• Jag överlevde sänkningen av Bismarck
    Vakna! – 1987 | 8 oktober

    • Jag överlevde sänkningen av Bismarck

      EN ENORM eldslåga slog upp från aktern på det engelska krigsfartyget Hood. Sedan sköt en eldpelare upp till en höjd av kanske 300 meter och frambringade ett moln av mörk rök. När molnet svällde och spred sig i skyn, föll glödande spillror ner från det i havet.

      När molnet hade upplösts, återstod ingenting av den 42.000 ton tunga engelska slagkryssaren Hood, den brittiska flottans stolthet. En granat från det tyska slagskeppet Bismarck hade träffat ett ammunitionsförråd. Till följd av detta hade drygt 1.400 engelska sjömän omkommit fram till klockan sex på morgonen den 24 maj 1941 utanför Islands kust, och endast tre överlevde.

      Varken vän eller fiende, nej, ingen som bevittnade detta fruktansvärda händelseförlopp, kunde förbli oberörd. Det är sant att besättningen på Bismarck, där jag förde befälet över ett luftvärnsbatteri, var upprymd över segern. Jag lade emellertid märke till att några av sjömännen runt omkring mig hade tårar i ögonen, när det engelska fartyget sjönk. De hade medkänsla med de sjömän som höll på att förlora livet.

      ”Bismarck” under angrepp

      Kvällen den 18 maj hade vi lämnat Gotenhafen, som i dag är Östersjöhamnen Gdynia i Polen. Vårt förband av fartyg hade uppdraget att företa raider mot de allierades handelssjöfart i Nordatlanten. Detta var en del av ”Operation Rheinübung”, eller Rhenlandsmanövern, som hade planlagts av det tyska amiralitetet.

      Befälhavaren för vårt uppdrag var storamiralen Lütjens. Hans flaggskepp var den tyska flottans stolthet, ett av de slagkraftigaste slagskeppen som sjösatts, Bismarck. Dess deplacement var drygt 50.000 ton, och det hade en besättning på mer än 2.000 man. När det blev känt att vi hade nått Nordatlanten, stävade engelska fartyg efter några dagar i väg för att genskjuta Bismarck.

      När vi hade sänkt Hood den 24 maj, inriktade sig varje tillgängligt engelskt fartyg på att sänka Bismarck. Samma kväll riktade det engelska hangarfartyget Victorious ett angrepp med torpedflygplan mot oss. Jag hade befälet över en 20 millimeters luftvärnskanon, som var placerad i närheten av styrbords bog. Ännu i denna dag kan jag se de engelska flygplanen komma strykande fram mot oss strax ovanför vågtopparna rakt mot vår kraftfulla eldgivning. En torped träffade oss men orsakade endast lätta skador. Vi lyckades skaka av oss förföljarna i drygt 30 timmar.

      Under morgonen den 26 maj blev vi emellertid på nytt upptäckta av ett engelskt spaningsplan av typ Catalina. Den engelska hangarkryssaren Ark Royal sände i väg två anfallsstyrkor, som avfyrade 13 torpeder mot oss. Den här gången träffades Bismarck av två torpeder, och en av dem skadade rodret svårt. Till följd av detta förlorade vi kontrollen över vår kurs och började köra runt i en väldig cirkel. Trots detta var jag övertygad om att ingenting allvarligt kunde hända oss. Men de timmar som följde skulle visa att jag hade fel.

      ”Bismarck” — en sittande fågel

      Morgonen den 27 maj var vi omringade av engelska krigsfartyg. Dessa öppnade eld och lät bokstavligen död och förintelse regna över oss. Vi träffades av minst åtta torpeder och flera hundra granater. Trots att Bismarck nu hade förvandlats till en sittande fågel, höll sig fartyget envist flytande.

      Situationen ombord var desperat. Livbåtarna var obrukbara efter att ha fått svåra skador av den ideliga granatelden och de upprepade flygangreppen. Yttersta förödelse härskade på alla däck. Metallbråte låg kringspridd överallt. Svart rök vällde ut från gapande hål på däck. Bränder rasade okontrollerat. Döda och sårade låg överallt.

      Order gavs om att överge fartyget. De överlevande trängde alla ihop sig i fartygets akter, med livvästar och livbälten ordentligt fastspända. Jag var bland dem som hoppade i vattnet, med vinden bakom oss för att undgå att bli krossade mot fartygsskrovet av vågorna. Så snart vi befann oss i vattnet var vår enda tanke att simma bort så fort som möjligt för att undgå att dras ner i djupet, när fartyget sjönk allt mer och slutligen försvann.