Frihet från fruktan?

I Förenta staterna fortsatte sympatierna för engelsmännen att växa och urholkade den officiella amerikanska neutralitetspolitiken. President Roosevelt klargjorde sina intentioner, när han år 1940 sade: ”Vi har försett engelsmännen med stort materiellt stöd, och vi kommer att förse dem med långt mer i framtiden.”

Den 6 januari 1941 gick han ett steg längre. I ett tal till kongressen talade han om något som han kallade fyra friheter. För att göra det lättare att uppnå en av dem — frihet från fruktan — föreslog han en global ”nedskärning av vapenarsenalen i sådan utsträckning och på ett sådant genomgripande sätt att ingen nation skulle kunna befinna sig i den positionen att den kunde begå en fysisk aggressionshandling mot någon grannstat — vilken del av världen det än gällde”. Detta var i verkligheten en indirekt krigsförklaring mot axelmakternas politik och mål.

Två månader senare sanktionerade USA:s kongress ett program under den så kallade låne- och uthyrningslagen. Presidenten fick möjlighet att tillhandahålla krigsmateriel, till exempel stridsvagnar och flygplan, såväl som tjänster till vilken nation som helst som han för USA:s räkning ansåg det vara av vitalt intresse att försvara.a Trots ett visst mått av opposition som dröjde sig kvar i landet var det tydligt att Förenta staterna höll på att bli mer och mer inblandat i Europas krig.

Japan, som kände sig uppmuntrat av sina allierades framgångar i Europa, ansåg att tiden nu var mogen att marschera in i Sydostasien utan att behöva hysa överdriven fruktan för ingripande från engelsmännens eller holländarnas sida. När det invaderade Indokina i september 1940, protesterade Washington i skarpa ordalag. Och när Japan marscherade in i den södra delen av landet, skred USA till handling. Japanska tillgångar som stod under Förenta staternas kontroll lät man frysa inne, och man lade embargo på oljetransporter till Japan. När japanerna nu såg att deras vitala intressen var hotade, kände de sig tvingade att eliminera faran för ytterligare interventioner från Förenta staternas sida.

Japanska militära ledare hävdade att USA:s vedergällningsmöjligheter avsevärt skulle kunna reduceras genom att man vann en avgörande seger över dess sjöstridskrafter, som i fråga om slagkraft överträffade Japans styrkor med omkring 30 procent. Genom att sedan erövra amerikanska, engelska och holländska territorier skulle Japan få landbaser, från vilka det kunde försvara sig, om det senare skulle komma att utsättas för motangrepp. Man beslöt att man skulle börja i Wai Momi.

Detta betyder ”pärlvattnet”, och så kallades tidigare Pearlflodens mynning av befolkningen på Hawaii på grund av de pärlostron som en gång levde där. Den är belägen några kilometer väster om Honolulus centrum. Men på söndagsmorgonen den 7 december 1941 var farvattnen i Wai Momi inte fyllda av pärlor, utan av sjunkna och totalförstörda fartygsskrov och deras besättningars massakrerade kroppar. Japanskt stridsflyg, som gick till angrepp mot USA:s främsta flottbas som var förlagd där, tillfogade USA svåra förluster.

Angreppet mot Pearl Harbor neutraliserade praktiskt taget de amerikanska sjöstridskrafterna i Stilla havet utom hangarfartygen. Inom några timmar bombades andra amerikanska luftbaser, och på så sätt slogs drygt 50 procent av USA:s flygstridskrafter i Fjärran Östern i spillror.