19. Hur kan de äldste i vissa fall ge ytterligare hjälp enskilt?

¹⁹ Om de äldste ser att en viss person av det här slaget utgör en ovanligt stor fara för hjorden, kan de enskilt varna dem som är i farozonen. Den före detta förkunnaren är kanske en ungdom som har hemfallit åt dryckenskap eller omoraliskhet. Trots pålysningen att han inte längre är en odöpt förkunnare, kanske han försöker umgås med ungdomarna i församlingen. I så fall bör de äldste tala enskilt med föräldrarna till de ungdomar som är i farozonen och kanske också med ungdomarna själva. (Hebréerna 12:15, 16; Apostlagärningarna 20:28—30)

Men om ett minderårigt barn, som har varit anslutet som en odöpt förkunnare, blir indraget i allvarlig synd, så är detta något som också angår de äldste, vilka ”vakar” över hjordens själar. — Hebréerna 13:17.

²² Ett sådant fall av orätt uppförande bör i huvudsak behandlas enligt de riktlinjer som angavs tidigare i artikeln. Två äldste kan få i uppdrag att undersöka saken. De kan till exempel först med föräldrarna (eller föräldern) diskutera det som har hänt, barnets inställning och vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits. (Jämför 5 Moseboken 21:18—21.) Om de kristna föräldrarna har situationen i sin hand, kan de äldste bara höra med dem emellanåt för att erbjuda råd och förslag som kan vara till hjälp och för att ge kärleksfull uppmuntran.

²³ Men ibland visar samtalet med föräldrarna att det skulle vara bäst om de äldste sammanträffade med den egensinnige minderårige och hans föräldrar. Eftersom tillsyningsmännen kommer ihåg ungdomars begränsningar och böjelser, kommer de att försöka visa den unge odöpte förkunnaren till rätta med mildhet. (2 Timoteus 2:22—26) I vissa fall kan det stå klart att han inte längre uppfyller kraven för att vara en förkunnare och att en lämplig pålysning därför bör göras.