Resetjänsten

Guds tjänare behöver vara uthålliga. (Kol. 1:24, 25) De resande tillsyningsmännen är exempel på sådana som ger ut sig själva för att främja Rikets intressen. De är kärleksfulla herdar som styrker församlingarna, ja, de är ”gåvor i form av människor”. (Ef. 4:8; 1 Thess. 1:3)

I slutet av 1930-talet blev dugliga män utbildade till att tjäna som zontjänare och regionala tjänare, vilka i dag kallas krets- och områdestillsyningsmän. ”Det var inte lätt att färdas till församlingarna”, berättar James Mwango. ”Vi hade fått cyklar, men bröderna måste ändå följa med oss till fots och hjälpa till med att bära vårt bagage. Det tog flera dagar innan vi kom fram. Vi brukade avsätta två veckor till varje församling.”

”Han ... svimmade”

Då, precis som nu, var det inte helt problemfritt att färdas på landsbygden. Robinson Shamuluma, som nu är över 80 år, var i resetjänsten tillsammans med sin hustru, Juliana. Han minns en gång då de råkade ut för ett fruktansvärt skyfall under en regnperiod. När regnet och stormen avtagit kunde de fortsätta, men de fick ta sig fram genom en lervälling som nästan gick upp till sadlarna på cyklarna. Så småningom kom de fram till nästa församling, men då var Juliana så trött att hon knappt klarade av att dricka lite vatten.

Enock Chirwa, som var både i krets- och områdestjänsten under 1960- och 1970-talet, berättar: ”Måndagar var jobbiga; de var våra resdagar. Men när vi kom fram till församlingarna hade vi glömt den jobbiga färden dit och gladde oss i stället åt att få vara tillsammans med vännerna.”

Avstånd och andra svårigheter var inte de enda hindren. En gång när Lamp Chisenga var på väg till en församling som han skulle besöka i norra delen av landet, följde två bröder med honom. På en dammig väg fick de se ett djur sitta längre bort. ”Bröderna kunde inte se det riktigt klart”, berättar broder Chisenga. ”Det satt på vägen som en hund. ’Kan ni se det?’ frågade jag. ’Kan ni se det?’ Då såg en av dem att det var ett lejon. Han skrek till och svimmade. Vi bestämde oss för att stanna och vila en stund så att lejonet kunde försvinna ut i bushen.”

John Jason och hans hustru, Kay, reste 26 år i områdestjänsten i Zambia, och de fick lära sig att ha tålamod när de råkade ut för en del svåra mekaniska problem. John säger: ”Jag minns en gång då vi fick köra drygt 15 mil med trasiga fjädrar, därför att vi inte hade några extra och inte heller kunde ringa och söka hjälp. Sedan fick vi motorstopp. Motorn kokade, och det enda vi kunde göra var att ta allt vatten vi hade och kyla ner den och koka en sista kopp te. Sedan satte vi oss i bilen – helt ensamma, genomvarma och trötta – och bad till Jehova om hjälp. Klockan tre på eftermiddagen kom en vägmaskin, det första fordonet den dagen. När de som körde den förstod att vi behövde hjälp, erbjöd de sig att bogsera oss. Vi kom fram till våra bröder strax innan det blev mörkt.”

Vi lär oss förtrösta på Jehova

I sådana situationer lär sig de resande tillsyningsmännen snabbt att förtrösta på Jehova Gud och sina kristna bröder, dem som verkligen kan ge stöd och hjälp, och inte på sig själva eller materiella ting. (Hebr. 13:5, 6) ”Vi ställdes inför en prövning bara tre veckor efter det att vi hade börjat i områdestjänsten”, berättar Geoffrey Wheeler. ”Vi var på sammankomstplatsen, redo för programmet under veckoslutet. Det var en varm och blåsig dag, och när jag tände mitt gamla spritkök som jag hade ärvt slog det upp en stor låga. Elden spred sig, och efter bara några minuter hade vi tappat kontrollen över den. Däcken på framhjulen på vår Land Rover fattade eld, och snart brann hela bilen.”

Det var inte bara bilen de förlorade, det var mer än så. Geoffrey säger: ”Vi hade våra kläder i en svart koffert av stål i bilen. De brann inte upp, de krympte till nästan ingenting! Bröderna kom och räddade vår säng, en skjorta och min skrivmaskin ur bakändan på den brinnande bilen. Vi var verkligen tacksamma för att de var så snabbtänkta!” De förlorade sina ägodelar i bilen och skulle inte komma tillbaka till staden på två månader. Hur klarade de det? Geoffrey säger: ”Jag fick låna en slips av en broder och höll det offentliga föredraget i gummigaloscher. Vi överlevde, och bröderna gjorde allt för att trösta sin oerfarne områdestillsyningsman.”

En ormfri säng

Den kärlek och omsorg som de församlingar som följer ”gästfrihetens väg” visar har gett de resande tillsyningsmännen och deras hustrur styrka att fortsätta i sin självuppoffrande verksamhet. Det finns hur många berättelser som helst om hur materiellt fattiga församlingar har gjort kärleksfulla anordningar som blivit mycket uppskattade. (Rom. 12:13; Ords. 15:17)

De husrum som ordnas åt de resande tillsyningsmännen är vanligen mycket enkla, men de erbjuds i en anda av kärlek. Fred Kashimoto, som tjänade som kretstillsyningsman i början av 1980-talet, kommer ihåg en gång då han en kväll kom till en by i norra provinsen i Zambia. Bröderna hälsade honom varmt välkommen. Sedan gick de allesammans in i ett litet hus, där bröderna lade hans väskor ovanpå ett stort bord med ben som var en och en halv meter höga. Klockan gick, och till slut frågade broder Kashimoto: ”Var skall jag sova?”

”Där skall du sova”, svarade bröderna och pekade på bordet. De hade ordnat så att han skulle få sova i en förhoppningsvis ormfri säng, eftersom det fanns gott om orm i trakten. Broder Kashimoto kröp upp på halmmadrassen och lade sig för att sova.

På landsbygden får man ofta jordbruksprodukter som gåvor. ”En gång”, minns Geoffrey Wheeler med ett leende, ”fick vi en höna av vännerna. Strax innan det blev mörkt satte vi den på en pinne på ’toaletten’. Men den dumma fågeln hoppade ner från pinnen och föll rakt ner i hålet. Vi lyckades få upp den med hjälp av en skyffel. Min fru tvättade den med tvål och vatten och massor med desinfektionsmedel. Vi lagade till den mot slutet av veckan, och den smakade bra.”

John och Kay Jason blev också föremål för sådan frikostighet. ”Det hände lite då och då att vi fick en levande kyckling eller höna av vännerna”, berättar John. ”Vi hade en liten korg med oss i områdestjänsten, och i den hade vi en höna. Varje morgon lade hon ett ägg, så vi hade ingen lust att äta upp henne. När vi packade för att resa vidare, visade hon att hon ville följa med.”

Filmer

År 1954 började filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” och flera andra filmer visas för att stimulera och väcka intresset för vår undervisning. ”Den fick många att göra en extra satsning i tjänsten och i församlingen”, hette det i en rapport från avdelningskontoret i början av 1950-talet. När de skulle montera ner utrustningen efter en sammankomst, sade somliga efter att ha sett filmen: ”Låt oss göra som i filmen”, dvs. göra det med full kraft och energi. Filmen sågs av mer än 42 000 personer under det första året den visades, och det var flera regeringstjänstemän och personer från skolmyndigheterna som såg den och blev imponerade. Mer än en miljon människor i Zambia kom på det sättet att bli upplysta om Jehovas vittnen och deras kristna organisation.

Wayne Johnson minns hur positivt den togs emot. Han säger: ”Människor kom långväga ifrån för att se filmerna och fick på det sättet veta en hel del om Jehovas organisation. Det hände ofta under filmförevisningen att publiken applåderade länge och entusiastiskt.”

En tid visades en av filmerna på lördagen under kretssammankomsten. Det var en spännande upplevelse i bushen. Den gjorde ett starkt intryck på människor, men då många var obekanta med livet på andra ställen kunde de missförstå vissa scener. En film visade människor som strömmade upp från tunnelbanan i New York. Många trodde att den här scenen föreställde uppståndelsen! Filmerna hjälpte i alla fall människor att förstå Jehovas vittnen bättre. Men det höll på att bli andra tider. En allt starkare önskan att Zambia skulle bli en självständig stat gjorde att många zambier vände sig emot vännerna. Både församlingar och resande tillsyningsmän kom i situationer som krävde ännu större uthållighet.

Politiska störningar

Den 24 oktober 1964 vann Nordrhodesia självständighet från Storbritannien och blev republiken Zambia. Politiskt var situationen mycket spänd under den här perioden. Jehovas vittnens neutralitet tolkades som ett indirekt stöd för fortsatt kolonialvälde.

Lamp Chisenga kommer ihåg när han under den här tiden skulle resa till området i och omkring sjön Bangweulu. Han hade tänkt ta en båt till öområdena och besöka de fiskare som var Jehovas vittnen där. Men för att komma dit måste han först åka buss till sjön. När han steg av blev han ombedd att visa sitt partikort. Han hade naturligtvis inget. Politiska kadrar tog hans portfölj. Sedan såg en av dem en låda märkt ”Vakttornet”. Han blåste ljudligt i sin visselpipa och börja ropa: ”Vakttornet! Vakttornet!”

En tjänsteman blev rädd att det skulle bli bråk och körde därför in Lamp i bussen igen tillsammans med hans bagage. En stor folkskara hade samlats, och den började kasta sten på bussen och bulta på dörren, däcken och fönstren. Chauffören körde snabbt därifrån och körde nonstop cirka nio mil till Samfya. Under natten lugnade situationen ner sig. Så nästa morgon kunde Lamp lugnt gå ombord på båten för att betjäna de små församlingarna runt sjön.

De resande tillsyningsmännen visar ”uthållighet i mycket” och visar därmed att de är Guds tjänare. (2 Kor. 6:4) Fanwell Chisenga arbetade i en krets längs floden Zambezi, och han konstaterar: ”För att vara kretstillsyningsman måste man vara helhjärtad och självuppoffrande.” När man färdas mellan församlingar i det här området måste man göra långa resor med gamla, otäta kanoter och göra det på en flod där ilskna flodhästar kan nafsa tag i kanoten som om den vore en torr gren. Vad var det som hjälpte Fanwell att klara av kretstjänsten? Det var bland annat hans bröder och systrar, svarar han leende medan han tittar på ett fotografi med några församlingsmedlemmar som följde med honom ner till floden. ”Var någon annanstans kan man hitta så glada och lyckliga människor i den här onda världen?” frågar han tankfullt.

[Ruta/Bild på sidan 221]

Mager som en sticka

Michael Mukanu

Född: 1928

Döpt: 1954

Bakgrund: Har tjänat som resande tillsyningsman, men arbetar nu vid Betel i Zambia.

Min krets sträckte sig ner i en dal bakom en brant sluttning. Jag plågades ofta av tsetseflugor. För att slippa insekterna och värmen på dagen brukade jag gå upp klockan ett på natten och ge mig i väg över bergen till nästa församling. Eftersom jag fick gå så mycket, hade jag inte många saker med mig. Och jag var mager som en sticka, för jag hade inte mycket att äta. Bröderna tänkte skriva till avdelningskontoret och be dem ge mig ett annat förordnande, för de var övertygade om att jag, förr eller senare, skulle komma att dö. När de berättade det för mig, sade jag: ”Det var ju snällt, men tänk på att mitt förordnande kommer från Jehova, och han kan ändra det. Om jag dör, kommer jag då att vara den förste som begravs här? Låt mig få stanna. Om jag dör, kan ni väl bara meddela avdelningskontoret det.”

Tre veckor senare fick jag ett nytt förordnande. Ja, det kan vara en utmaning att tjäna Jehova, men det är bara att fortsätta. Jehova är den lycklige Guden, och om hans tjänare inte är lyckliga, kan han göra något så att de blir det och kan fortsätta lyckliga och glada i hans tjänst.

[Ruta/Bild på sidorna 223, 224]

Vi är inte vidskepliga

Harkins Mukinga

Född: 1954

Döpt: 1970

Bakgrund: Tjänade som resande tillsyningsman tillsammans med sin hustru och arbetar nu vid Betel i Zambia.

När vi var i resetjänsten hade vi – min fru, Idah, och jag – med oss vårt enda barn, en tvåårig son. När vi kom till en församling hälsades vi varmt välkomna av vännerna. På torsdagsmorgonen började vår son gråta, och han ville inte sluta. Klockan åtta var jag tvungen att lämna honom och ge mig i väg till mötet för tjänst och låta Idah ensam kärleksfullt ta hand om honom. En timme senare, då jag ledde ett bibelstudium, fick jag höra att han hade dött. Vad som gjorde saken värre var att vi fick veta att flera bröder dragit slutsatsen att någon hade förhäxat honom. Vi försökte hjälpa dem att förstå att det inte var så, men nyheten spred sig som en löpeld i hela området. Jag förklarade att Satan har stor makt, men inte över Jehova och hans lojala tjänare. ”Tid och oförutsedd händelse” drabbar oss alla, men vi bör inte låta fruktan få oss att dra förhastade slutsatser. (Pred. 9:11)

Dagen därpå begravdes vår son, och efter begravningen höll vi församlingsmötet. Det här lärde vännerna en del: Vi fruktar inte onda andar och är inte heller vidskepliga. Trots den djupa sorg vi kände fortsatte vi besöksveckan med dess aktiviteter och for sedan vidare till nästa församling. I stället för att församlingen tröstade oss i vår svåra situation, gav vi församlingen tröst och uppmuntran genom att framhålla att döden snart skall vara borta för alltid.

[Ruta/Bild på sidorna 228, 229]

Vi tog mod till oss

Lennard Musonda

Född: 1955

Döpt: 1974

Bakgrund: I heltidstjänsten sedan 1976. Var i resetjänsten i sex år och tjänar nu vid Betel i Zambia.

Jag minns hur jag omkring år 1985 besökte församlingar i landets nordligaste delar. Åren dessförinnan hade motståndet från politiskt håll varit intensivt där. Jag hade nyligen blivit förordnad som kretstillsyningsman, då det uppstod en situation där jag fick tillfälle att visa både tro och mod. Efter ett möte för tjänst en dag var vi redo att besöka en by i närheten. Då sade en broder att han hade hört att hela byn skulle gå till angrepp mot oss och slå oss om vi försökte predika där. Jag hade svårt att tänka mig att det skulle kunna hända vid det här tillfället, även om det hade förekommit pöbelangrepp i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet.

En del förkunnare blev rädda och ville inte följa med, när de hörde vad som kunde hända. Men vi var ganska många som tog mod till oss och gav oss i väg till byn. Vi blev överraskade över vad vi fick se och uppleva. Vi fick lämna många tidskrifter och fick flera trevliga samtal med dem vi träffade. Men vi upptäckte att några rusade bort när de såg oss komma in i byn. De flydde från sina kokande grytor och lämnade sina hus olåsta. Så i stället för att byborna gick till angrepp drog de sig tillbaka.