Avdelningskontoret i Schweiz sände omkring 20 erfarna pionjärer till Jugoslavien, bland annat Martin Pötzinger, Alfred Schmidt, Vinko och Josephine Platajs och Willi och Elisabeth Wilke. De gjorde stora personliga uppoffringar, och trots att de inte talade slovenska eller serbokroatiska vittnade de modigt med hjälp av vittnesbördskort och fick fart på predikoverket.

En gång när Willi Wilke predikade i en avlägsen by i Kroatien fick han höra ett oväsen från torget. Hans fru, Elisabeth, och Grete Staudinger, en annan pionjär, var där och erbjöd broschyren Den rättfärdige Härskaren som hade en bild av Jesus på framsidan. ”När jag kom till torget”, berättar han, ”fick jag till min förskräckelse se att ett tjugotal ilskna personer stod runt min fru med skäror i händerna. En annan grupp hade börjat bränna broschyrerna.”

Förkunnarna kunde inte förstå varför byborna var så arga, och Elisabeth var inte tillräckligt bra på språket för att fråga dem. Men Grete, som även kunde de lokala språken, gick fram och frågade byborna vad som var problemet.

”Vi vill inte ha Peter som kung!” skrek de.

”Inte vi heller”, sade Grete.

Alla blev förvånade och tittade på broschyren och frågade: ”Men varför då denna propaganda?”

Nu förstod Grete vad det hela handlade om. Året före, 1934, hade den jugoslaviske kungen Alexander I mördats, och sonen Peter skulle efterträda honom. Men byborna ville hellre vara självständiga än styras av en kung från Serbien. De hade trott att bilden på broschyren föreställde Peter.

Pionjärerna kunde reda ut missförståndet och vittna om Jesus Kristus och hans uppgift som kung. En del som hade bränt sina broschyrer ville ha nya. Pionjärerna var glada när de lämnade byn, och de kände att Jehova hade beskyddat dem.