Möten med Kitawala

År 1960 blev Pontien Mukanga, en vänlig, spensligt byggd broder, förordnad som den förste kretstillsyningsmannen i Kongo. Efter att ha fått övning i Kongo (Brazzaville) besökte han församlingarna i Léopoldville och några isolerade grupper. Men ett långt svårare uppdrag väntade: att möta Kitawala.

En av de första resor som broder Mukanga gjorde var till Kisangani (då Stanleyville), över 160 mil från huvudstaden. Varför for han just dit? En europé, som broder Heuse hade träffat på i tjänsten på fältet, hade visat honom ett fotografi som hade tagits i Stanleyville strax efter det att landet blivit självständigt. Fotot visade en stor skylt framför järnvägsstationen med en bild av en uppslagen bibel och följande text: ”Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap – Internationella Bibelstudiesällskapet – Kongolesiska religionssamfundet Kitawala – länge leve Patrice E. Lumumba – länge leve Antoine Gizenga – länge leve M.N.C.-regeringen.” Det var uppenbart att Kitawala i Kisangani utnyttjade namnen på Jehovas vittnens lagligen inregistrerade sammanslutningar.

Fanns det sanna Jehovas vittnen i Kisangani? Broder Mukanga skickades dit för att ta reda på det. Det enda man visste vid avdelningskontoret var att en man som hette Samuel Tshikaka och som hade hört sanningen i Bumba hade återvänt till Kisangani 1957. Samuel hade inget med Kitawala att göra och ville gärna hjälpa broder Mukanga, som senare skrev: ”Jag följde med Samuel för att se vad det var för några som använde namnet Vakttornet. Vi besökte deras pastor, som berättade om sin grupp. Vi fick veta att trots att somliga av dem använde Bibeln trodde de alla på själens odödlighet. De lärde ut kärlek genom att byta hustrur.

Kort tid efter min ankomst försökte polisen gripa Kitawalaanhängare i staden. Kitawala slog tillbaka. Polisen kallade in soldater som förstärkning. Många av Kitawala dödades. Nästa dag kom en båt med döda och sårade över floden. Pastorns sekreterare var med på båten, och han kände igen mig som den som hade besökt deras ledare två dagar tidigare. Han anklagade mig falskeligen för att ha förrått dem för myndigheterna och sade att det var jag som var skyldig till deras död som hade blivit dödade under striderna. Han uppmanade sina vänner inom Kitawala att se till att jag inte kom undan, men jag lyckades fly innan de hann döda mig.”

Tidningarna i Belgien rapporterade om den här händelsen och hade då som rubrik: ”Strid mellan Jehovas vittnen och polisen”. Men kongolesiska myndigheter, som kände till skillnaden mellan Kitawala och Jehovas vittnen, gav en korrekt rapport. Inte en enda tidning i Kongo beskyllde Jehovas vittnen för att ha varit inblandade i denna händelse!

Hur gick det då för Samuel Tshikaka? Han är fortfarande med i sanningen och tjänar som äldste i församlingen Tshopo-Est i Kisangani. Det finns nu 1 536 förkunnare i 22 församlingar i Kisangani. Samuels son, Lotomo, tjänar som kretstillsyningsman, precis som Pontien Mukanga gjorde för omkring 40 år sedan.

En kretstillsyningsman som rättar till saker och ting

François Danda var en annan kretstillsyningsman som arbetade med att göra skillnaden klar mellan vittnena och Kitawala. Han förklarar: ”Det var en svår tid, och det rådde stor förvirring. Kitawala satte alltid upp en skylt med ordet ’Vakttornet’ på engelska vid sina mötesplatser. I alla våra publikationer kunde man på utgivarsidan på vilket språk det än var se ordet ’Vakttornet’ skrivet på engelska. Tänk nu om någon som läst våra publikationer sökte efter Guds folk. Han kanske fann en mötesplats med skylten ’Jehovas vittnens Rikets sal’ på det lokala språket och en annan med skylten ’Vakttornet’ på engelska. Till vilken tror du han går? Vi förstår hur förvirrande detta var.

Många bröder hade inte exakt kunskap, och det fanns inte så mycket litteratur. Församlingarna blandade ofta ihop sanningen med Kitawalas läror, i synnerhet när det gällde äktenskapets helgd. I en stad som jag besökte trodde man att 1 Petrus 2:17, där det sägs att vi skall ’älska hela brödraskaran’, betydde att systrar stod till förfogande för vilken broder som helst i församlingen. Om en syster blev gravid genom en annan man än sin egen, erkände hennes man barnet som sitt eget. Precis som under det första århundradet förvrängde ’de oupplysta och obefästa’ Skrifterna. (2 Petr. 3:16)

Jag höll mycket rättframma bibliska tal om Jehovas normer, inbegripet dem om äktenskapet. Jag sade att det fanns vissa saker som vi tålmodigt och successivt måste rätta till, men hustrubyte hörde inte till dessa. Lyckligtvis fattade och godtog bröderna den rätta bibliska synen. Till och med några av Kitawala i den staden omfattade sanningen.”

Genom det bröderna Mukanga och Danda och andra i likhet med dem gjorde blev det klart för människor att Jehovas vittnen skilde sig från Kitawala.

Över hela landet gjorde modiga kretstillsyningsmän och pionjärer mycket för att styrka och öva bröderna. Vid den tiden kom det också kretstillsyningsmän och pionjärer med särskilt uppdrag, vilka hade utbildats i Zambia, till Katanga och södra Kasai, regioner där det hade pågått inbördeskrig.

[Ruta/Bild på sidorna 191–193]

Intervju med Pontien Mukanga

Född: 1929

Döpt: 1955

Bakgrund: Tjänade som den förste kretstillsyningsmannen i Kongo.

År 1955 gick jag till sjukhuset, för jag hade tandvärk. Tandläkaren, Albert Luyinu, behandlade mig och visade mig sedan Uppenbarelseboken 21:3, 4, där det står att det skall komma en tid då det inte längre skall finnas någon smärta. Jag gav honom min adress, och han besökte mig samma kväll. Jag gjorde snabbt andliga framsteg och blev döpt samma år.

År 1960 förordnades jag som kretstillsyningsman för hela Kongo. Kretstjänsten var inte lätt. Jag fick färdas i dagar, ibland till och med i veckor, på usla vägar och under stekande sol på flaket till tungt lastade lastbilar. Under natten plågades jag av moskiter. Det hände ofta att en lastbil som jag hade fått skjuts av gick sönder, och jag blev tvungen att vänta tills den blev reparerad. Jag fick gå ensam längs omarkerade stigar, och ibland gick jag vilse.

En gång, när jag hade besökt en stad i norra Kongo, skulle jag i sällskap med Leon Anzapa cykla vidare till en annan stad, som låg över 12 mil längre bort. Vi cyklade vilse och måste sova över i ett litet hönshus. Då vi blev bitna av loppor från hönsen, gjorde ägaren upp en liten eld mitt på golvet, och det trots att det inte fanns något fönster.

Under natten bröt det ut slagsmål mellan ägarens son och de andra byborna. Snart var också ägaren inblandad. Vi förstod att om han förlorade, så skulle vi få problem. Den natten fick vi inte en blund i ögonen på grund av lopporna, röken och slagsmålet.

Före gryningen smet vi i väg på våra cyklar, men efter några kilometer hade vi återigen cyklat vilse. Vi cyklade vidare hela dagen längs en övergiven väg. Mot slutet av dagen ramlade den uttröttade och uthungrade Leon av sin cykel. Han föll mot en sten och fläkte upp överläppen. Han blödde ymnigt, men vi fortsatte tills vi kom fram till en by. När byborna fick se Leon ville de veta vem som hade skadat honom. Vi förklarade att han hade ramlat av sin cykel, men den förklaringen vägrade de att godta och anklagade i stället mig för att ha skadat honom. Vi sov inte den natten heller – Leon hade så ont, och byborna hade talat om att bestraffa mig. Följande morgon fortsatte vi vår färd, tills vi slutligen kom fram till en by där det fanns lite medicin. Där baddade man Leons läpp med ett antiseptiskt medel och slöt till såret med sex klämmor. Vi cyklade sedan ytterligare åtta mil till Gemena, där Leon slutligen fick behandling på ett litet sjukhus. Jag fortsatte ensam för att förena mig med min hustru. Vi arbetade sedan längs floden tills vi kom till Kinshasa.

Pontiens hustru, Marie, följde ofta med på dessa resor. Hon dog 1963. År 1966 gifte han om sig och fortsatte i kretstjänsten till 1969. Han är fortfarande i heltidstjänsten, nu som reguljär pionjär.

[Ruta/Bild på sidorna 195, 196]

Intervju med François Danda

Född: 1935

Döpt: 1959

Bakgrund: Resande tillsyningsman mellan 1963 och 1986. Tjänade vid Betel i Kongo mellan 1986 och 1996. Tjänar nu som äldste och pionjär med särskilt uppdrag.

År 1974, när jag besökte en församling i Kenge i Bandunduprovinsen, blev jag och sex andra bröder gripna av regeringspartiets soldater. Huvudanklagelsen mot oss var att vi hade vägrat att ta del i politiska ceremonier till ära för statsöverhuvudet. De satte oss i en cell som var två gånger två meter och som saknade fönster. Där kunde vi varken sitta eller ligga, endast luta oss mot varandra, och där fick vi vara i 45 dagar och fick bara gå ut två gånger om dagen. När min hustru, Henriette, fick veta vad som hade hänt, åkte hon de närmare 30 milen från Kinshasa för att få träffa mig. Men de lät henne få träffa mig endast en gång i veckan.

En dag när statsåklagaren kom på besök till fängelset hölls det en politisk ceremoni till hans ära. Alla utom vi sjöng politiska sånger och ropade politiska slagord. Åklagaren blev rasande och befallde mig att säga till de andra sex bröderna att sjunga. Jag svarade att jag inte kunde bestämma över dem och att det var deras sak att avgöra om de skulle sjunga eller ej. För detta blev jag slagen.

Senare satte man oss på flaket till ett fyrhjulsdrivet fordon. Två soldater följde med för att vakta oss, och åklagaren satt i förarhytten tillsammans med chauffören. Vi skulle åka till Bandundu, huvudstaden i provinsen med samma namn. Chauffören körde mycket fort. Jag sade till bröderna att hålla sig fast ordentligt, och sedan började jag be. Precis när jag höll på att avsluta min bön, körde han så fort in i en kurva att fordonet välte. Förvånansvärt nog var det ingen av oss som dog eller ens blev skadad. Vi kände det som om Jehova hade beskyddat oss. När vi fått upp fordonet på vägen igen, gav åklagaren de två soldaterna order om att gå tillbaka till fängelset med oss. Sedan fortsatte han och chauffören till Bandundu.

När vi kom tillbaka till fängelset, berättade soldaterna för myndigheterna där vad som hade hänt och vädjade till dem om att släppa oss fria. Det här gjorde starkt intryck på fängelsedirektören, eftersom han precis som vi trodde att Gud hade beskyddat oss. De följande dagarna fick vi sitta i en vanlig cell och vara tillsammans med de andra fångarna på fängelsegården. Därefter släpptes vi.

Efter att ha tjänat 24 år i kretstjänsten inbjöds François och Henriette till Betel. Tio år senare fick de börja som pionjärer med särskilt uppdrag. Henriette dog den 16 augusti 1998.