Rikets sal fungerade som samlingsplats för de vittnen som flydde till Goma. Längre fram upprättades ett flyktingläger strax utanför staden där mer än 2 000 människor kunde bo. Det var bara avsett för Jehovas vittnen, deras barn och intresserade. Bröderna upprättade liknande läger i andra delar av östra Kongo.

De som var på flykt var i huvudsak hutuer som fruktade repressalier, medan de vittnen som flydde tillsammans var både hutuer och tutsier. Det var mycket farligt att föra tutsier över gränsen och in i Goma, eftersom man fortsatte att döda tutsier. I ett skede fick man betala motsvarande drygt 600 kronor för att få ut ett vittne som var tutsi ur landet.

När vittnena nu hade kommit till Kongo ville de hålla ihop. De ville inte ha något att göra med hutumilisen Interahamwe som var aktiv i de flyktingläger som hade upprättats av FN. Dessutom sympatiserade de flesta flyktingar som inte var vittnen med den gamla huturegimen. Jehovas vittnen var inte omtyckta av dem, särskilt inte av Interahamwe, eftersom de inte hade samarbetat med dem. Vittnena ville hålla sig för sig själva så att de också skulle kunna skydda sina bröder och systrar som var tutsier.

De som flydde från Rwanda fick inte med sig några tillhörigheter, och därför behövde de hjälp. Den hjälpen kom från Jehovas vittnen i Belgien, Frankrike, Kenya, Kongo och Schweiz i form av pengar, medicin, mat och kläder. Man skickade också läkare och sjuksköterskor. I en av de första hjälpsändningarna som kom med flyg fanns många mindre tält från avdelningskontoret i Frankrike. Längre fram sände avdelningskontoret i Belgien större tält som hade plats för hela familjer. Tältsängar och luftmadrasser skickades också. Avdelningskontoret i Kenya bidrog med mer än två ton kläder och över 2 000 filtar.

UTBROTT AV KOLERA

I Rikets sal i Goma och på den angränsande tomten fanns det över 1 000 vittnen och intresserade som hade flytt från Rwanda. På grund av det stora antalet flyktingar utbröt sorgligt nog en koleraepidemi i Goma. Avdelningskontoret i Kongo-Kinshasa skickade omedelbart medicin för att man skulle få bukt med epidemin, och broder van Bussel flög från Nairobi till Goma med 60 kartonger med medicin. Rikets sal användes tillfälligt som sjukhus, och man försökte isolera de sjuka. Loic Domalain och en annan broder, som båda var läkare, och Aimable Habimana från Rwanda, som var sjukvårdskunnig, arbetade natt och dag. Broder Hamel från Frankrike var också till stor hjälp under den här svåra tiden. Det var även de många andra bröder och systrar med medicinsk erfarenhet som kom som frivilliga för att hjälpa de sjuka.

Trots att man gjorde stora ansträngningar för att hindra smittan var det över 150 vittnen och intresserade som blev sjuka, och omkring 40 dog innan den dödliga sjukdomen kunde hejdas. Längre fram hyrde man ett stort markområde som skulle användas till flyktingläger för Jehovas vittnen. Hundratals små tält sattes upp, och ett stort tält från Kenya fungerade som sjukhus. Amerikanska sjukvårdare som besökte lägret imponerades av att det var så rent och välordnat.

I början av augusti 1994 hade hjälpkommittén i Goma hand om 2 274 flyktingar – vittnen, barn och intresserade. Samtidigt fanns det många andra vittnen i flyktingläger i Bukavu och Uvira i östra Kongo och även i Burundi. Ytterligare 230 fanns i ett flyktingläger i Tanzania.

När bröderna på översättningskontoret i Kigali tvingades fly till Goma hyrde de ett hus så att de kunde fortsätta att översätta. Under kriget hade de lyckats rädda undan en dator och en generator och sedan flyttat dem från Kigali till Goma.

I Goma fanns det praktiskt taget inga telefonförbindelser och ingen postgång. Men med hjälp av vittnen som arbetade på flygplatsen kunde bröderna skicka översatt material och annan post med ett flyg som gick en gång i veckan från Goma till Nairobi. Bröderna på avdelningskontoret i Kenya skickade post till Goma på samma sätt.

Emmanuel Ngirente och två andra översättare fortsatte att översätta så gott det gick, trots de svåra förhållandena. På grund av kriget fick de hoppa över vissa artiklar i Vakttornet, men dessa artiklar trycktes senare och publicerades i särskilda broschyrer som man använde vid församlingsbokstudiet.

LIVET I FLYKTINGLÄGREN

Människor fortsatte att fly från Kigali. Francine, som hade flytt till Goma efter det att hennes man, Ananie, hade mördats, flyttades till ett av de flyktingläger som hade upprättats av vittnena. Så här beskriver hon livet i lägret: ”Varje dag fick några bröder och systrar i uppgift att laga mat. Vi gjorde i ordning en enkel frukost som bestod av hirs- eller majsvälling. Vi lagade också till middagsmålet. När vi var färdiga med våra uppgifter var vi fria att gå i tjänsten. Vi vittnade mest i vårt eget läger för familjemedlemmar och släktingar som inte var vittnen, men också för dem som bodde utanför lägret. Men efter en tid blev medlemmar av Interahamwe-milisen, som fanns i andra läger, irriterade över att se att vittnena var i läger som var åtskilda från de andra flyktinglägren, och situationen blev mycket farlig.”

I november 1994 stod det klart att vittnena skulle kunna återvända till Rwanda utan risk. Det var i själva verket förståndigt att göra det med tanke på den osäkra situationen i de läger i Kongo där det inte fanns vittnen. Men det skulle inte bli lätt att återvända. Hutumilisen hoppades kunna omgruppera sig och slå till mot Rwanda, och i deras ögon var alla som lämnade Kongo för att återvända till Rwanda desertörer.

Bröderna meddelade regimen i Rwanda att Jehovas vittnen, som hade varit neutrala under kriget och inte tagit del i folkmordet på tutsierna, ville återvända. Regimen sa åt bröderna att de skulle förhandla med FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), som hade fordon som kunde användas för det här ändamålet. Men eftersom milisen skulle ha hindrat vittnena från att återvända till Rwanda, måste bröderna använda list.

Bröderna meddelade att man skulle hålla ett kretsmöte i Goma, och man gjorde i ordning sammankomstbanderoller. Sedan upplyste man diskret vittnena om att de i stället skulle återvända till Rwanda. För att inte väcka misstankar fick vännerna instruktioner om att lämna kvar sina tillhörigheter i lägren och ge sig av med bara biblar och sångböcker som om de var på väg till en sammankomst.

Francine kommer ihåg att de fick gå i några timmar innan de slutligen kom fram till väntande lastbilar som skulle ta dem till gränsen.

När folkmordet började var jag tvungen att lämna landet. Men strax efteråt ombads jag hjälpa flyktingar i östra Kongo. Från Nairobi reste jag till Goma, en stad på gränsen till Rwanda. Jag hade aldrig varit där förut, och det enda jag hade fått veta var namnet på en äldste, så jag undrade hur jag skulle hitta honom. Men när jag kom fram frågade jag taxichauffören. Han talade med andra som körde taxi, och efter en halvtimme stod jag framför äldstebroderns dörr. Två bröder från landskommittén i Rwanda kunde ta sig över gränsen till Goma, och jag gav dem de pengar som jag hade fått från avdelningskontoret i Kenya som en hjälp till bröderna i Rwanda.

Andra gången jag kom till Goma från Nairobi minns jag hur det var när jag gick till den rwandiska gränsen. Det var inte så långt, men det tog lång tid eftersom jag gick mot strömmen av flyktingar som vällde över från andra sidan gränsen.

Plötsligt var det någon som ropade på mig: ”Ndugu [broder] Henk! Ndugu Henk!” När jag försökte se vem det var, fick jag syn på Alphonsine, en flicka på 14 år från den församling i Kigali som jag hade tillhört. Hon hade kommit ifrån sin mamma. Vi höll oss nära varandra i trängseln, och jag tog med henne till den Rikets sal som många andra bröder och systrar som var på flykt använde som samlingsplats. Först fick hon vara hos en kongolesisk familj, och sedan tog en syster som var flykting och som kom från hennes egen församling hand om henne. Alphonsine återförenades senare med sin mamma i Kigali.

[Bilder på sidan 226]

Ovan: Flyktingläger för rwandiska vittnen; nedan: flyktingläger för både vittnen och andra.

Goma, Kongo.

Benaco, Tanzania.

[Bilder på sidan 229]

Rikets sal användes som sjukhus.