Innan vi lämnade Maribor för att resa till Luzern, kom fler pionjärer dit från Tyskland. En av dem var Alfred Schmidt, som hade tjänat åtta år vid Betel i Magdeburg i Tyskland. Ett år senare blev jag hans hustru.

Nästan alla pionjärer i Jugoslavien kunde besöka konventet i Luzern. Det var min första sammankomst, och jag blev överväldigad av den kärlek och omtanke som de schweiziska bröderna visade oss. Den vackra staden Luzern gjorde också stort intryck på mig. Föga anade jag att jag 20 år senare skulle tjäna som pionjär där!

Att predika under förbud

När vi hade lämnat det vackra Schweiz och återvänt till Jugoslavien, blev vi snart utsatta för verklig förföljelse. Vi blev arresterade och inspärrade i centralfängelset i Belgrad. Den broder som hade ansvaret för verksamheten i Jugoslavien bad om tillstånd att besöka oss, men hans begäran avslogs. När han samtalade med vaktkonstapeln, talade han emellertid med så hög röst att vi kunde höra honom, och bara att få höra hans röst blev till stor uppmuntran för oss.

Efter några dagar fördes vi i handbojor till ungerska gränsen, sedan vår litteratur och våra pengar hade konfiskerats. När vi anlände till Budapest hade vi knappt ett öre på fickan, men vi hade en hel del löss som en souvenir från fängelset.

Eftersom vi hade tyska pass, kunde vi återvända till Jugoslavien, men vi hade bara tillstånd att stanna en kort tid. För att inte bli arresterade måste vi sedan sova på olika ställen varje natt. På det sättet levde vi i omkring sex månader. Därefter, under senare delen av år 1938, fick vi ett brev från Sällskapets avdelningskontor i Bern, där vi uppmanades att försöka ta oss till Schweiz. Den nazistiska armén hade redan ockuperat Österrike, och den politiska situationen förvärrades snabbt. Den jugoslaviska regeringen hade nämligen redan överlämnat några av de tyska pionjärerna till nazisterna.

[Bild på sidan 25]

Alfred och Grete Schmidt som pionjärer i Mostar i den islamiska delen av Jugoslavien, år 1938