Ungdomar frågar:
Varför har jag så dåligt humör?
”När jag är arg, blir jag rasande, och det är inte värt att komma nära mig. ... Jag blir alldeles röd i ansiktet. ... Ibland skriker jag bara rätt ut.” — 11-årige Evan.
DIN syster förstör din älsklingsblus. Din lärare ger dig orättvist betyg på en skrivning. Din hårtork går sönder, just då du som bäst behöver den. Hos många ungdomar kan sådana motgångar, orättvisor och olägenheter utlösa starka känslor av vrede.
En artikel i tidskriften Health, skriven av dr Georgia Witkin-Lanoil, förklarar: ”Då hjärnan reagerar på en upprörande händelse, sätts det autonoma nervsystemet i funktion. Adrenalin frigörs från binjurarna och börjar strömma ut i blodet, vilket ger upphov åt ökad hjärtverksamhet och andning och ger kroppen mer energi genom att frigöra lagrat socker.”
Vad blir resultatet? ”Handlingar som utförs under påverkan av vårt eget adrenalin”, fortsätter dr Witkin-Lanoil, ”är ofta överilade handlingar. Vi skriker, vräker ur oss elaka halvsanningar, slåss, skadar och förstör saker eller lämnar platsen i vredesmod.” En artikel i tidskriften ’Teen framhöll likaså att vrede ”kan göra att du säger sådant som du inte menar, att du förlorar dina vänner — och kan till med förorsaka fysisk smärta i kroppen”.
Har du någon gång tappat humöret? I så fall är du inte ensam. I likhet med de flesta av oss kände du dig säkert ganska dum efteråt och undrade: ”Varför gjorde jag så?” Ja, varför är det så svårt för somliga att behärska sitt humör? Är det värt ansträngningarna att försöka?
Varför vi blir arga
En av orsakerna till att vi emellanåt kan känna oss arga är att vi är skapade ”till Guds avbild”. (1 Moseboken 1:27) Gud kan själv bli arg! Aposteln Paulus sade till exempel: ”Guds vrede uppenbaras ... från himmelen mot all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som undertrycker sanningen på ett orättfärdigt sätt.” — Romarna 1:18.
Vi bör emellertid lägga märke till att Jehova Guds vrede härrör från hans kärlek till rättfärdighet och rättvisa. Att Gud blir vred betyder inte att han helt enkelt ”tappar humöret”. Han behärskar sin vrede och låter den komma till uttryck på ett rättfärdigt sätt. När han förintade en ond värld genom en världsomfattande syndaflod, tappade han således inte kontrollen över situationen. I stället höll han ”Noa ... i tryggt förvar tillsammans med sju andra”. (2 Petrus 2:5) Jehova kan därför beskrivas som ”en Gud, barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning”. — 2 Moseboken 34:6, NW.
Eftersom Gud skapade människorna till sin avbild, har vi en inneboende känsla för rättvisa. När vi möter orättvisor och orättfärdighet är det därför ganska naturligt att vi kan känna vrede välla upp inom oss. Detta hände många gudfruktiga människor på bibelns tid.
Mose, den israelitiska nationens ledare, blev till exempel mycket vred då några män anstiftade ett uppror mot honom. (4 Moseboken 16:1, 15) Och till och med Jesus Kristus visade vrede! När han såg att somliga bedrev affärsverksamhet i Guds tempel för tillbedjan, befallde han förtrytsamt: ”Ta bort dessa ting härifrån! Sluta upp med att göra min Faders hus till ett marknadshus!” (Johannes 2:13—16) Att känna rättfärdig vrede är således helt tillbörligt för en kristen.
Dessvärre är det för det mesta inte rättfärdighet som är drivfjädern till vår vrede. Detta beror på att vi, som bibeln säger, ”alla är under synd”. Den fortsätter därför: ”Det finns ingen rättfärdig, inte en enda.” (Romarna 3:9, 10) Därför är det så att vår egen ofullkomlighet — och andras tillkortakommanden — mycket ofta gör oss besvikna. ”Ibland går folk en på nerverna alldeles för mycket”, säger en ung flicka som heter Stephanie.
Men ofta är vi arga utan rättmätig anledning! Till skillnad från Jehova, som ser och förstår allting, har vi begränsad insikt i saker och ting. (Hebréerna 4:12, 13) Den vise mannen Salomo konstaterade till exempel att ”ett ord som vållar smärta får vrede att stiga upp”. (Ordspråksboken 15:1, NW) Men ibland är ett sådant ”ord” oskyldigt menat eller är kanske bara ett malplacerat skämt eller ett godmodigt sätt att retas. Eftersom vi inte inser detta, brusar vi upp.
Slutligen är det ju så att människor har olika temperament, och somliga av oss tycks ha lättare att bli arga än andra. Och du som är ung har just börjat lära dig att bemästra alla de nya önskningar och begär som puberteten för med sig. Du kan känna dig osäker på dig själv och kanske därför är överdrivet känslig för kritik. Till dess du fått en viss kontroll över dina känslor har du svårt att klara av provokationer — i synnerhet från personer inom familjekretsen. ”Jag brusar upp mot min syster”, erkänner 15-åriga Lorie. ”Hon vet precis hur hon skall provocera mig genom att säga något dumt eller genom att rätta allt jag säger.” Känslor av irritation kan på liknande sätt blossa upp mellan dig och dina föräldrar.
Men egentligen är det ju så att nästan vad som helst kan göra dig arg om du låter känslorna löpa. Frågan är: Hur skall du ta itu med dessa känslor av vrede?
Okontrollerad vrede
Boken Reaching Your Teenager påpekar: ”Många människor kan inte ge uttryck åt sin vrede på ett vettigt sätt.” Somliga får barnsliga raserianfall. Somliga blir våldsamma, antingen i ord eller rent fysiskt. Andra är lugna på ytan men kokar inombords. Som en ung kvinna sade: ”När jag blir arg skriker jag inte, utan jag blir reserverad och tystlåten.” Åter andra sätter sig bakom ratten och får utlopp för sin vrede genom sitt sätt att köra.
Okontrollerad vrede är emellertid sällan konstruktiv. Professor Gary Schwartz vid Yale University i USA hävdar att ilska ”har allvarligare och mer ihållande verkningar på hjärtat än någon annan känsla, inbegripet fruktan”. Doktor Redford B. Williams j:r vid Duke University i USA sade: ”Ett flertal undersökningar ger nu vid handen att en mängd förtidiga dödsfall kan förknippas med en fientlig inställning.” Det kan knappast vara befrämjande för hälsan att ha för vana att explodera så snart man blir provocerad. ”Ett lugnt hjärta är den köttsliga organismens liv”, säger ett ordspråk från forna dagar. — Ordspråksboken 14:30, NW.
Dessutom gör obehärskad vrede vanligtvis en dålig situation ännu värre. Tänk till exempel på bibelns skildring av de två bröderna Simeon och Levi, vars syster blev våldtagen. Det är lätt att förstå att de blev upprörda när de fick höra talas om det! Men hur visade de sin vrede? Bibeln berättar att de manövrerade händelserna så att de fick möjlighet att skoningslöst mörda den unge man som bar ansvaret för våldtäkten — och dessutom de manliga medlemmarna av hans familj och de andra männen i staden! — 1 Moseboken, kapitel 34.
Många år senare, då deras far Jakob låg på sin dödsbädd, drog han sig till minnes denna våldsamma händelse. Berömde han dem för att de hämnats i sin vrede? Nej, han sade tvärtom: ”Förbannad vare deras förbittring, ty den är grym, och förbannat deras ursinne, ty det handlar obändigt.” (1 Moseboken 49:7, NW) Ja, det som de hade åstadkommit genom att tappa besinningen var värre än den provocerande händelse som hade väckt deras förbittring! De hade inte åstadkommit något konstruktivt och hade dessutom fått dåligt rykte.
Det är därför inte så underligt att ordspråket ger oss varningen: ”Den som är snar till vrede kommer att begå dårskap.” (Ordspråksboken 14:17, NW) Det är inte ofta en person som befinner sig i ett uppretat tillstånd kan tänka eller handla förnuftigt. Det är inte ofta en som är ursinnig söker finna ett kristet sätt att rätta till det som är fel. Vi kan således inse sanningen i bibelskribenten Jakobs ord: ”En mans vrede frambringar inte Guds rättfärdighet.” (Jakob 1:20) Raseriutbrott, utslungade förolämpningar och tjurighet motverkar sitt eget syfte.
Att brusa upp med en ström av ord mot någon som har förorättat dig kan visserligen kännas bra för stunden. Men vanligen kommer du att ångra utbrottet — i synnerhet om denne någon är en arbetsgivare, lärare eller förälder! (Jämför Predikaren 10:4.) I Ordspråksboken 29:11 (NW) sägs det därför: ”Allt sitt humör är vad en dåre släpper löst, men den som är vis bevarar det lugnt till det sista.”
Men hur kan du göra detta? En kommande artikel kommer att ta upp denna fråga.
[Infälld text på sidan 22]
Vår egen ofullkomlighet — och andras tillkortakommanden — gör oss mycket ofta besvikna
[Bild på sidan 23]
Är det verkligen värt att tappa humöret?