• Zambia
    Jehovas vittnens årsbok 2006

    • Rampfeber!

      De bibliska dramerna hör till de mest populära programpunkterna vid sammankomsterna. Alla som är med i dramat tar allvarligt på sin uppgift att förmedla rollfigurens känslor, och i Zambia är det inte många som kan sägas vara försagda och tillbakadragna på scenen. Frank Lewis, som tidigare var missionär men nu är medlem av Betelfamiljen i USA, berättar: ”De första dramerna hade vi inte inspelade på band. Bröderna och systrarna fick därför lära sig sina roller utantill. Jag kommer ihåg en sammankomst i norra provinsen där vi hade vårt första drama. Det handlade om Josef. Eftersom postgången var lite långsam och det dröjde innan bröderna och systrarna fick manuskriptet, fick vi arbeta till sent på kvällarna och försöka hjälpa dem att lära sig sina roller utantill. När så dramat skulle framföras och vi kom fram till den scen där Potifars hustru skulle skrika till sin man att Josef hade försökt våldta henne, fick den broder som spelade Potifar rampfeber och lämnade scenen. Jag stod då bakom kulisserna som sufflör. Jag fick snabbt påminna honom om vad han skulle säga och sedan köra ut honom på scenen igen. Han vräkte då på ett alldeles utmärkt sätt ur sig det förakt han kände för mannen som stod anklagad för att ha försökt våldta hans hustru. Trots att det här egentligen var en miss, tänker jag varje gång jag läser den här bibliska skildringen: ’Det kanske var så här det gick till. Potifar kanske lämnade rummet i vrede för att lugna ner sig och sedan komma tillbaka och i skarpa ordalag klandra Josef.’”

      År 1978, då vårt fyra år långa förbud mot att ha stora sammankomster upphävdes, blev vår sammankomst ”Segerrik tro” en utmaning för oss. En broder som tidigare var resande tillsyningsman berättar: ”Vid den sammankomsten uppförde vi alla de dramer som vi inte hade kunnat ha när vi var tvungna att ha sammankomsterna i våra Rikets salar. Sammankomsten varade i fem dagar, och vi hade fem dramer, ett varje dag. Nu fick vi se alla dramer vi hade missat! Det var trevligt, men jobbigt, för de beteliter som ansvarade för dem och skulle vara med och lyssna på alla övningarna. Det var mycket arbete med de dramerna!”