”Folk tyckte om att läsa på den tiden och ville gärna ha lite kvällslektyr”, berättar Lina Babić, som fick sanningen mot slutet av andra världskriget och hade nära kontakt med bröder och systrar. ”Eftersom vi alltid behövde vara försiktiga, skrev jag av litteraturen för hand i en anteckningsbok. Om jag visiterades såg det bara ut som personliga anteckningar.”

Jag arbetade på dagen och tryckte på natten

LINA BABIĆ

FÖDD 1925

DÖPT 1946

ÖVRIGT Har tjänat vid Betel sedan 1953, när verket blev lagligt. Hon hjälpte till med att trycka och transportera tidskrifter och annan litteratur. Nu tjänar hon troget på Betel i Zagreb.

NÄR bröderna släpptes ut ur fängelset gjorde man snabbt förberedelser för att trycka tidskrifter. Men bröderna var inte så många, och det fanns mycket arbete att göra. När jag förstod det erbjöd jag mig att hjälpa till, trots att jag också hade ett förvärvsarbete att sköta. Men jag ville gärna ställa upp. Först skötte jag mitt vanliga arbete hela dagen, och sedan tryckte jag litteratur till sent på natten.

På den tiden ägde inte avdelningskontoret någon egen fastighet i staden. Men ett äldre par, Petar och Jelena Jelić, lät oss vara i deras lilla etta och duplicera litteraturen. Rummet var bara 4,5 gånger 4,5 meter. Vi staplade de tryckta sidorna på en träram överdragen med tyg som vi ställde på sängen. Bredvid sängen hade vi ett bord där den manuella stencilapparaten stod. Vi producerade omkring 800 sidor per timme. Det är inte mycket jämfört med moderna tryckpressar, men vi var glada över att det gick att framställa all den litteratur som behövdes om vi bara visade tålamod och arbetade hårt.

Det var rörande att se hur paret Jelić väntade tålmodigt tills vi hade slutat arbeta och flyttat på kopiorna innan de kunde gå och lägga sig. De klagade inte en enda gång. De riktigt lyste av glädje över att de kunde stödja verket på det här sättet. När Jelena och andra äldre systrar hade möjlighet hjälpte de till med att sortera de tryckta sidorna och sedan häfta och vika dem. Den hjälpen var mycket värdefull.

År 1958 skaffade vi en elektrisk stencilapparat, och tryckningen blev lättare. 1931 tryckte vi bara 20 tidskrifter, men tidigt på 60-talet kunde vi framställa 2 400 tidskrifter på tre språk – kroatiska, serbiska (kyrilliskt alfabet) och slovenska. Vi kunde inte trycka böcker, men däremot tryckte vi många broschyrer. 1966 slog vi alla rekord. Med hjälp av ett lokalt tryckeri framställdes boken ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga” i form av 12 broschyrer på tre olika språk. De 600 000 broschyrer som trycktes motsvarade 50 000 böcker.

Nu är jag på Betel i Zagreb. Jag blir så glad när jag tänker tillbaka på de år jag har tjänat Jehova och ser hur han har välsignat verket i alla delar av det tidigare Jugoslavien.