• Demokratiska republiken Kongo (Kinshasa)
    Jehovas vittnens årsbok 2004

    • De första missionärerna anländer och öppnar ett avdelningskontor

      Som vi har sett hade alla tidigare försök att sända Jehovas vittnens representanter till Kongo misslyckats. Men saker och ting förändrades politiskt, vilket gjorde att Ernest Heuse j:r kunde komma in i landet.

      Broder Heuse var en lång, välbyggd belgare med svart, vågigt hår. Han var orädd, men han visste att livet i Kongo inte skulle bli lätt för honom själv, hans hustru, Hélène, och deras 11-åriga dotter, Danielle. Men Ernests bakgrund gjorde honom väl skickad för det som väntade. År 1947 hade han börjat tjäna vid Betel i Bryssel. När han ett år senare gifte sig, fick han tillsammans med sin hustru börja i pionjärtjänsten. Därefter fick Ernest i uppdrag att kontakta advokater och myndighetspersoner med en speciellt utarbetad broschyr som visade skillnaden mellan Kitawala och Jehovas vittnen. Han kom så småningom att tjäna som kretstillsyningsman.

      Ernest gjorde upprepade försök att få inresetillstånd till Kongo, och han skickade även en begäran till den belgiske kungen. Men han fick avslag. Hans namn fogades i stället till listan över dem som betraktades som ”icke önskvärda” i Kongo.

      Ernest gav dock inte upp. Han reste till Afrika och försökte komma in i Kongo från något grannland. Men allt var förgäves. Till slut fick han visum till Brazzaville, huvudstaden i Republiken Kongo. Han tog sedan färjan över floden till Léopoldville. Hans ankomst gav upphov till en livlig diskussion bland tjänstemännen. Några sade att han inte skulle få visum, eftersom hans namn fanns med på listan över icke önskvärda personer. Till slut sade en av tjänstemännen, Cyrille Adoula, som senare blev premiärminister, att han kände till Ernests tidigare försök att komma in i Kongo. Han resonerade som så att om den tidigare kolonialmakten inte gillade Heuse, måste denne vara en vän till Kongo. Ernest fick ett tillfälligt visum och sedan uppehållstillstånd. I maj 1961 hade så Jehovas vittnen en representant i Kongo som kunde ha tillsyn över arbetet med att göra lärjungar.

      Nu kunde Hélène och Danielle komma, och i september började Danielle i skolan i Léopoldville. Det första avdelningskontoret upprättades i huvudstaden den 8 juni 1962. Kontoret och bostaden låg i en lägenhet på tredje våningen på Avenue van Eetvelde (nu Avenue du Marché). Eftersom det var ont om plats, förvarades litteraturen i en separat depå. Detta var ingen idealisk situation, men med tanke på att det var mycket ont om bostäder var det den bästa möjliga lösningen.

      Broder Heuse satte omedelbart i gång med att arbeta. Han lånade en projektor och en film från avdelningskontoret i Brazzaville. Sedan visade han filmen ”Den lycka som präglar nya världens samhälle” för församlingarna i Léopoldville och för några myndighetspersoner. Både bröderna och intresserade personer blev förundrade över att se att det fanns ett internationellt brödraskap av vittnen som alla levde i frid och glädje. De var häpna över att få se en svart broder döpa européer. Borgmästaren i Léopoldville tyckte så mycket om filmen att han sade: ”Den här verksamheten [som Jehovas vittnen utför] bör uppmuntras så mycket som möjligt.” Sammanlagt var det 1 294 som såg de fyra första visningarna.

      Det var en stor glädje för bröderna att äntligen efter alla dessa år ha fått någon som hjälpte dem. Tidigare hade de europeiska bröderna varit bara namn för dem. Några hade undrat om de egentligen fanns, eftersom de belgiska myndigheterna hade påstått att det inte fanns några Jehovas vittnen i Belgien. Bröderna var hänförda över att ha broder Heuse ibland sig.