Vi får förklara vår inställning

Kampen att göra Jehovas vittnens verksamhet olaglig fortsatte. Bröderna vid avdelningskontoret ville förklara vår neutrala inställning för regeringen. Smart Phiri och Jonas Manjoni blev utvalda att göra en framställning inför en mängd ministrar. Under framställningen gick en minister till verbal attack mot bröderna och sade: ”Jag skulle vilja föra ut er och klå upp er. Inser ni vad ni har gjort? Ni har tagit våra bästa medborgare, gräddan i samhället, och vad har ni lämnat åt oss? Jo, mördare, äktenskapsbrytare och tjuvar!”

Bröderna svarade snabbt: ”Men det är vad några av dem har varit! De har varit tjuvar, äktenskapsbrytare och mördare, men de har låtit kraften i Bibelns budskap påverka och förändra deras liv, så att de nu är Zambias bästa medborgare. Det är därför vi vädjar till er om att ni skall låta oss få predika fritt.” (1 Kor. 6:9–11)

[Ruta/Bild på sidorna 241, 242]

”Hur skulle vi kunna sluta predika?”

Jonas Manjoni

Född: 1922

Döpt: 1950

Bakgrund: Har tjänat vid Betel i Zambia i över 20 år. Tjänar nu som äldste och reguljär pionjär.

Mitt under andra världskriget kom min bror tillbaka från Tanzania med en bibel och flera böcker, däribland Framtidens regering och Försoningen. Eftersom Jehovas vittnens litteratur då var förbjuden, var jag intresserad av att se varför den var det. Jag läste boken Försoningen men tyckte att den var svår att förstå. Några år senare besökte jag min bror och följde med honom på ett församlingsmöte. Det hölls inte i någon Rikets sal, utan på ett röjt område inhägnat med bambu. Där användes ingen tryckt disposition, utan allt material hämtades direkt från Bibeln, och det var fantastiskt att lyssna till det föredraget! Bibeln förklarades på ett helt annat sätt än i den kyrka jag gick i, där de närvarande var ivriga att få hälsa flaggan och slå på trummor. I den kyrkan kunde man käbbla om stammotsättningar och om vilket språk man skulle sjunga på. Men vid det här mötet hörde jag underbara sånger som var till lovprisning av Jehova, och jag såg hela familjer sitta tillsammans och inta andlig mat.

Jag blev döpt och arbetade sedan vidare som sjukvårdare, vilket gjorde att jag fick resa till olika orter i gruvområdena. År 1951 tog jag två veckors tjänstledighet för att hjälpa till vid avdelningskontoret i Lusaka. Kort därefter blev jag inbjuden att tjäna vid Betel. Först fick jag arbeta på lagret, och senare, när kontoret flyttade till Luanshya, fick jag hjälpa till med korrespondens- och översättningsarbete. Trots en del politiska förändringar i början av 1960-talet fortsatte bröderna att vara produktiva i tjänsten och att hålla sig neutrala under den politiska omvälvningen.

Jag fick flera gånger träffa dr Kenneth Kaunda, och i mars 1963, dvs. strax innan han blev president i Zambia, fick jag tillfälle att förklara för honom varför vi inte vill vara med i något politiskt parti eller köpa partikort. Vi bad honom hjälpa oss att få politiska motståndare att sluta hota och skrämma oss, och han begärde att få mer information. Några år senare inbjöd dr Kaunda oss till stadshuset, där vi fick privilegiet att tala till honom och hans främsta ministrar. Mötet varade till sent på kvällen. Presidenten hade inget att invända mot Jehovas vittnen som religiös grupp, men han frågade om vi inte bara kunde ha möten som andra trossamfund, utan att gå ut och predika. ”Hur skulle vi kunna sluta predika?” svarade vi. ”Jesus predikade. Han byggde inte bara ett tempel tillsammans med fariséerna.”

Trots våra vädjanden förbjöds vissa grenar av vår förkunnartjänst. Men som alltid hittade vi på sätt att ära och upphöja Jehova, som använder sina tjänare till att förverkliga sina avsikter.