När vi i klassen hade fått veta vilka distrikt vi skulle till var det några beteliter som kom och frågade vart vi skulle. De sa något positivt om varje distrikt tills jag svarade: ”Kongo-Kinshasa.” Då blev det helt tyst, och så sa de: ”Oj, Kongo! Må Jehova vara med dig!” På den tiden var Kongo-Kinshasa ofta på nyheterna, och det rapporterades om krig, legosoldater och mord. Men jag höll fast vid det jag hade lärt mig på Gilead. Strax efter gileadavslutningen i september 1967 reste jag tillsammans med Heinrich Dehnbostel och Claude Lindsay till huvudstaden, Kinshasa.

PERFEKT ÖVNING FÖR MISSIONÄRER

Det första vi fick göra när vi kom till Kinshasa var att studera franska i tre månader. Sedan flög vi till Lubumbashi, före detta Élisabethville, som låg i den allra sydligaste delen av Kongo-Kinshasa, nära gränsen till Zambia. Vi flyttade in i ett missionärshem som låg centralt i staden.

Det fanns många orörda distrikt i Lubumbashi, och det var fantastiskt att få predika för människor som aldrig hade hört talas om sanningen förut. Snart hade vi fler bibelstudier än vi hann med. Vi fick också vittna för tjänstemän som arbetade för regeringen och polisen. Många hade stor respekt för Bibeln och för vårt arbete. Gemene man pratade swahili, så Claude Lindsay och jag lärde oss det språket också. Sedan dröjde det inte länge förrän vi blev förordnade till en swahilitalande församling.

Det var mycket som var fantastiskt, men allt gick inte som på räls. Vi fick ofta stå ut med fulla soldater med vapen i högsta hugg och besvärliga poliser som kom med falska anklagelser. En gång stormades ett församlingsmöte på missionärshemmet av en beväpnad polisstyrka. De tog med oss till polisstationen, där vi fick sitta på golvet tills de släppte oss klockan tio på kvällen.

År 1969 började jag som kretstillsyningsman. I min krets fick jag min beskärda del av den afrikanska bushen. Jag gick långa sträckor genom högt gräs på leriga stigar. I en by var det en höna som satte sig för att sova under min säng med sina kycklingar. Jag kommer aldrig att glömma det entusiastiska kacklet som väckte mig före soluppgången. Några av mina käraste minnen är från kvällar när jag satt med bröder kring en brasa och pratade om andliga frågor.

En av de största utmaningarna var att hantera personer som utgav sig för att vara Jehovas vittnen men som tillhörde Kitawala.b Några av dem infiltrerade församlingarna, och vissa blev till och med äldste. De var som ”dolda klipprev”, men trogna bröder och systrar genomskådade dem ofta. (Jud. 12) Så småningom renade Jehova församlingarna, och efter det kom mängder av människor med i sanningen.

År 1971 fick jag ett nytt förordnande. Jag kom till avdelningskontoret i Kinshasa, där jag arbetade med korrespondens, litteraturbeställningar och frågor om tjänsten. På Betel lärde jag mig att organisera arbetet i ett enormt land med väldigt begränsad infrastruktur. Ibland tog det flera månader innan vår flygpost nådde församlingarna. Posten kunde lastas av från flyget och vidare på en båt, men sedan tog det stopp. Båtarna kom ingenstans på flera veckor på grund av att vattenhyacinter täppte igen vattenvägarna. Men varken de här eller andra problem kunde hindra vår verksamhet.

Jag var så imponerad av att vännerna lyckades anordna sammankomster trots att vi hade så begränsade resurser. De byggde podier av termitstackar, använde högt elefantgräs som väggar och rullade elefantgräs till sittdynor. De använde bambu till byggnadens stomme och gjorde tak och bord av stråmattor. Det fanns inte spik, så de skar ut barkremsor som användes för att hålla ihop stommen. Jag beundrade verkligen de här uthålliga och påhittiga bröderna och systrarna. De här vännerna kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Jag saknade dem verkligen när jag hade åkt vidare till nästa uppdrag.