PIONJÄRER LÄGGER GRUNDEN

På 30-talet spred bröder och systrar ivrigt sanningen i Jugoslavien. I Maribor i Slovenien började Grete Staudinger, Katarina Konečnik och senare Karolina Stropnik som feriepionjärer. Längre söderut i Mostar, den största staden i Hercegovina, tog en dirigent vid namn Alfred Tuček emot sanningen och började som pionjär. Dušan Mikić, en 23-åring från Zagreb i Kroatien, fick broschyren Var äro de döda? Han förstod att det var sanningen, blev döpt och blev också pionjär. Snart skulle antalet pionjärer öka ännu mer genom att tyska bröder och systrar kom till Jugoslavien.

Medan sanningen nu höll på att få fäste i Jugoslavien blev den förbjuden i Tyskland. Avdelningskontoret i Schweiz sände omkring 20 erfarna pionjärer till Jugoslavien, bland annat Martin Pötzinger, Alfred Schmidt, Vinko och Josephine Platajs och Willi och Elisabeth Wilke. De gjorde stora personliga uppoffringar, och trots att de inte talade slovenska eller serbokroatiska vittnade de modigt med hjälp av vittnesbördskort och fick fart på predikoverket.

SVÅRIGHETER I PIONJÄRTJÄNSTEN

Det var kärlek till Jehova och medmänniskorna som hjälpte pionjärerna att orka fortsätta trots språkproblem och pengabrist. Det frestade på med allt resande. De kunde få gå 4 mil till fots i dåligt väder och svår terräng för att komma till avlägsna byar. En pionjärsyster berättar att hon brukade ta av sig skorna mellan byarna för att inte slita på dem i onödan. Martin Pötzinger, som senare blev medlem av den styrande kretsen, brukade med glädje tänka tillbaka på hur han gick runt på landsbygden med litteraturen i en ryggsäck och vittnade för alla som ville lyssna.

Så småningom skänkte en broder i Schweiz cyklar till pionjärerna, och det underlättade mycket. De här cyklarna användes i tjänsten lång tid framöver.

Trots att jugoslaverna var kända för att vara gästfria blev pionjärerna förföljda och ovänligt behandlade. Prästerna hade stort inflytande, särskilt i de mindre byarna. Ibland skickade de ut skolbarn för att kasta sten på pionjärerna. Prästerna påverkade också myndigheterna, så att de trakasserade pionjärerna genom att ta deras litteratur och gripa dem.

En gång när Willi Wilke predikade i en avlägsen by i Kroatien fick han höra ett oväsen från torget. Hans fru, Elisabeth, och Grete Staudinger, en annan pionjär, var där och erbjöd broschyren Den rättfärdige Härskaren som hade en bild av Jesus på framsidan. ”När jag kom till torget”, berättar han, ”fick jag till min förskräckelse se att ett tjugotal ilskna personer stod runt min fru med skäror i händerna. En annan grupp hade börjat bränna broschyrerna.”

Förkunnarna kunde inte förstå varför byborna var så arga, och Elisabeth var inte tillräckligt bra på språket för att fråga dem. Men Grete, som även kunde de lokala språken, gick fram och frågade byborna vad som var problemet.

”Vi vill inte ha Peter som kung!” skrek de.

”Inte vi heller”, sade Grete.

Alla blev förvånade och tittade på broschyren och frågade: ”Men varför då denna propaganda?”

Nu förstod Grete vad det hela handlade om. Året före, 1934, hade den jugoslaviske kungen Alexander I mördats, och sonen Peter skulle efterträda honom. Men byborna ville hellre vara självständiga än styras av en kung från Serbien. De hade trott att bilden på broschyren föreställde Peter.

Pionjärerna kunde reda ut missförståndet och vittna om Jesus Kristus och hans uppgift som kung. En del som hade bränt sina broschyrer ville ha nya. Pionjärerna var glada när de lämnade byn, och de kände att Jehova hade beskyddat dem.

Pionjärerna behövde också ta hänsyn till lokala seder och bruk, särskilt när de vittnade i byar i Bosnien där de flesta var muslimer. En muslimsk man kunde till exempel ta illa upp om någon fick ögonkontakt med hans fru.

Vid den här tiden fanns det inte särskilt många församlingar och grupper i landet. Därför kunde det vara svårt att hitta någonstans att sova när man hade vittnat en hel dag i en avlägsen by. Pionjärerna hade helt enkelt inte råd att ta in på något pensionat. Josephine Platajs berättar: ”Jag minns en by där ingen ville låta oss sova över eftersom de var rädda för den katolske prästen. Det hann bli mörkt innan vi bestämde oss för att lämna byn. På väg därifrån fick vi syn på ett stort träd. Marken var täckt av torra löv, och det var en perfekt övernattningsplats. Tvättpåsen fick fungera som kudde, och min man band för säkerhets skull fast cykeln vid vristen. På morgonen såg vi att vi hade sovit vid en brunn, så nu kunde vi tvätta oss också. Jehova hade beskyddat oss och dessutom sett till att vi fick det vi behövde.”

Pionjärerna fick verkligen uppleva att Jehova tog hand om dem även när det gällde mindre saker. Tjänsten var viktigast för dem, och de brydde sig inte om att livet var lite obekvämt ibland.

STEGET ÖVER TILL MAKEDONIEN

Alfred och Frida Tuček, som båda var pionjärer, passade på att förkunna de goda nyheterna under en resa från Slovenien till Bulgarien. I staden Strumica i Makedonien vittnade de för en affärsinnehavare, Dimitar Jovanovič, och lånade ut litteratur till honom. På hemresan en månad senare gjorde de återbesök. Det visade sig att han inte hade läst litteraturen, så de bad att få den tillbaka för att kunna ge den till någon annan. Dimitar blev nyfiken och bad att få en ny chans. Han läste litteraturen och förstod att han hade hittat sanningen. Han var den förste som blev döpt som ett Jehovas vittne i Makedonien.

[Bild på sidan 154]

De första pionjärerna mötte många motgångar

En dirigent blir pionjär

För många år sedan i det som i dag är Bosnien-Hercegovina tog Alfred Tuček, som var dirigent för den kungliga militärorkestern, emot litteratur från sin kollega Fritz Gröger. Det var troligen i slutet av 20-talet som Alfred kontaktade Bibelstudiesällskapet Fyren i Maribor och sade att han ville bli reguljär pionjär. Så småningom blev han en av Jugoslaviens första pionjärer. Arbetet som dirigent var välbetalt, men kärleken till Jehova fick Alfred att säga upp sig utan att ”se sig tillbaka”. (Luk. 9:62) Under tidigt 30-tal reste han omkring med pionjärbröderna från Tyskland och visade ”Skapelsedramat i bilder”. Han hjälpte också till med att göra distriktskort och organisera predikoverket i Jugoslavien. 1934 gifte han sig med Frida, en av pionjärerna från Tyskland. Deras första förordnande var i Sarajevo i Bosnien. Längre fram förkunnade de även i Makedonien, Montenegro, Kroatien och Serbien. I början tog de sig oftast fram på cykel, men senare skaffade de en motorcykel. Det var inte många som ville ta emot sanningen på den tiden, och verket var förbjudet, men Alfred och Frida insåg att det ändå var viktigt att nå så många som möjligt.