När livet inte är lätt

JAG var mycket ung när jag tvingades inse livets hårda verklighet. Du håller kanske med mig om att livet i dagens värld verkligen är orättvist. Så är det för oss alla — till sist. Vi blir alla sjuka. Det är sant att några kanske blir gamla utan att drabbas av någon allvarligare sjukdom, men till sist ställs vi alla inför döden.

Jag tänker antagligen mer på döden än jag borde. Men låt mig förklara varför och också varför jag på sätt och vis har haft nytta av det som har hänt mig.

När jag var nio år

Jag föddes i september 1968 i Brooklyn i New York som yngst av fem barn. Min far var handikappad, och min mor arbetade som kassörska för att försörja oss. Ungefär när jag fyllde nio, lade min mor märke till att jag hade en upphöjning på ena sidan av magen. Hon tog mig till närmaste vårdcentral. Doktorn kände en stor klump, och några dagar senare blev jag inlagd på Kings County-sjukhuset.

När mamma hade gått grät jag, eftersom jag var rädd. Nästa dag rullade två män klädda i ljusblå kläder in mig i operationsrummet. Jag kommer ihåg att det sista jag såg innan jag återfick medvetandet i uppvakningsrummet var ett skarpt ljus ovanför huvudet och att man placerade någonting över min mun. Läkarna avlägsnade framgångsrikt något som kallas Wilms’ tumör (en form av cancer), ena njuren och en bit av levern.

Jag låg fem veckor på intensivvårdsavdelningen. Varje dag bytte läkarna bandaget. Jag skrek när de drog bort häftbindan. För att det inte skulle göra så ont ordnade läkarna så att någon kom in och försökte distrahera mig. Jag minns att den personen pratade mycket med mig om grodor.

När jag lämnat intensiven, fick jag ligga fyra veckor till på sjukhuset. Under den tiden inledde man strålbehandling. Den var smärtsam, men inte på grund av strålningen, utan på grund av att jag måste ligga på magen, som fortfarande var mycket öm efter operationen. Jag fick strålbehandling varje dag, måndag till fredag.

Jag skrevs ut från sjukhuset i slutet av november 1977 men fortsatte att komma till sjukhuset som poliklinikpatient för att få strålbehandling. När den behandlingen var över, började jag få cellgifter. Varje dag, måndag till fredag, måste jag stiga upp tidigt på morgonen och åka till sjukhuset för att få injektioner. Doktorn stack en nål i en ven och sprutade in starka läkemedel direkt i den. Jag var rädd för nålar och brukade gråta, men mamma sade åt mig att jag måste gå igenom det här för att bli bra.

Cellgiftsbehandlingen hade hemska biverkningar. Jag blev illamående och kräktes ofta. Mitt blodvärde sjönk, och jag tappade allt hår.

Sjukdomen medför begränsningar

Våren därpå, på påskdagen, höll vi på att göra oss i ordning för att gå i kyrkan när jag fick näsblod på grund av mitt låga blodvärde. Mina föräldrar försökte allt, men blodet fortsatte att rinna. Läkarna hejdade blödningen genom att packa min näsa full med bomull, men då började blodet komma genom munnen. Jag blev väldigt svag av blodförlusten och lades in på sjukhuset. De som besökte mig måste bära handskar, ansiktsmask och en speciell dräkt utanpå kläderna för att inte smitta mig. Inom en vecka hade mitt blodvärde stigit så mycket att jag fick lämna sjukhuset.

Cellgiftsbehandlingen återupptogs omedelbart. Jag kunde inte gå i skolan, och jag saknade det verkligen. Jag saknade mina vänner och att kunna leka utomhus med dem. Jag fick hemundervisning, eftersom mina läkare ansåg att jag inte borde gå i skolan medan cellgiftsbehandlingen pågick eller alltför snart efter den.

Den sommaren ville jag hälsa på min farmor och mina morföräldrar i Georgia som jag brukade göra, men jag fick inte åka. Sjukhuset ordnade emellertid så att cancerpatienter fick åka till ett nöjesfält i New Jersey. Efteråt var jag helt slut, men jag hade haft roligt.

Jag slutade med cellgiftsbehandlingen i slutet av år 1978 men fortsatte att få hemundervisning — i mer än tre år sammanlagt. När jag återvände till skolan i januari 1981, hade jag lite svårt att anpassa mig efter att ha blivit undervisad hemma så länge. Ibland gick jag vilse när jag försökte hitta mitt klassrum. Men jag tyckte verkligen om skolan. Jag tyckte speciellt mycket om musik, maskinskrivning och gymnastik. Några av barnen var vänliga, men andra brukade reta mig.

Ett bakslag

”Är du med barn?” började kamraterna fråga mig. Det berodde på att min mage var uppsvälld. Doktorn sade att jag inte skulle oroa mig och att orsaken var att min lever återväxte. Men när jag kom på kontroll i mars, lade doktorn in mig på sjukhuset igen. Jag började gråta — jag hade bara fått gå i skolan två och en halv månader.

En biopsi utfördes där man tog vävnad från en tumör i levern. När jag vaknade upp efter ingreppet var mamma den första jag såg. Hon grät. Hon berättade för mig att jag hade cancer igen och att tumören var för stor för att kunna avlägsnas och att jag måste få cellgiftsbehandling som krympte den. Jag var fortfarande bara 12 år.

Cellgiftsbehandlingen gavs på sjukhuset, vilket betydde att jag fick ligga där två eller tre dagar åt gången med några veckors mellanrum. Som vanligt blev jag illamående och kräktes. Maten smakade menlöst, och jag tappade allt hår. Behandlingen med cellgifter fortsatte hela år 1981. Under tiden, i april, började jag få hemundervisning igen.

Tidigt år 1982, när jag togs in på sjukhuset för operation, var jag så svag att sköterskorna måste hjälpa mig att stiga på och av vågen. Cellgiftsbehandlingen hade krympt tumören så att kirurgerna kunde avlägsna den tillsammans med ännu en bit av levern. Återigen låg jag på sjukhuset, den här gången omkring två månader. På sommaren 1982 återupptogs cellgiftsbehandlingen, och den fortsatte ett stycke in på år 1983.

Under hela den här tiden var jag ledsen för att jag inte kunde gå i skolan. Men sedan växte håret ut, och jag började känna mig glad igen. Jag var lycklig över att vara vid liv.

Äntligen tillbaka i skolan

Min hemlärarinna ordnade så att jag kunde ta min högstadieexamen tillsammans med den klass som jag gick i en kort tid år 1981. Jag tyckte det var väldigt spännande; det var roligt att få träffa mina gamla vänner och att få nya. När examensdagen kom i juni 1984, tog jag kort på vänner och lärare, och min familj tog kort på mig för att föreviga det här speciella tillfället.

Den sommaren åkte jag till min farmor och mina morföräldrar i Georgia och stannade större delen av sommaren. När jag återvände i slutet av augusti, var det dags för skolan. Ja, jag skulle äntligen få komma tillbaka till skolan. Det var så spännande!

Nyfiken på religion

Dawn och Craig var inte som de andra eleverna, och jag kände mig dragen till dem. Men när jag gav dem julklappar sade de att de inte firade den högtiden. ”Är ni judar?” frågade jag. Craig förklarade att de var Jehovas vittnen och att julen egentligen inte var någon kristen högtid. Han gav mig några nummer av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! så att jag kunde läsa om det ämnet.

Jag blev nyfiken på deras religion som verkade så annorlunda. När jag gick i kyrkan, fick vi höra samma sak om och om igen: Tro på Jesus Kristus, bli döpt, och du kommer till himlen. Men det verkade för lätt. Jag hade kommit att inse att när saker och ting är för lätta, är man ett geni, eller också är det något som är fel. Jag visste att jag inte var något geni, så jag drog slutsatsen att något måste vara fel med det som kyrkan lärde.

Till slut började Craig studera Bibeln med mig under lunchrasterna. En dag inbjöd han mig till en av Jehovas vittnens sammankomster, och jag åkte dit. Jag fann Craig och satt tillsammans med honom och hans familj. Jag var imponerad av det jag såg — människor av olika raser som tillsammans tillbad Gud i endräkt — och jag var också imponerad av det jag hörde.

När Craig och jag fick nya scheman, kunde vi inte längre studera Bibeln tillsammans, eftersom vi inte hade lunchrast samtidigt. Craigs mor ringde till min mor för att höra om hon fick studera med mig, men mamma sade nej. Senare gav hon mig tillåtelse att gå på kristna möten. Jag ringde därför till en Rikets sal som fanns med i telefonkatalogen och fick veta att mötet började kl. 9.00 på söndagsförmiddagen. Dagen innan gick jag ungefär 30 kvarter till Rikets salen för att vara säker på att hitta dit.

När jag kom dit morgonen därpå, frågade en man mig om jag var på besök från en annan församling. Jag talade om för honom att det här var mitt första besök, men att jag hade studerat en kort tid. Han var vänlig och bjöd mig att sitta tillsammans med honom och hans fru. Mötena var så annorlunda än gudstjänsterna i kyrkan. Jag var förvånad över att se hur ivriga många var att få ge kommentarer under studiet av Vakttornet. Till och med små barn svarade. Jag räckte också upp handen och svarade på en fråga. Från och med då fortsatte jag att gå på mötena, och min förståelse av Bibelns sanningar ökade.

Ännu ett bakslag

I december 1986, under mitt sista år på gymnasiet, gick jag på en rutinkontroll. Det doktorn såg i min högra lunga gjorde honom misstänksam, så jag kallades tillbaka för ytterligare röntgenundersökningar. När jag fick veta att de visade att någonting definitivt var fel, började jag gråta.

En biopsi utfördes; doktorn använde en nål för att ta ut en bit av tumören från lungan. Det visade sig vara en cancersvulst. Det rörde sig faktiskt om tre tumörer, bland annat en stor tumör nära hjärtats artärer. Efter ett samtal med doktorn beslöt vi att man skulle pröva två cellgifter för att krympa tumörerna före operationen. Biverkningarna skulle vara de vanliga — totalt hårbortfall, illamående, kräkningar och lågt blodvärde.

Först var jag nedslagen, men sedan började jag be mycket till Jehova, och det styrkte mig. Det var bara sex månader kvar till min examen. Mina lärare var vänliga och förstående; de bad mig bara om ett läkarintyg och sade att jag skulle försöka att inte komma efter så mycket med skolarbetet.

Skolan var inte lätt

Förutom att skolarbetet innebar en utmaning när jag var så sjuk, började jag tappa håret. När jag köpte en peruk, sade skolkamraterna att mitt hår såg jättefint ut — de förstod inte att det var en peruk. Men en av pojkarna gjorde det. Varje gång jag kom in i klassrummet, brukade han skriva ordet ”peruk” på svarta tavlan, och han och hans kamrater skrattade och gjorde narr av mig. Att de retades så mycket gjorde mig nedslagen.

Så en dag i den överfulla skolkorridoren var det någon som slet av mig peruken bakifrån. Jag vände mig snabbt om och plockade upp den. Men massor av barn såg mitt kala huvud, och jag kände mig så sårad. Jag ställde mig i en trappuppgång och grät. Nästa dag såg jag att några av eleverna var ledsna över det som hade hänt. Några klasskamrater talade om för mig att en flicka hade betalat en pojke för att han skulle dra av mig peruken.

Blodfrågan inte lätt

På grund av cellgiftsbehandlingen sjönk blodvärdet mycket. Något som gjorde saken ännu värre var att jag brukade blöda näsblod, ibland två eller tre gånger om dagen. Jag var inte döpt, men jag intog en fast ståndpunkt och sade att jag som ett Jehovas vittne inte skulle ta emot blod. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Min äldsta syster sade åt sin lilla dotter att säga till mig att hon inte ville att jag skulle dö. Min far var upprörd och krävde att jag skulle ta emot blod, och mamma sade hela tiden till mig att Gud skulle förlåta mig om jag tog emot en transfusion.

Samtidigt varnade läkarna mig för att jag på grund av mitt låga blodvärde kunde få en hjärtattack eller ett slaganfall. Eftersom jag var besluten att stå fast, lät de mig underteckna en ansvarsbefrielse som innebar att de inte skulle hållas ansvariga om jag dog. Snart hade jag återhämtat mig så pass att jag kunde återvända hem och börja i skolan igen. Men på grund av mitt låga blodvärde beslutade läkarna att jag nu skulle få strålbehandling i stället för cellgiftsbehandling. Den behandlingen fick jag varje dag efter skolan från slutet av april till början av juni 1987.

Examen, därefter dop

Min examen var en mycket speciell händelse. En av mina systrar hade hjälpt mig att köpa en klänning, och jag hade köpt en ny peruk. Mamma och mina båda systrar var med, och efteråt gick vi ut tillsammans och åt en minnesvärd måltid.

Just då fick jag varken cellgifter eller strålbehandling. Men några veckor senare ringde doktorn och sade att jag måste komma till sjukhuset för ännu en behandlingsomgång med cellgifter. Jag ville inte åka dit, eftersom jag veckan därpå skulle vara med vid Jehovas vittnens områdessammankomst på Yankee Stadium i New York. Men mamma sade att jag skulle sätta i gång, så att jag blev klar med behandlingarna. Jag gjorde som hon sade.

Jag var mycket ivrig under sammankomsten, eftersom jag skulle bli döpt lördagen den 25 juli 1987. Vi fick poliseskort till Orchard Beach, som var platsen för dopet. Efter dopet återvände jag till stadion för att höra resten av dagens program. På kvällen kände jag mig mycket trött, men på söndag morgon gjorde jag mig i ordning och var med vid sammankomstens sista dag.

Jag ställs inför blodfrågan igen

Nästa eftermiddag togs jag in på sjukhus med 39 graders feber, njurinfektion och extremt lågt blodvärde. Doktorn sade hotfullt att om jag inte undertecknade ett formulär som sade att jag gick med på blodtransfusion skulle han skaffa ett domstolsutslag och tvinga på mig blod. Jag var mycket rädd. Min familj övade påtryckningar på mig; min syster erbjöd sig till och med att ge mig av sitt eget blod, men jag sade nej.

Jag bad mycket till Jehova om att han skulle hjälpa mig att stå fast. Som tur var började mitt blodvärde stiga, och påtryckningarna om att jag skulle ta emot blod upphörde. Jag behövde fortsätta cellgiftsbehandlingen, men det gick inte längre att sticka i mina vener. En kirurg gjorde därför en liten öppning under nyckelbenet för att sätta in en anordning genom vilken man kunde tillföra preparaten.

När vi resonerade om att ta bort tumörerna i lungan, sade kirurgen att han inte skulle använda blod utom i en nödsituation. Mamma sade åt mig att jag skulle ge mitt tillstånd, så jag gjorde det. Men efteråt kände jag mig illa till mods, eftersom det faktiskt innebar att jag gick med på att ta emot blod. Jag började genast försöka få tag på en kirurg som kunde garantera att han inte skulle använda blod. Mitt sökande verkade hopplöst, men till slut fann jag en kirurg, och operationen bestämdes till januari 1988.

Doktorn kunde inte lova att jag skulle överleva. Kvällen före operationen kom han faktiskt till mitt rum och sade: ”Jag skall göra ett försök.” Jag var rädd; jag var bara 19 år och ville inte dö. Man lyckades emellertid avlägsna de tre tumörerna och två tredjedelar av lungan. Märkligt nog låg jag bara en vecka på sjukhuset. Efter att ha återhämtat mig hemma i omkring två och en halv månader fick jag återigen cellgiftsbehandling, med de vanliga biverkningarna.

Ungefär vid den här tiden blev min far också sjuk i cancer, och en natt några månader senare hittade mamma honom död i sovrummet. Efter hans död började jag på en handelsskola för att utbilda mig till sekreterare. Det gick bra för mig när det gällde hälsan, studierna och min andlighet, och jag var till och med hjälppionjär (tillfällig heltidsförkunnare).

Ett nytt bakslag

I april 1990 var jag med vid min äldste brors bröllopsfest i Augusta i Georgia. Under festen sade min bror: ”Ditt ben är verkligen stort.”

”Vad tror du det är?” frågade jag.

”Jag vet inte”, svarade han.

”Det är antagligen en tumör”, sade jag.

När jag återvänt till New York gick jag till doktorn. En biopsi som utfördes under lokalbedövning avslöjade ännu en Wilms’ tumör, den här gången i vänster vad. Man tog prover som visade att benstommen inte var angripen, men tumören var för stor för att kunna avlägsnas. Den sedvanliga cellgiftsbehandlingen följde därför.

Efter ett tag kunde jag inte sluta kräkas; jag hade fått tarmvred. En akut operation löste problemet. Men nu hade mina tarmar blivit tilltrasslade, och ännu en operation blev nödvändig. Mitt hemoglobinvärde sjönk till strax över fyrtio, och doktorn sade gång på gång: ”Du måste ta emot blod. Du kommer att dö. Du kommer antagligen inte att överleva natten.” Jag hade mardrömmar om kyrkogårdar och om att dö.

I oktober hade jag återhämtat mig så pass att tumören kunde avlägsnas. De tog bort omkring 70 procent av vaden också. Det var tveksamt om jag skulle kunna gå igen. Men jag behövde kunna gå för att komma någonstans i New York, och tack vare sjukgymnastik och att jag var så beslutsam kunde jag börja gå — först med hjälp av rullator, sedan kryckor och därefter käpp. Till slut fick jag en benskena, vilket gjorde att jag fick händerna fria att använda Bibeln i förkunnartjänsten från dörr till dörr. Under behandlingen med cellgifter gick jag ner till 27 kilo; jag är 155 centimeter lång och väger normalt 54 kilo. Allteftersom jag gick upp i vikt och benet blev grövre, gjorde läkarna benskenan bredare och bredare. Till slut, när jag nästan hade kommit upp i min normalvikt, gjorde man en ny åt mig.

Livet är fortfarande inte lätt

När sommaren 1992 kom, verkade jag vara mitt normala jag igen, och jag såg till och med fram emot att kanske kunna vara hjälppionjär. I november fick jag ett brev som gjorde mig mycket glad. I brevet stod det att mina upplevelser skulle kunna vara till uppmuntran för andra, och jag ombads att skriva ner dem. De skulle senare publiceras i Vakna! Veckan därpå vändes min glädje i förtvivlan.

En rutinmässig röntgenundersökning avslöjade tumörer i min enda friska lunga. Jag grät och grät. Jag hade klarat förlusten av en njure, delar av levern, större delen av vänster lunga och en del av ena benet, men ingen kan överleva förlusten av båda lungorna. Återigen fick jag stöd av min familj och mina vänner, och jag blev fast besluten att ännu en gång kämpa mot sjukdomen.

Man inledde cellgiftsbehandling för att krympa tumörerna. En läkare trodde att de kanske skulle kunna tas bort och att lungan kunde räddas. I mars 1993 rullades jag in i operationsrummet. Efteråt fick jag veta att de bara hade öppnat och sedan sytt ihop. De kunde inte avlägsna tumörerna utan att ta bort lungan. Sedan dess har läkarna behandlat mig med starka cellgifter i ett försök att döda tumörerna.

Förstår du nu varför döden tränger sig på i mina tankar? Skulle jag ha funderat så mycket på varför vi dör och vilket hopp det finns för framtiden, om mitt liv hade varit lätt? Jag är inte så säker på det. Men jag är säker på att det som verkligen är viktigt inte är om vi lever eller dör nu, utan om vi blir godkända av Jehova Gud, den ende som kan ge oss evigt liv. Det som ger mig kraft är att jag tänker på hoppet om liv i hans nya värld, kastar mina bördor på honom och håller mig tätt till vänner som delar mitt hopp. — Psalm 55:22; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Jag är glad att andra ungdomar har hälsan. Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa många av dem att använda sin hälsa, inte till tomma strävanden, utan på ett vist sätt i Jehovas tjänst. Så storslaget det kommer att bli att för alltid få åtnjuta god hälsa i Guds nya värld! Där kommer det inte att behövas några läkare, sjukhus, nålar eller provrör — nej, ingenting som påminner oss om den här sjuka och döende gamla världen. — Berättat av Kathy Roberson.

[Bild på sidan 21]

Min examen från högstadiet

[Bild på sidan 23]

Jag hjälper till i matserveringen vid en kretssammankomst i New York