Efter Buchenwald fann jag sanningen

JAG växte upp i Grenoble i Frankrike på 1930-talet. Min lärare i tyska, som själv var fransman, var fanatisk nazist. I skolan brukade han alltid säga att våra kunskaper i tyska skulle ”komma till nytta” en dag. De flesta av våra lärare var emellertid bekymrade över nazismens utbredning i Tyskland. Jag kände mig också orolig, eftersom det stod alltmer klart att ett krig var i annalkande.

År 1940, i början av andra världskriget, förlorade jag en farbror, som jag tyckte mycket om, i de häftiga striderna vid floden Somme. Jag blev mycket bitter men var för ung för att ta värvning i franska armén. Tre år senare, då Frankrike var ockuperat av tyskarna, fick jag emellertid tillfälle att använda mina kunskaper som ritare i den franska motståndsrörelsen. Jag var expert på att förfalska namnteckningar och förfalskade även tyska stämplar. Jag fick så stor tillfredsställelse av att bekämpa ockupationsmakten på det här sättet att mina kamraters kommunistiska åsikter inte betydde särskilt mycket för mig på den tiden.

Arresterad

Den 11 november 1943 skulle den lokala motståndsrörelsen anordna en demonstration för att fira Vapenstilleståndsdagen till minne av de stupade i första världskriget. Men franska motoriserade vaktstyrkor hade blockerat tillfarten till den bro som ledde till krigsmonumentet, och de uppmanade oss att vända tillbaka igen. Vi beslöt oss då för att tåga till ett annat krigsmonument i stadens centrum. Men vi glömde en sak. Monumentet låg bara ett stenkast från Gestapos högkvarter.

Hela processionen omringades snabbt av beväpnade soldater, som ställde upp oss mot en vägg. När soldaterna förde i väg oss, fann de ett antal revolvrar på marken. Eftersom ingen av deltagarna ville kännas vid dessa vapen, släppte soldaterna bara kvinnor och barn under 16 år. Följaktligen blev jag, vid 18 års ålder, fängslad tillsammans med 450 andra. Några dagar senare överflyttades vi till ett genomgångsläger i närheten av Compiègne i norra Frankrike.

På väg till Tyskland

Den 17 januari 1944 fick jag den första — men tyvärr inte den sista — kontakten med de tyska soldater vars hjälmar var dekorerade med ett hakkors på vänstra sidan och initialerna SS (Schutzstaffel) på den högra. De samlade ihop hundratals fångar och lät oss gå till fots till järnvägsstationen i Compiègne. När vi kom fram till stationen blev vi bokstavligt talat insparkade i ett antal godsvagnar. Enbart i min vagn fanns det 125 fångar. På tre dagar och två nätter fick vi ingenting att äta eller dricka. Efter bara några timmar hade de svagare fångarna redan kollapsat och blev nertrampade av de andra. Två dagar senare anlände vi till Buchenwald, nära Weimar, i hjärtat av Tyskland.

Efter att ha blivit desinficerad och fått mitt hår avrakat fick jag registreringsnumret 41.101 och klassificerades som ”kommunistisk terrorist”. Under en karantänperiod träffade jag dominikanerprästen Michel Riquet, som efter kriget skulle komma att bli berömd för sina predikningar i Notre Dame i Paris. Tillsammans med några jämnåriga unga män frågade jag honom varför Gud tillåter sådana fruktansvärda ting. Han svarade: ”Man måste gå igenom mycket lidande för att förtjäna en plats i himmelen.”

Livet i Buchenwald

Samtliga fångar i de 61 blocken var tvungna att stiga upp klockan halv fem på morgonen. Vi gick ut med bar överkropp, och ofta var det så kallt att vi måste krossa isen innan vi kunde tvätta oss. Alla var tvungna att följa rutinerna, vare sig de var friska eller sjuka. Därnäst kom brödutdelningen. Vi fick 200 till 300 gram om dagen av ett torrt och smaklöst bröd, tillsammans med en gnutta margarin och något som vagt påminde om marmelad. Klockan 5.30 kallades alla fångar till upprop. Vilken fruktansvärd upplevelse det var att på våra egna axlar behöva bära ut dem som hade dött under natten! Den fräna lukten av röken från de brinnande kropparna påminde oss om våra döda kamrater. Vi kände oss överväldigade av vämjelse, förtvivlan och hat, för vi visste att vi mycket väl kunde gå samma slut till mötes.

Jag tillhörde en arbetsstyrka som kallades BAU II Kommando, som hade till uppgift att gräva diken utan något som helst ändamål. Så snart vi hade grävt det två meter djupa diket, var vi tvungna att fylla igen det lika noggrant. Arbetet började klockan 6.00, och efter en halvtimmes middagsrast fortsatte det utan uppehåll till klockan 19.00. På kvällen förrättades sedan ett upprop som aldrig tycktes ta slut. När det hade varit stora tyska förluster vid den ryska fronten, kunde det hålla på till midnatt.

En grupp fångar som var annorlunda

Om en fånge försökte fly från lägret kunde han lätt bli igenkänd, för alla hade håret klippt på ett speciellt sätt. Vi hade ett brett, rakat eller stubbat band tvärs över huvudet eller utmed sidorna. Det fanns emellertid vissa fångar som hade vanlig frisyr. Vilka var de? Vår blockledare stillade vår nyfikenhet. ”De är Bibelforscher (bibelforskare)”, sade han. ”Men vad har bibelforskare i ett koncentrationsläger att göra?” undrade jag. ”De är här därför att de tillber Jehova”, fick jag veta. Jehova! Det var första gången i mitt liv som jag hörde Guds namn.

Så småningom fick jag veta lite mer om bibelforskarna. De flesta av dem var tyskar. Somliga hade suttit i koncentrationsläger sedan mitten av 1930-talet därför att de vägrade att lyda Hitler. De kunde ha blivit frigivna, men de vägrade att kapitulera. SS-officerarna använde dem som sina personliga barberare, och de fick speciella uppgifter som krävde pålitlig personal, till exempel administrativt arbete. Det som förvånade oss mest var deras fridfulla sätt och deras totala brist på hat, oppositionslusta och hämndlystnad. Det var obegripligt. Tyvärr kunde jag inte tillräckligt mycket tyska för att kunna samtala med dem.

Dödståget

Allteftersom de allierade ryckte fram mer och mer, flyttades många fångar till koncentrationsläger längre in i landet, och dessa blev snart fruktansvärt överbelagda. På morgonen den 6 april 1945 samlade SS ihop 5.000 av oss och tvingade oss att gå till fots den nära en mil långa vägen till Weimar. De som inte orkade gå fort nog blev kallblodigt skjutna i nacken. När vi äntligen kom fram till järnvägsstationen i Weimar, lastades vi in i öppna godsvagnar, och tåget rullade i väg. I 20 dagar körde det omkring i Tyskland, från den ena järnvägsstationen till den andra, och sedan vidare in i Tjeckoslovakien.

En morgon växlades vår del av tåget in på ett sidospår. Soldater med automatvapen öppnade dörrarna till en av järnvägsvagnarna och mejade ner de ryska fångar som fanns där inne. Varför? Ett tiotal fångar hade dödat sina vakter och lyckats fly under natten. Än i dag kan jag se framför mig hur blodet sipprade ut genom golvet på järnvägsvagnen och ner på spåret.

Till slut kom tåget fram till Dachau, där vi två dagar senare blev befriade av den amerikanska armén. Det enda vi hade fått att äta under den 20 dagar långa färden var några råa potatisar och lite vatten. Vi var 5.000 när vi började resan, men bara 800 hade överlevt. Av dessa dog många någon tid senare. Själv hade jag tillbringat större delen av tiden sittande på ett lik.

Ett nytt liv

Efter min befrielse föreföll det helt naturligt att jag skulle engagera mig aktivt inom det franska kommunistpartiet, eftersom jag hade haft nära umgänge med många av dess medlemmar — däribland flera framträdande sådana — i Buchenwald. Jag blev biträdande sekreterare i partiets lokalstyrelse i Grenoble och uppmuntrades att genomgå en kurs i förvaltningsfrågor i Paris.

Jag blev emellertid snart besviken. Den 11 november 1945 hade vi inbjudits att delta i ett demonstrationståg i Paris. Den ”kamrat” som hade ansvaret för vår grupp fick en summa pengar för att bestrida utgifterna för vårt logi, men han föreföll ovillig att använda den för det ändamålet. Vi var tvungna att påminna honom om de principer för ärlighet och vänskap som borde förena oss. Jag började också inse att de många framträdande män som jag hade lärt känna helt enkelt var oförmögna att lösa världens problem. Dessutom var de flesta av dem ateister, och jag trodde på Gud.

Längre fram flyttade jag till Lyon, där jag fortsatte att arbeta som ritare. En dag år 1954 knackade två Jehovas vittnen på dörren, och jag skaffade mig en prenumeration på tidskriften Vakna! Två dagar senare kom en man på besök tillsammans med en av de båda kvinnor som hade knackat på min dörr. Min hustru och jag upptäckte plötsligt att vi båda var mycket intresserade av andliga ting.

Under de samtal som följde kom jag att tänka på de där bibelforskarna i Buchenwald som var så starka i sin tro. Först då insåg jag att bibelforskarna och Jehovas vittnen var en och samma grupp människor. Tack vare ett bibelstudium tillsammans med vittnena kunde min hustru och jag ta ställning för Jehova och bli döpta i april 1955.

Jag minns alla dessa händelser som om de hade inträffat i går. Jag känner ingen bitterhet över de svårigheter som jag fick utstå. De har stärkt mig och hjälpt mig att inse att den här världens styrelsesystem inte har mycket att erbjuda. Även om personliga upplevelser endast i viss mån kan vara till hjälp för andra människor, skulle jag vara glad om mina erfarenheter kunde hjälpa ungdomar i våra dagar att genomskåda hyckleriet i den här världen och i stället försöka följa den sanna kristendomens goda och rättrådiga normer, som Jesus undervisade om.

I våra dagar är lidanden och orättvisor en del av det dagliga livet. Men i likhet med bibelforskarna i de tyska koncentrationslägren ser jag fram emot en bättre värld som snart skall komma, en värld där broderlig kärlek och rättvisa kommer att råda i stället för våld och fanatisk idealism. Fram till den dagen försöker jag efter bästa förmåga tjäna Gud och Kristus som äldste i den kristna församlingen, tillsammans med min hustru och mina barn och barnbarn. (Psalm 112:7, 8) — Berättat av René Séglat.

[Bilder på sidan 28]

Ovan: Upprop i lägret.

Till vänster: Ingången till koncentrationslägret i Buchenwald. Inskriptionen lyder: ”Låt var och en få sitt”

[Bilder på sidan 29]

Ovan: Krematoriet i Buchenwald

Till vänster: Fångar tätt sammanpackade i britsarna