Bröderna var så glada över att kunna organisera kretssammankomster under skydd av lagen! Den första omgången bestod av elva sammankomster med sammanlagt 11 214 närvarande och 465 som blev döpta.

Kyrkosamfunden på de platser där sammankomsterna hölls reagerade kraftigt. Prästerskapet hade kämpat hårt för att hindra att Jehovas vittnen blev lagligen erkända på detta fruktbärande distrikt, som de betraktade som sin domän. I Gandajika i provinsen Kasai protesterade de religiösa ledarna hos borgmästaren. Men eftersom borgmästaren inte lät sig skrämmas, skickade de ungdomar till sammankomstplatsen för att störa mötet. Nu råkade det vara så att man visade en biblisk film vid sammankomsten, och många hade kommit för att se den. Snart började också bråkmakarna lugna ner sig och titta på filmen. Det de såg gjorde intryck på dem. Varje gång man bytte rulle ropade folkskaran som uppgick till flera tusen: ”Länge leve Jehovas vittnen!”

Jehovas vittnen hade nu tillåtelse att hålla stora sammankomster, men det krävdes mycket förberedelse innan de kunde göra det. De måste organisera framföranden av bibliska dramer, och för dessa krävdes det dräkter. De måste installera och sköta högtalarutrustning. Allt detta kunde de åstadkomma, eftersom de var ivriga både att hjälpa till och att lära.

Att färdas för att betjäna kretssammankomster

År 1964 fanns det tillräckligt många kretsar i Kongo för att bilda två områden. År 1969 bildades ett tredje i Kasai, och 1970 fanns det fyra områden. På grund av de dåliga vägarna var det ofta svårt för områdestillsyningsmän och andra att resa till krets- och områdessammankomster. För att belysa detta skall vi låta en områdestillsyningsman, William Smith, berätta om en resa till en kretssammankomst.

”På grund av häftiga regn hade vattnet i floderna stigit. Vi skulle resa till Kamina, där det var planerat att en kretssammankomst skulle hållas. För att komma dit måste vi resa över 30 mil. De häftiga regnen hade förvandlat vissa vägar till rena lervällingen, och på andra ställen var vägarna helt översvämmade. En dal hade blivit till en sjö. Bilar, lastbilar och statliga fordon stod parkerade överallt, medan människor väntade på att vattnet skulle sjunka undan. Många räknade med att bli upp till två veckor försenade.

Jag visste att bröderna ivrigt såg fram emot sammankomstprogrammet. Några kunde ha gått i dagar för att vara med. Jag frågade därför om det på något sätt gick att komma förbi dalen. Till min förvåning berättade man då för mig att Jehovas vittnen hade byggt en smal väg runt, men att de på grund av att marken var så lös inte tillät någon att använda den förrän områdestillsyningsmannen hade passerat på sin väg till Kamina.

Bröder från två byar hade arbetat en hel dag och en hel natt och in på följande dag för att hugga ut en ny vägsträcka, som gick förbi den sträcka av vägen som inte var framkomlig. Jag fann snart bröderna och beredde mig på att köra jeepen på den väg som de hade byggt. Det hade församlats rätt mycket folk för att se om jeepen kunde ta sig fram på vägen. Så besvikna vi blev när vi upptäckte att jeepen efter bara några meter på den nya vägen sjönk i den lösa marken!

Bröderna knuffade på, men jeepen rörde sig inte ur fläcken. De hade ansträngt sig så, och de såg så besvikna ut. De var dock fortfarande fast beslutna att få områdestillsyningsmannen till sammankomsten. Åskådarna, som trodde att den nya vägen var mer ett hinder än en hjälp, återvände till sina fordon. Bröderna beslöt att försöka igen. Den här gången lastade de ur jeepens tunga last av litteratur, högtalarutrustning, en generator och annat. Bröderna grävde och sköt på och de snurrande hjulen började föra jeepen sakta framåt.

En timme senare firades den framgångsrika färden genom leran med glädjerop och med att man sjöng Rikets sånger. Bröderna hade lyckats med det som de som satt i sina fordon menade var omöjligt. Sammankomsten blev mycket lyckad tack vare brödernas hårda arbete. Jehova var med sitt folk och hjälpte dem att göra hans vilja.”

[Bild på sidan 208]

Sammankomst i Kolwezi 1967