Rikets salar på 1960-talet

I de större städerna utgjordes mötesplatserna vanligtvis av byggnader utan väggar. Värmen och den höga luftfuktigheten gjorde att det var skönt med en sådan konstruktion, och de flesta mötena hölls på kvällen eller tidigt på morgonen, när det var svalt. Detta gick bra när det inte regnade, men under regnperioden var man ofta tvungen att flytta fram mötena till en annan dag.

Landets första Rikets sal överlämnades 1962. Den låg i Kimbanseke i Kinshasa och tillhörde en av de sex församlingar som då fanns. Sedan dess har församlingarna i Kongo visat sig mycket initiativrika i fråga om att bygga Rikets salar. Det kunde emellertid uppstå juridiska problem. En broder kanske lät församlingen bygga en Rikets sal på hans mark, men det fanns inget som juridiskt styrkte att församlingen ägde lokalen. När brodern så dog kunde medlemmar av hans familj komma och lägga beslag på lokalen och allt i den. Och det var inte mycket man kunde göra för att förhindra detta. Senare, under förbudstiden, tog de lokala myndigheterna över många Rikets salar och använde dem för sina egna syften. Dessa problem gjorde det svårt att bygga Rikets salar.

Men trots det byggde man Rikets salar runt om i landet. De flesta var enkla byggnader, men alla återspeglade tron hos dem som byggt dem. Så här beskrev en missionär olika mötesplatser under slutet av 1960-talet:

”För att komma fram till en viss Rikets sal i Léopoldville måste vi gå genom en smal gränd mellan hus av grov betong. En skara barn följer efter oss. Vi går in på en gård som är omgiven av en betongmur. Rikets sal, som är utan väggar, ligger bakom ett hus där det bor bröder. Vännerna övar Rikets sånger. Det är fantastiskt att höra dem! De sjunger av hela sitt hjärta. Vi är glada över att salen skuggas av träd, som ger skydd mot solen. Det finns sittplatser för omkring 200 personer. Podiet är gjort av betong och har ett tak av korrugerad plåt. Om talaren råkar vara lång, kan han behöva stå lite framåtlutad. Det finns en anslagstavla med brev från avdelningskontoret och med listor över uppgifter i församlingen. Det finns ett bord för litteratur. Bröderna har ställt växter vid sidan av podiet. Man får ljus från fotogenlampor, så att vännerna kan hålla sina möten på kvällarna. När vi går är barnen fortfarande utanför för att följa oss tillbaka till den stora vägen.

Vi reser nu djupt in i det inre av Kongo. När vi kommer in i en by med gräshyddor, lägger vi märke till Rikets sal. Byggnaden består av nio stolpar och ett tjockt tak av blad. Man har grävt ut små diken som går från den ena sidan av salen till den andra. Det är förvånansvärt bekvämt att sitta på marken med fötterna i diket. Ovanför brodern som leder mötet hänger en handskriven skylt, där det står ’Rikets sal’ på det lokala språket. Omkring 30 personer är närvarande, varav kanske bara hälften är förkunnare. De kan några av Rikets sånger. Det de saknar rent tekniskt kompenseras av deras entusiasm, och vi sjunger av hela vårt hjärta.

Vi reser nu till den norra delen av landet. Vi stannar vår Land Rover och tittar mot byn. Bakom klungan av gräshyddor ser vi en byggnad som skiljer sig från de övriga. Den är gjord av tjocka störar av bambu som är fast sammanfogade. Man har huggit ut fönster och en dörr ur bambuväggen. Taket är av gräs. Framför byggnaden finns en välskött gräsplan med en smal stig, och på gräsplanen finns en liten skylt där det står: ’Jehovas vittnen’. Vi går stigen fram till Rikets sal och blir glatt välkomnade av våra bröder. När vi kommer in i salen ser vi att bänkarna består av bambustänger, som har lagts ovanpå upprättstående bambustolpar. Det är bra att denna Rikets sal har ett vattentätt tak, för om vattnet nådde bambustolparna skulle de slå rot och växa snabbt. Och bänkarna skulle bli mycket högre än 30 centimeter över marken. På en anslagstavla finns mötesprogram och brev från avdelningskontoret. Vännerna hämtar litteratur på ett bord som är gjort av kluven bambu som bundits samman med strån.

Vi reser söderut till Katanga, där solen just håller på att gå ner. Här är vädret mycket svalare, och vi behöver ha varmare kläder. När vi närmar oss Rikets sal i en by, hör vi vännerna sjunga. Bröderna i byarna har vanligtvis inga klockor, så de beräknar tiden för när ett möte skall börja efter solen. De första som kommer till Rikets sal börjar vanligtvis sjunga, och så sjunger man tills de flesta har kommit och mötet kan börja. Vi tränger oss in i en bänk gjord av en itusågad trädstam placerad på två bockar. Litteraturen förvaras i ett gammalt skåp, men där kan den inte ligga så länge, eftersom kackerlackor och termiter snart skulle förstöra papperet. Efter mötet inbjuder bröderna oss att ta en närmare titt på deras lokal. Väggarna är gjorda av små grenar som är hopflätade med lianer och sedan täckta av lera. Det vattentäta taket är gjort av flätat gräs.”

[Bild på sidan 205]

Man byggde enkla mötesplatser över hela landet