Men i mars 1986 skrev presidenten helt utan förvarning under ett beslut om att förbjuda Jehovas vittnens verksamhet. Byggarbetet stoppades, och det dröjde inte länge förrän de flesta missionärerna hade lämnat landet.

Men vi kunde stanna kvar i landet ett tag till. Vi gjorde vårt bästa för att fortsätta predika, även om vi visste att vi hade ögonen på oss. Trots att vi var försiktiga så blev jag gripen när jag ledde ett bibelstudium. De kastade in mig i något som liknade en fängelsehåla där det var fullt med andra fångar. Det var varmt, mörkt, trångt och luktade illa, och det kom bara in luft och ljus från ett litet hål högt uppe på väggen. Några fångar drog med mig till deras självutnämnde ledare, och han sa till mig: ”Sjung nationalsången!” ”Jag kan inte den”, sa jag. ”Men sjung ditt eget lands nationalsång då.” ”Jag kan inte den heller”, svarade jag. Då tvingade han mig att stå mot en vägg i 45 minuter. Till slut lyckades några lokala bröder förhandla så jag kunde släppas.

Vi insåg att situationen inte skulle bli bättre i landet. Och det dröjde inte så länge innan vi blev förflyttade till Zambia.

1993 upphävde högsta domstolen förbudet, och nu finns det över 240 000 vittnen i Demokratiska republiken Kongo.