TROGNA IN I DET SISTA

Lestan Fabijan, en murare från Zagreb, vittnade för Ivan Sever, Franjo Dreven och Filip Huzek-Gumbazir. Inom sex månader hade de blivit döpta, börjat förkunna och hålla möten. Kvällen den 15 januari 1943 kom en patrull soldater hem till Ivan Sever för att gripa honom, Franjo Dreven och en annan broder, Filip Ilić. De letade igenom huset, tog all litteratur och förde bort bröderna.

När Lestan hörde vad som hade hänt gick han och Filip Huzek-Gumbazir hem till Franjos mor och syster för att trösta dem. Men partisanerna fick veta det och grep även Lestan och Filip. Sammanlagt blev alltså fem bröder gripna. De vägrade att bära vapen och delta i kriget, och med hjälp av Bibeln förklarade de att de bara tjänade Jehova och att de var Kristi soldater. Alla fem dömdes till döden och hölls inspärrade.

En natt väcktes bröderna av soldater som tvingade dem att klä av sig och förde ut dem i skogen. Under tiden fick de chans att ändra sig. Soldaterna försökte bryta ner dem genom att prata om deras familjer. De nämnde Filip Huzek-Gumbazirs fru, som var gravid, och hans fyra barn. Filip svarade att han litade helt på att Jehova skulle ta hand om dem. Franjo Dreven var ogift, men soldaterna frågade honom vem som skulle ta hand om hans mor och syster.

När de var framme tvingades bröderna att stå ute i vinterkylan. Sedan började avrättningarna. Först sköt soldaterna Filip Huzek-Gumbazir. Sedan väntade de en stund och frågade om de andra ville ändra sig. Men bröderna gav inte efter. Då sköt soldaterna Franjo, sedan Ivan och därefter Lestan. Filip Ilić, som var ensam kvar, kompromissade till slut och gick med på att bli soldat. Tre månader senare återvände han hem på grund av sjukdom och berättade då vad som hade hänt. Han hade kompromissat för att rädda livet men dog strax därefter av sin sjukdom.

Många av bröderna och systrarna i Slovenien blev också förföljda. Franc Drozg, en 38-årig smed, vägrade att bära vapen. Nazisterna avrättade honom i Maribor den 8 juni 1942. Några som såg avrättningen har berättat att man innan han sköts hängde en skylt om halsen på honom med texten: ”Jag är inte från den här världen.” (Joh. 17:14) Hans starka tro märks tydligt i ett brev som han skrev några minuter före avrättningen: ”Käre Rupert! I dag dömdes jag till döden. Sörj inte för min skull. Jag vill bara skicka en hälsning till dig och de andra där hemma och säga att jag älskar er. Vi ses igen i Riket!”

Myndigheterna gjorde allt för att stoppa predikoverket, men Jehova visade att han kan rädda sitt folk. Polisen gjorde till exempel regelbundna kontroller och radade upp dem som bodde i ett visst område för att kontrollera deras papper. Alla som verkade misstänkta fördes till fängelset. Under tiden letade andra poliser igenom hus och lägenheter i området. Bröderna upplevde ofta att Jehova skyddade dem genom att poliserna hoppade över deras hem, antagligen i tron att de redan blivit genomsökta. Vid minst två sådana tillfällen hade bröderna mycket litteratur hemma och även stencilapparater. Förkunnarna fick många gånger uppleva att ”Jehova är mycket ömsint och medlidsam”. (Jak. 5:11, fotnoten)

DÖMDA TILL DÖDEN

År 1945 slutade andra världskriget, och en av de blodigaste perioderna i historien var över. Bröderna hoppades att verket skulle bli fritt och att de skulle kunna predika öppet igen nu när Hitler och hans allierade var besegrade. Situationen såg ljus ut eftersom den nya kommunistiska regeringen utlovade tryck-, yttrande- och religionsfrihet.

Men i september 1946 greps 15 bröder och 3 systrar, bland annat Rudolf Kalle, Dušan Mikić och Edmund Stropnik. Utredningen tog fem månader. Till sist åtalades de för fientlig verksamhet mot staten och folket, och det sades att de var ett hot mot Jugoslaviens existens. Myndigheterna menade att vår verksamhet styrdes från USA och att bröderna var amerikanska spioner som bara använde budskapet om Guds rike som en täckmantel för att bekämpa socialismen och återinföra kapitalism. Det var främst en katolsk präst som låg bakom de här anklagelserna.

Bröderna framförde själva sitt försvar i rätten och vittnade modigt om Jehova och hans kungarike. En ung broder vid namn Vjekoslav Kos sade till domarna: ”Det var genom min mor som jag fick den här tron, som är grundad på Bibeln. Under ockupationen fängslades hon av tyskarna. Min bror och två av mina systrar som delade vår tro sändes till koncentrationslägret i Dachau. De blev skjutna därför att de ansågs vara kommunister. Men på grund av samma tro står jag här i dag och anklagas för att vara fascist.” Åtalet lades ner, och Vjekoslav släpptes fri.

Men alla fick inte en sådan rättvis behandling. Tre av de anklagade dömdes till döden genom arkebusering, och de andra dömdes till fängelsestraff på 1 till 15 år. Vittnen över hela världen reagerade snabbt och kraftfullt. Bröder och systrar i USA, Kanada och Europa skickade tusentals brev och telegram till Jugoslaviens regering och protesterade mot de orättvisa domarna. Även representanter för olika regeringar skrev och försvarade bröderna. Tack vare detta stöd omvandlades dödsdomarna till 20 års fängelse.

Men förföljelsen upphörde inte. Två år senare grep slovenska myndigheter Janez Robas och hans fru, Marija, och Jože Marolt och Frančiška Verbec för att de predikade. Anklagelsen löd bland annat: ”’Jehovistsekten’ har rekryterat nya medlemmar som har blivit motståndare till vårt nuvarande sociala system och till militärtjänsten.” Myndigheterna påstod att bröderna försökte försvaga landets försvar och dömde dem till mellan tre och sex års straffarbete.

Regeringens policy ändrades med tiden, och 1952 släpptes alla vittnen fria. Vännerna fortsatte att sprida de goda nyheterna. Jehova höll sitt löfte: ”Inget som helst vapen som formas mot dig skall ha framgång, och vilken tunga det vara må som reser sig upp mot dig i domen skall du döma skyldig.” (Jes. 54:17)

Men myndigheterna fortsatte att försöka bryta ner bröderna. I nyhetsmedierna sade man att de var ”mentalt sjuka” och ”fanatiska, på gränsen till galna”. Några av bröderna blev oroliga av all negativ publicitet, och den ständiga rädslan för att vara bevakad satte också sina spår. När trogna vänner släpptes ut ur fängelset hände det att andra i församlingen trodde att de var spioner. Men Jehova stärkte församlingarna med hjälp av lojala och mogna bröder.

När Josip Broz Tito kom till makten efter andra världskriget fick militären stort inflytande i Jugoslavien. Den som vägrade göra militärtjänst, oavsett skäl, blev regeringens fiende.

LOJALITETEN PRÖVAS

Under andra världskriget var Ladislav Foro från Kroatien med på ett möte för alla invånare i staden där en katolsk präst höll en predikan. Efter predikan kikade den nioårige Ladislav nyfiket in bakom draperiet där prästen bytte om. Under sin ämbetsdräkt hade prästen en Ustašauniform och ett patronbälte med en handgranat. Prästen tog en sabel, gick ut och steg upp på en häst. Han ropade: ”Kom bröder, nu ska vi kristna folket! Ni vet vad ni ska göra om någon protesterar!”

Ladislav visste att den som tjänade Gud inte kunde bete sig så. Strax efter det här började han följa med sin farbror till möten som vittnena höll i hemlighet. Ladislav fortsatte att gå på mötena och gick framåt i sanningen trots att hans föräldrar blev upprörda.

När Ladislav blev inkallad 1952 förklarade han att han inte kunde göra militärtjänst på grund av sitt kristna samvete. Han förhördes om och om igen av tjänstemän som försökte tvinga honom att svära soldateden. En gång tog de honom till en kasern där 12 000 rekryter hade samlats för att svära eden. Ladislav fick stå allra längst fram. Soldaterna hängde ett gevär på hans axel, men han tog genast av sig det. De skrek i högtalare att han skulle bli skjuten om han gjorde så igen. Ladislav vägrade fortfarande att lyda, och soldaterna förde bort honom och knuffade ner honom i en flera meter djup bombkrater. En soldat fick order om att avrätta honom, och han sköt två gånger ner i gropen. Sedan gick soldaterna tillbaka till kasernen. Men Ladislav hade inte blivit träffad.

På kvällen lyfte man upp Ladislav ur gropen och förde honom till ett fängelse i Sarajevo. Man visade honom ett brev där det stod att andra vittnen hade kompromissat och var fria medan han satt i fängelse ihop med kriminella. Genom sådana här samtal försökte man gång på gång bryta ner honom. Men Ladislav hade rätt inställning. ”Tjänar jag Jehova eller människor?” tänkte han. ”Spelar det någon roll för mig vad andra gör?”

Tack vare sitt andliga synsätt kunde Ladislav vara trogen under hela sin fängelsevistelse, som varade i fyra och ett halvt år. Längre fram reste han som kretstillsyningsman tillsammans med sin fru, Anica, som alltid var ett stöd för honom.

Det lagliga erkännandet löste alltså inte alla problem. Eftersom bröderna var neutrala ansåg myndigheterna att de spred propaganda när de vittnade. Säkerhetspolisen och deras informatörer gjorde det mycket svårt för vännerna att predika. De kunde bli gripna och bötfällda. I en rapport stod det: ”Vittnena blir fortfarande gripna och åtalade, särskilt i Slovenien, där katolska kyrkans inflytande är som störst. Polisen och deras medhjälpare bevakar många av dem för att avslöja dem när de leder bibelstudier. Men bröderna och systrarna har visat att de är beslutna att lyda Gud mer än människor och att segra över förföljelsen.”

”FÖRSIKTIGA SOM ORMAR”

När vännerna gick i tjänsten på landet i Slovenien brukade de börja med att fråga om den besökte hade ägg att sälja. Om priset var bra köpte de några ägg för att inte väcka misstankar. När de hade tillräckligt med ägg kunde de be att få köpa ved. Om det verkade lämpligt försökte de föra in samtalet på Bibeln medan de genomförde affären. (Matt. 10:16)

I trakten kring Zagreb i Kroatien kunde vännerna bearbeta distrikten systematiskt utan att väcka uppmärksamhet. En metod var att besöka vart tionde hus. Om man tog det första huset fortsatte man alltså med nummer 11, 21, 31 och så vidare. Många lärde känna Jehova på det här sättet. Men med tanke på hur svårt det var att gå i tjänsten från dörr till dörr var det ändå vanligast med informellt vittnande.

I Serbien höll vännerna sina möten hemma hos varandra. Damir Porobić berättar att en del möten hölls hemma hos hans farmor efter andra världskriget. ”Det brukade komma mellan fem och tio personer. Farmors hus var perfekt eftersom det fanns ingångar från två håll. Vännerna kunde komma och gå utan att väcka någon uppmärksamhet.”

Veronika Babić föddes i Kroatien, och hennes familj började studera i mitten av 50-talet. Efter sitt dop 1957 flyttade hon med sin man till Sarajevo i Bosnien. Milica Radišić från området Slavonien i Kroatien blev döpt 1950. Hennes familj flyttade också till Bosnien, och tillsammans började de här familjerna sprida sanningen där. Precis som i andra delar av Jugoslavien krävdes försiktighet. Veronika berättar: ”Vi blev angivna, och polisen kom och tog vår litteratur. De grep oss, förhörde oss och hotade med fängelse. Till slut gav de oss böter. Men ingenting kunde skrämma oss eller slå ner modet på oss. Vår tro på Jehova blev bara starkare.”

Milica berättar: ”En dag kom det en intresserad man till Rikets sal. Vi tog emot honom med öppna armar, och han fick till och med bo hemma hos vännerna ett tag. Han var väldigt engagerad och svarade mycket på mötena. Men sedan fick vår dotter se honom på sin arbetsplats. Han var med på ett möte som hölls av den hemliga polisen, och vi förstod att han var utskickad för att spionera på oss. Eftersom han nu var avslöjad slutade han komma.”