Stora sammankomster

Den förkristna nationen Israels högtider och deras heliga sammankomster var förbundna med glädje, och de hjälpte dem som var med att inrikta sig på andliga ting. (3 Mos. 23:21; 5 Mos. 16:13–15) Det är likadant i dag när Guds folk har sammankomst. Men i Zambia hålls de inte på moderna, fina idrottsanläggningar. Bröderna bygger en ”sammankomstby”, och i den finns också små hyddor att sova i.

Med åren har det byggts mer permanenta sammankomstplatser. Men de första åren fick bröderna vara uppfinningsrika för att klara alla problem. En områdestillsyningsman berättar: ”När vi skulle ha kretssammankomst brukade bröderna bygga en hydda åt mig, vanligen av gräs. Sedan inhägnade de ett område där man hade sittplatser av jord med kuddar av gräs ovanpå. Ibland jämnade bröderna till en övergiven termitstack och använde den som podium. Ovanpå det byggde de ett litet tak, och under detta kunde programmet sedan framföras.”

Missionären Peter Palliser berättar: ”Vid en sammankomst bestämde sig bröderna för att de skulle ha ett podium som var lite högre. En av bröderna var duktig på att använda sprängämnen. Han laddade och sprängde bort den övre delen av en övergiven myrstack som var cirka sex meter hög. På det sättet fick vi en lagom hög kulle som vi kunde bygga ett podium på.”

Ansträngningar för att vara med

De flesta sammankomster hölls på platser en bra bit från huvudvägarna och var därför svårtillgängliga. Robinson Shamuluma minns en sammankomst som han var med vid 1959. ”Vi var cirka 15 stycken som cyklade i väg till Kabwe i centrala provinsen”, berättar han. ”Vi tog med oss majsmjöl och torkad fisk som mat och sov i bushen på natten. När vi kom fram till Kabwe tog vi tåget och kom efter närmare fyra dagars resa till slut fram till sammankomstplatsen.”

Lamp Chisenga minns en broder som färdades 13 mil till fots och på cykel med sina sex barn för att vara med vid en sammankomst. Han berättar: ”För resan tog de med sig mat som de hade gjort i ordning – rostad kassava, jordnötter och jordnötssmör. Ofta fick de helt oskyddade slå läger i bushen.”

När Wayne Johnson var områdestillsyningsman, lade han märke till vilka ansträngningar många fick göra för att vara med. Han skrev: ”En pionjär med särskilt uppdrag cyklade i nästan en vecka för att komma till en sammankomst. Andra åkte på lastbilsflak. Många kom tidigt, redan i början av sammankomstveckan. På kvällarna satt de runt en lägereld och sjöng. Ja, ibland var vi så många som gick ut i tjänsten att vi gick igenom distriktet tre gånger under den veckan.”

Möter motstånd, men blir inte hindrade

Stora sammankomster är ständigt en källa till styrka och uppmuntran för vännerna. Numera får sammankomsterna god publicitet, men så var det inte då det skedde en del politiska förändringar och särskilt inte under 1960- och 1970-talet då våra sammankomster betraktades med misstänksamhet. Vissa inom regeringen gjorde allt de kunde för att begränsa vår tillbedjan. Eftersom vännerna vägrade att sjunga nationalsången, fick de inte det tillstånd av polisen som de måste ha för att hålla offentliga sammankomster. Senare begränsades antalet som fick vara närvarande. ”Sista året som Jehovas vittnen kunde samlas ute i det fria var 1974”, berättar Darlington Sefuka. ”Inrikesministern meddelade att inga offentliga möten fick hållas utan att nationalsången sjöngs och flaggan hissades.” Men vännerna fick tillåtelse att samlas i sina Rikets salar som låg i inhägnade områden. Avdelningskontoret rättade sig efter detta och ordnade så att kretssammankomsterna kunde hållas i Rikets salar, ofta med bara en eller två församlingar närvarande åt gången.

Områdessammankomsterna gjordes också mindre, så ”i stället för att ha en stor områdessammankomst hade vi 20 mindre”, berättar en broder som arbetade inom sammankomstorganisationen. ”Många bröder blev övade och använda i programmet och vid olika avdelningar, vilket gjorde att vi, när förbudet hävdes, hade många erfarna män som kunde organisera sammankomster.”

Dop

Sedan början av 1940-talet hade det gjorts anordningar för att förvissa sig om att de som blev döpta helt och fullt förstod vad detta steg innebar. En del tyckte att det var svårt att fullständigt lämna ”det stora Babylon” och falska religiösa sedvänjor. (Upp. 18:2, 4) Något som bidrog till det här problemet var att förhållandevis få kunde läsa och att församlingarna inte fick det bibelstudiematerial de behövde. Krets- och områdestillsyningsmännen brukade därför intervjua varje dopkandidat enskilt för att se om han eller hon var kvalificerad för dopet. Geoffrey Wheeler, som gick igenom Gileadskolans 33:e klass, berättar: ”Vi tittade noga efter så att mammor, som ville bli döpta, inte var vidskepliga och hade satt på sina småttingar amuletter, radband eller något liknande. Vi fick ofta hålla på till midnatt varje dag under sammankomstveckan, för det var så många som ville bli döpta.” Det som till stor del minskade behovet av sådana intervjuer var det fina och vänliga bistånd resande tillsyningsmän gav församlingsäldste, de publikationer som senare kom ut, till exempel ”Ditt ord är mina fötters lykta”, och olika organisatoriska förbättringar.

Rampfeber!

De bibliska dramerna hör till de mest populära programpunkterna vid sammankomsterna. Alla som är med i dramat tar allvarligt på sin uppgift att förmedla rollfigurens känslor, och i Zambia är det inte många som kan sägas vara försagda och tillbakadragna på scenen. Frank Lewis, som tidigare var missionär men nu är medlem av Betelfamiljen i USA, berättar: ”De första dramerna hade vi inte inspelade på band. Bröderna och systrarna fick därför lära sig sina roller utantill. Jag kommer ihåg en sammankomst i norra provinsen där vi hade vårt första drama. Det handlade om Josef. Eftersom postgången var lite långsam och det dröjde innan bröderna och systrarna fick manuskriptet, fick vi arbeta till sent på kvällarna och försöka hjälpa dem att lära sig sina roller utantill. När så dramat skulle framföras och vi kom fram till den scen där Potifars hustru skulle skrika till sin man att Josef hade försökt våldta henne, fick den broder som spelade Potifar rampfeber och lämnade scenen. Jag stod då bakom kulisserna som sufflör. Jag fick snabbt påminna honom om vad han skulle säga och sedan köra ut honom på scenen igen. Han vräkte då på ett alldeles utmärkt sätt ur sig det förakt han kände för mannen som stod anklagad för att ha försökt våldta hans hustru. Trots att det här egentligen var en miss, tänker jag varje gång jag läser den här bibliska skildringen: ’Det kanske var så här det gick till. Potifar kanske lämnade rummet i vrede för att lugna ner sig och sedan komma tillbaka och i skarpa ordalag klandra Josef.’”

År 1978, då vårt fyra år långa förbud mot att ha stora sammankomster upphävdes, blev vår sammankomst ”Segerrik tro” en utmaning för oss. En broder som tidigare var resande tillsyningsman berättar: ”Vid den sammankomsten uppförde vi alla de dramer som vi inte hade kunnat ha när vi var tvungna att ha sammankomsterna i våra Rikets salar. Sammankomsten varade i fem dagar, och vi hade fem dramer, ett varje dag. Nu fick vi se alla dramer vi hade missat! Det var trevligt, men jobbigt, för de beteliter som ansvarade för dem och skulle vara med och lyssna på alla övningarna. Det var mycket arbete med de dramerna!”

”Uppriktigt sagt har jag aldrig varit med vid så trevliga sammankomster som de”, sade en av medlemmarna i avdelningskontorets kommitté. ”På morgonen kom familjerna prydliga och snygga ut ur sina hyddor. De kom inför Jehova i sina bästa kläder. De satt ofta i solen, inte i skuggan. Ändå satt de där hela dagen och lyssnade koncentrerat. Det var rörande att se.” För Jehovas vittnen är det en viktig del av gudsdyrkan att komma tillsammans. (Hebr. 10:24, 25) De som tillhör Jehovas folk kan vara ”bedrövade” på grund av personliga svårigheter eller på grund av religiöst motstånd, men de vet att när de får vara med vid stora sammankomster känner de sig ”alltid glada”. (2 Kor. 6:10)

[Bild på sidan 206]

Sammankomstplatser byggdes upp med hjälp av lera, gräs och annat material från trakten

[Bild på sidan 215]

Till vänster: Bibliskt drama, 1991

[Bild på sidan 215]

Nedan: Dopkandidater vid områdessammankomsten ”Budbärare om fred från Gud”, 1996