt med det totala hatet”, sägs det i The Columbia History of the World. Prästerskapet underblåste hatets flammor i stället för att kväva dem. ”Prästerna var oförmögna och i de flesta fall ovilliga att sätta den kristna tron framför nationaliteten”, sägs det i A History of Christianity. ”De flesta valde den enkla vägen och likställde kristendomen med patriotism. Soldater från alla kristna trosriktningar uppmanades att döda varandra i Frälsarens namn.”

Generalerna lovade att segern skulle bli snabb och lätt, men så blev det inte. Snart hamnade de stridande sidorna i ett hopplöst dödläge. Det som sedan följde utsatte miljontals soldater för ”det kanske värsta kroppsliga och själsliga trauma som mänskligheten upplevt”, som en historiker uttrycker det. (The Fall of the Dynasties) Trots fruktansvärda förluster fortsatte generalerna att skicka ut sina män mot barrikader av taggtråd och skoningslös kulspruteeld. Följden blev utbredda myterier bland soldaterna.