Ungdomar frågar:
Ett meningsfullt sällskapande — Varför så viktigt?
OM ETT äktenskap skall bli lyckligt eller inte avgörs ofta under de allra första åren. År 1979 var det 52.000 par i Förenta staterna som tog ut skilsmässa efter mindre än ett års äktenskap. Och ännu många fler skildes efter ytterligare ett eller flera års äktenskap.
Hur kan två personer, som föresatt sig att bygga upp ett livslångt förhållande, efter bara några månader eller efter två eller tre år komma till slutsatsen att deras äktenskap är misslyckat?
”De flesta misslyckade äktenskap misslyckas redan under sällskapandet”, förklarar den ansedde familjelivsforskaren Paul H. Landis. ”Detta kan inte upprepas nog ofta.” I länder där det är brukligt att man själv väljer sin äktenskapspartner får paret under sällskapandet tillfälle att lära känna varandra bättre med tanke på ett eventuellt äktenskap. Varför är denna period så kritisk?
En tid att ”överväga”
Ett lyckligt äktenskap kräver flitiga ansträngningar. Efter att ha varit rådgivare åt många olyckliga äkta par ställer författarinnan Nancy Van Pelt i sin bok The Compleat Courtship frågan: ”Varför misslyckas så många äktenskap? Det finns många anledningar, men den viktigaste anledningen är bristande förberedelse. ... Jag blir arg när jag tänker på hur okunniga de är om sakens komplicerade natur.”
När en man och en kvinna blir äkta makar, gör de ett heligt löfte inför Gud att vara trogna mot varandra resten av livet. Att göra ett löfte är en allvarlig sak. Bibeln säger varnande: ”Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något och att överväga sina löften, först när de är gjorda.” (Ordspråksboken 20:25) En individ kan impulsivt avge ett högtidligt löfte men senare komma att inse att mer är inbegripet än han från början räknade med. Men den rätta tidpunkten att ”överväga sina löften” är innan man gör dem, inte efteråt.
Under sällskapandet har ett par möjlighet att göra sådana överväganden. Om denna tid utnyttjas på rätt sätt, kan den inte bara hjälpa kontrahenterna att avgöra om de verkligen passar för varandra utan kan också förbereda dem för den utmaning som äktenskapet utgör.
Sällskapandet är en tid då en person bör rannsaka sitt eget hjärta och försöka komma underfund med sina egna känslomässiga behov. När Steve började uppvakta Barbara, började hon tänka tillbaka på sin egen bakgrund och kom till följande slutsats: ”Jag förstod att jag skulle behöva en man som hade stort tålamod med mig.” Hon tillade: ”Steve var så tålmodig och stod ut med allt jag gjorde mot honom, och han var också mycket omtänksam. Han lyssnade alltid på mig, oavsett vad jag sade. Mina känslor för honom blev därför allt starkare och djupare.” Eftersom var och en av dem tillfredsställde den andres känslomässiga behov, ledde deras sällskapande till ett lyckligt äktenskap.
Under sällskapandet bör du därför fråga dig själv: Vad slags person är jag? Vilka är mina viktigaste känslomässiga behov? Vilka starka och svaga sidor har jag och min partner? En ung man sade till exempel om sin flickvän: ”Hon har en viss stabilitet som jag behöver. Jag är otålig och nyckfull. Jag märker att hon har ett välgörande, lugnande inflytande.”
En epokgörande undersökning som omfattade tusentals förlovade par, av vilka många intervjuades på nytt efter flera års äktenskap, fann att tillfredsställandet av sådana emotionella behov ”tycks vara av största vikt i våra dagars äktenskap”. (Burgess, Wallin och Shultz: Courtship, Engagement and Marriage) Även om kärlek är en viktig faktor, så är det ännu viktigare för ett varaktigt förhållande att ha likartade mål och att kunna tillfredsställa varandras känslomässiga behov.
Ta god tid på er!
Det som sägs i Ordspråksboken 21:5 (Åkeson) kan också tillämpas på sällskapandet: ”Den flitiges omtanke medför idel vinst, men allt hastande idel brist.” Att förhasta sig kan få tragiska resultat — i känslomässigt, andligt och fysiskt avseende.
En kvinna som heter Evelyn sade till exempel: ”Jag vill ogärna erkänna det, men jag gifte mig brådstörtat med en man som jag inte kände så bra. Jag hade så bråttom att bli gift, och jag trodde att saker och ting skulle ordna sig. Jag lämnade honom efter tre månader.”
Vid en undersökning som omfattade 51 kvinnor med många års äktenskap bakom sig jämfördes längden av den tid de sällskapat med deras nuvarande lycka i äktenskapet. Vad blev resultatet? De som hade sällskapat under en längre tid sade sig ha större ”äktenskaplig tillfredsställelse”. När man ställde frågorna ”Hur ofta ångrar du att du gifte dig?” och ”Hur ofta händer det att du och din man ’går varandra på nerverna’?” visade det sig att de som bara hade sällskapat en kort tid var ”mycket mer missnöjda med sitt äktenskap”, rapporterade den forskargrupp som stod bakom undersökningen i tidskriften Family Relations (1985). Vad var anledningen till detta?
”Vid korta perioder av sällskapande får individerna knappast någon möjlighet att konfronteras med besvärliga meningsskiljaktigheter, och när de sedvanliga meningsskiljaktigheterna sedan uppstår, förorsakar de större slitningar i äktenskapet”, förklarade en forskargrupp vid Kansas State University i USA. ”Par som har konfronterats med sådana problem före äktenskapet kan däremot se dem som en naturlig del av livet, och inte något som man behöver bli så upprörd över.” I början av sällskapandet visar sig både mannen och kvinnan oftast från sin bästa sida och gör allt de kan för att vinna varandras kärlek. Men med tiden har mindre trevliga vanor och tendenser en benägenhet att dyka upp. Ett par som tar tillräcklig tid på sig kommer troligen att finna det lättare att anpassa sig efter giftermålet och besparar sig många obehagliga överraskningar.
För att lyckas i sitt äktenskap bör ett par således sällskapa tillräckligt länge för att lära känna varandra väl. Det avgörande är inte alltid hur många månader eller år sällskapandet varar, utan vad som uträttas under denna period.
Men hur är det om sällskapandet tycks dra ut på tiden?
Ett moget synsätt nödvändigt
Somliga par kanske tycker att de har det trevligt tillsammans men undviker ändå att diskutera eventuellt giftermål. De resonerar som så: ”Varför kan vi inte fortsätta som vi gör nu?” Ett sådant resonemang påminner på sätt och vis om en person som går in på en restaurang och slår sig ner vid ett bord. Kyparen kommer in med vatten, bröd och matsedeln och väntar sedan på att få ta upp beställning. Men kunden säger gång på gång: ”Nej, det är bra som det är. Jag vill inte beställa något än.” Varför besöka en restaurang om du inte vill äta? Det förhåller sig på samma sätt med sällskapandet — varför inleda ett sådant förhållande om du inte har för avsikt att gifta dig?
Ett par som har ett moget synsätt kommer att överväga och diskutera den vidare utvecklingen av ett förhållande. Det är inte rättvist eller kärleksfullt att väcka en annan persons förväntningar, om man inte har för avsikt att fullfölja det hela genom att ingå äktenskap. ”Förlängd väntan tär på hjärtat”, sägs det i Ordspråksboken 13:12. Förtroligheten och engagemanget i ett förhållande blir naturligtvis djupare med tiden och kan inte tvingas fram. Men i synnerhet under sällskapandet bör en person låta sin ”kärlek vara oskrymtad”, så att den andra parten, som kanske väntar sig att förhållandet skall leda till äktenskap, inte onödigtvis blir sårad. — Romarna 12:9.
Om paret allvarligt överväger äktenskap, är sällskapandet en lämplig tid för dem att öppet samtala om sina mål och värderingar. Under denna tid har de också tillfälle att bli närmare bekanta med sin partners familj och diskutera sina relationer till släktingarna.
Sällskapande leder ofta fram till förlovning, som innebär ett formellt löfte om äktenskap. Den tidigare nämnda undersökningen, som omfattade ett tusen förlovade par, kom fram till att en lyckad förlovning var den bästa indikatorn på ett tillfredsställande äktenskap. Men en lyckad förlovning betyder inte alltid en friktionsfri förlovningstid. Allteftersom paret tillbringar mer tid tillsammans, blir deras uppförande mot varandra mindre formellt. Det förestående bröllopet kan också innebära vissa påfrestningar för paret. Det kan därför förekomma meningsskiljaktigheter och till och med gräl. Genom att lösa sådana små tvister visar paret sin villighet att ordna upp problemen.
Oavsett förlovningstidens längd måste ett kristet par undvika att bli alltför intima i sitt sätt att uttrycka sin tillgivenhet. (1 Tessalonikerna 4:3—8) På så sätt kommer de att bevara ett gott samvete inför Gud. De kommer då inte heller att låta den sexuella dragningskraften göra dem blinda för frågor av större betydelse.
Ett par som planerar att gifta sig kan också med fördel söka råd hos en kristen tillsyningsman eller ett äldre, lyckligt gift par. Sådan rådgivning före äktenskapet kan hjälpa dem att undvika en hel del bekymmer efter giftermålet. — Ordspråksboken 15:22.
Ett lyckligt sällskapande skänker många angenäma minnen och lägger en god grund för ett lyckligt äktenskap. Hur ett sådant sällskapande kan gå till kommer att behandlas i en senare artikel.
[Infälld text på sidan 22]
Forskare har bevisat att en längre tids sällskapande ofta leder till bättre anpassning i äktenskapet
[Bild på sidan 23]
De som planerar att gifta sig kan med fördel söka råd hos ett äldre, lyckligt gift par